– Dagis är ju lite som ditt jobb, säger jag till Ingrid när vi diskuterar dagisverksamhet en morgon.
– Och ibland jobbar jag med läger, säger Ingrid.

Och visst gör hon det. Så där grovt räknat (i underkant för att inte fara fram med osanning) har hon åtminstone 55 lägerdygn på nacken så här inför treårsdagen. Många har undrat hur hon orkar, ännu fler har undrat hur vi orkar. Men alternativet skulle ju vara så enormt mycket sämre.

På bilden intar Ingrid mellanmål på helgens läger.

Ingrid när Alexander Rybak dansar i baseballjacka:
– Jag tycker pojken är fin i den där koftan.

Det är aldrig roligt att bli väckt 02.45. Men om ärendet är ”Puss och kram, mamma” så går det lite bättre än annars.

Efter Ingrids läggdags i går svansar jag förbi hennes rum insvept i en handduk.

– Mamma, ska du duscha?

– Jo.

– Är du äcklig?

– Jo.

Ville jag säga. Men jag höll mig i skinnet. Aldrig ska min dotter behöva få höra mig säga att jag är äcklig. Aldrig är det en sådan självbild jag vill förmedla till den varelse som är mitt största ansvar.