Jag säger inte att det är en tävling, men OM det är en tävling så vinner min syster. Hon tar helt enkelt bättre bilder än din.
Här kommer ett bildregn från Ingrids konfirmationsdag. Eller snarare en bildskur. Det finns hur många fina bilder som helst att visa, men på dem finns det hur många människor som helst som jag borde kolla med först. Så ni får hålla till godo.
Och till sist en påminnelse. Det är inte bara så som det ser ut på bilderna. Men det är också så.
Hände det idag? Att jag landade i att det faktiskt är helt okej att den här sommaren är som den är? Jag tror det.
Jag fick god hjälp på traven av en lång promenad med en älskad vän, av världens godaste nyhet och av några riktigt fina stunder med familjemedlemmar som inte alltid visar bara sina charmigaste egenskaper.
Sedan skulle Ingrid snabbt in på citymarket här sent på kvällen. Hilde ville absolut med in. Jag ville inte men kom inte ihåg varför. Tills vi ändå gick in och jag anade min egen spegelbild i dörrens fönster och noterade den outfit som verkligen inte var gjord för butiksbesök. Cykelbyxor, som ju nog bara är okej i rörelse, och ballerinaskor. Den kombon alltså. Dessutom på en kropp som inte aktivt solat ens en halv minut men som uppenbarligen dragit till sig en del färg på andra kroppsdelar än de skoklädda fötterna.
Jag gick in. Så lite brydde jag mig uppenbarligen. Och jag har inte fyllt fyrtio ännu. Man blir ju både förväntansfull och rädd när man tänker på hur obrydd jag kommer att vara sedan i slutet av sommaren.
Juni 2023. När jag mest av allt vandrade omkring i min trädgård och väntade. Väntade på att Marius skulle kissa och väntade på att Fredrik skulle få semester. Väntade och visste med hela mitt väsen att det här inte blir mitt livs sommar. Och insåg att få somrar blir det och försökte landa i att det faktiskt är helt okej att inte heller den här blir det.
Samtidigt som det är trist att redan i juni veta. För i juni vill man ju så gärna hoppas och allra helst tro att just den här sommaren blir livets.
Idag fick landets blivande gymnasiestuderande veta var de har fått studieplats i höst. Och just idag fick jag besöka den gymnasieskola där jag har fått arbetsplats i höst. Och vet ni vad? Det var ett fint besök. En varm, välkomnande och lyhörd rektor tog sig verkligen tid och jag blev alldeles… varm, välkomnad och hörd. Vet inte om man kan bli något bättre när man besöker sin blivande arbetsplats.
Från och med första augusti är jag lektor vid Vasa gymnasium. För första gången på fyra år har jag en anställning utan slutdatum och för en som vill bygga långsiktigt känns det rätt fantastiskt. Men också på många andra sätt känns det riktigt bra. Jag har haft en tå inne i den skolan redan under det här året och allt jag såg då talar för att jag kommer att trivas. Det blir på många sätt lika och på många sätt annorlunda, men jag tror att det på alla sätt blir bra. Efter dagens besök tror jag det ännu mer.
Plötsligt ville hon skapa sig en ny spellista på Spotify. Tyckte att Babblarnas låtar, Lilla snigel och Bä bä vita lamm kändes barnsliga.
– Det är så pinsamt att jag har de här låtarna, utbrast hon med emfas.
Ut skulle de. Alla. In skulle istället låtar från Melodifestivalen och av Dolly Style och Sommartider.
Hon kändes plötsligt så stor. Åh, alla de där märkliga stunderna när det kommer över en så tydligt att barnen blivit större.
Men så sjöng hon. En av de där låtarna som skulle in på nya spellistan.
– Sommaren i city 2090, sommaren är viktig, och hon totalvägrade ta till sig någon annan låttext. Och då kändes hon lite liten igen. På bästa sätt lite liten.
Den. Här. Veckan.
Så inledde jag det blogginlägg jag skrev för en vecka sedan. Idag kunde jag inleda med:
De. Här. Veckorna.
För sanningen är nog att de tre senaste veckorna – de tre första med lilla Marius – har varit lite för galna. På tre veckor har vi klämt in en ny valp, ett varv covid, skolavslutning, att jag slutat på ett älskat jobb, att två i familjen varit på konfirmationsläger en vecka, typ sju fotbollsmatcher, två friidrottstävlingar, två intervjuer, en fotbollsskola, en födelsedag i familjen och idag avslutade vi med en konfirmationsfest.
Allt det där ryms egentligen inte på tre veckor. Men ibland måste också sådant som inte går gå. Och bara det inte blir för ofta så går det.
Jag ska skriva mer om den här dagen senare, men just nu bjuder jag i trötthet och enkelhet på vårt första familjefoto med Marius. Som syster Matilda tagit. Tänk att vi är så här många nu.
Hon var lite skeptisk först. Ville hon ställa upp och berätta om sin synskada? Hon som på många sätt helst bara vill glömma den? Men så pratade vi lite om hur viktigt det är att människor får veta mera och om hur få det är som kan berätta just det här. Hilde var med.
Igår publicerades artikeln om Hilde, läsning och synskada på Lärorikt, en sajt för alla oss som är intresserade av pedagogik och lärande. Jag tycker om sajten och är en trogen besökare och nyhetsbrevsprenumerant. Jag tycker också om artikeln om Hilