Jag är inte det minsta bitter eller ens besviken. Jag var lugn hela gårkvällen, grundad i att resultat i Eurovision är som de är och att det egentligen spelar noll roll. Om vägen någon gång är målet så är det här. Och KAJ har verkligen uppnått målet att finn en väg, som en klok man sa (sjöng) en gång.

Men. Det stör mig lite – förlåt mycket – att det fortfarande finns röster som hävdar att det KAJ bjudit på är bara trams. Att det är bara underhållning, men att det väl kan få gå an i en mörk och märklig tid.

Må så vara att Bara bada bastu i sig inte är en låt som ger oss nya perspektiv på livet eller stämmer till djupare eftertanke kring existentiella frågor Men låten i sig är en så extremt liten bit av det KAJ har gjort och gett den här våren.

Och nej, jag tycker inte heller att det stora är att Vörå, Österbotten eller Svenskfinland satts på världskartan.

Det största är att snällhet och godhet vinner när artister och människor som de här tre får lysa och lyfts fram. För mig finns det liksom ingenting som slår det. Det hoppet och den berättelsen bygger jag i någon mån hela mitt liv på.

Vi lever i en värld där cynism ofta har hög status och där det anses vara rimligt att vässa sina armbågar och baka eget bröd på andras död. Att i en sådan värld vara människor som genomgående utstrålar ödmjukhet och vänlighet och värme får inte ses som trams.

De är så oerhört fina förebilder. Och knappast har de bett om att få bli det, men ger man sig in i vissa lekar får man tåla det och det här är onekligen en sådan lek. Jag är så glad att mina barn får växa upp i en tid när KAJ finns.

Om du tittar riktigt noga på bilden ser du att Hilde har flätor. Jag inledde lördagen med att göra inbakade flätor i min sistföddas hår och alla som känner mig inser att det inte kan ha varit frivilligt. Och nej, det var det inte. Hilde hade i dag våruppvisning med sin akrobatikgrupp och inbakade flätor ingick i looken.

Märkte du? Hur jag lite nonchalant nämnde att hon hade våruppvisning med akrobatiken? Som om det inte skulle vara typ hela världen. För det var det ju nog. Typ hela världen, alltså.

Att leva med ett barn med synnedsättning (och helt säkert också alla möjliga andra funktionsvariationer) är att ta väldigt mycket mindre för givet. Jag var orolig för att hon skulle göra något fel och att hon skulle märka det själv och skylla på synskadan. Och jag var orolig för att hon skulle göra något fel och att någon annan i gruppen skulle märka det och inte skylla på synskadan. Och jag vet inte vilken oro som var större.

Men hon klarade det så fint.

Hennes unga och superduktiga tränare hade tänkt på att placera henne bredvid trygga vänner och på ett ställe där hon kunde se andra göra rörelserna. Tack vare tränare och vänner gick det bra och det är igen en påminnelse om hur hennes och allas våra liv är – att vi klarar mycket mer om vi tar emot andras hjälp.

Hon var så stolt och så glad efteråt och det är typ allt för mig. Som sagt; med henne tar jag väldigt mycket mindre för givet. Och/men då finns det också väldigt mycket mer att förundras över.

Och plötsligt fick jag en helt oväntad och oförtjänt fredagsgåva. Jag fick nästan en timme i vårt stökiga kök med Ingrid och hennes tre bästa kompisar. Vi pratade och skrattade mycket och skvallrade lite och jag kände att jag fick precis allt jag behövde.

Jag är så otroligt glad att hon har dem och jag är så otroligt glad att jag får vara med på ett litet litet (alltså verkligen oerhört litet) hörn ibland.

Sedan åkte de iväg. Själva. Bara de fyra. I två bilar. I dagarna har två av dem nämligen fyllt sjutton och blivit med körkort och deras värld har onekligen blivit ännu större och mera deras egen. Igen.

Hilde och jag vinkade av dem på gården när de körde iväg. Och jag tänkte att min värld på något sätt också blir ännu större nu. Det sägs ju ibland att du lever med hjärtat utanför kroppen när du är förälder och den del av mitt hjärta som är hon rör sig i större cirklar hela tiden. Det är precis som det ska vara och jag är så glad att det är så, men som jag kan älska en timme när jag få ha henne och hennes bästa nära för en stund.

Också då var hjärtat utanför. Men närmare.

Det började med att hon hela halva tiden pratade om att hennes pappa är så gullig. Sedan blev han SÅ gullig.

Sedan blev han för gullig.

Sedan blev han FÖR gullig.

Och plötsligt gick det att komma in i ett rum, kasta en blick på honom och utropa FÖR. Och alla här hemma fattade vad hon menade.

FÖR blev sedan förisen och nu kallas han rätt ofta bara fören. Pappan i vår familj.

Är det här ett exempel på ett sluttande plan eller ett uppåtgående? Jag vet liksom inte riktigt.

Men jag vet att just det här är att vara familj. Att ha de där superviktiga sakerna och orden som är bara våra och som knyter ihop oss med varandra.

Algoritmerna i mitt flöde har fler än en gång lett mig till en video där en person i min ålder besvarar frågan om var vi i fyrtioårsåldern hänger med att säga att vi hänger i bilen.

Nå, inte hänger vi väl ändå i bilen, har jag tänkt någon kväll med rätt modest bilande.

Och så kommer kvällar som den här. När vi sätter oss i bilen halv sju för att hämta Arvid och hans kompisar från träningen och köra dem till en match de vill se. Sedan hämtar vi Ingrid från hennes träning och kör hem henne och sedan åker vi iväg igen för att hämta hem Arvid och kompisarna. Och klockan är på riktigt nästan nio när vi är hemma igen.

Två och en halv timme i bilen. Nästan så man borde mantalsskriva sig på riksåttan.

Jag klagar inte. Det här tillhör undantagen. Och i någon mån är det ju en gåva att ens barn vill saker och har människor att vilja saker med.

Bil-selfie. Från en annan gång när mössa behövdes och vägtimmarna var färre.

Jag fick en fråga. Kunde jag tänka mig att bli ordförande för modersmålslärarföreningen? Jag kände mig för liten och för otillräcklig men jag tackade ändå ja efter att ha funderat länge och väl.

I snart två år har jag haft det uppdraget. Och det är bland de största skor jag går i. Ofta får jag lära mig nya saker och befinna mig i utkanten av min bekvämlighetszon. Ofta känner jag mig för liten och för otillräcklig.

Men så tittar jag på dem, på styrelsemedlemmarna, och inser att de är så väldigt tillräckliga. En styrelse som den här har råd med en ordförande som jag. Tillsammans fixar vi det här.

Jag har ju aldrig trivts i för små skor, så det är egentligen rätt typiskt mig att kliva in i sådana som är svåra att fylla. Det är väl därför jag studerar nu. Igen. Därför jag hela tiden vill också det jag inte ännu kan.

Nästan alltid möts vi på distans. En gång om året möts vi på riktigt, i år var det i går. Då pratar och skrattar vi i timmar. Tänk att få fylla skor med ett sådant gäng.

Tre blogginlägg har jag skrivit i april. Och egentligen känns det helt rimligt, för det är väl tre dagar sedan april började?

Jag har sagt det många gånger och tänkt det ännu fler; det här har varit mitt livs kortaste och snabbaste år. Och mitt år pågår ju från augusti till maj.

Det här har jag inte sagt men nog tänkt; det har varit ett av mitt livs bästa år också. Roligt, givande, meningsfullt och utmanande. Så där som jag allra helst vill ha det.

Den här veckan var kort som en förmiddag. Men en förmiddag som innehöll nästan allt och då kommet helgen onekligen lätt lämpligt redan vid lunch.

Ikväll har jag myst med Hilde och Masked singer. Att välja och tycka sig hinna se på ett halvbra tv-program för att en helljuvlig dotter önskar ens sällskap = ledighet för mig.

Det har som sagt gått rätt snabbt och snurrat lite väl hårt. Men inte något enda skulle jag välja bort.

Det ryktas på byn att det är internationella syskondagen i dag. Jag har ju tre helt fantastiskt fina systrar. Egentligen är det orimligt att bo ens en timme ifrån dem, att inte ha en enda av dem i samma land är mer än man borde behöva klara av. Var än de är så är jag ofantligt glad och tacksam och stolt över dem.

I går var inte min dag. Det blev dåligt på grund av en egentligen ganska liten sak som blev stor för att jag är den jag är. Och i dag präglades också rätt länge av det.

Men så läste jag nyheten om att två flickor födda 2008 dog i en bilolycka sent i går. Och ibland gör perspektiv att en liten sak som blev stor kan bli liten igen.

Min Ingrid är ju född 2008. Och när jag och Fredrik körde henne och två av bästisarna, också födda 2008, till en kompis i kväll var jag smärtsamt medveten om att några andra föräldrars liv förändrades för alltid i går.

Att de här flickorna dessutom gick i en finlandssvensk gymnasieskola gjorde att det kom ännu närmare. Jag har ju själv 26 ”egna” studerande födda 2008 i år. Att förlora en studerande är varje lärares stora mardröm.

Livet. Det finns inget skörare. Det finns inget större.



Det sägs ju ibland att förundran är något som blir mindre med åren. Men jag undrar nog.

Varje dag – ja varje – sedan slutet av januari har jag förundrats över ljuset. Först över att det var ljust när jag åkte hem från jobbet, sedan över att det var ljust också när jag åkte till jobbet och sedan vi bytte till sommartid tar vi Marius alla tre dagliga promenader i något slags dagsljus. Det är liksom nästan ljust för det mesta nu och min förundran är enorm.

Det är nästan – ja nästan – värt mörkret. Att få vara så här förundrad över ljuset nu.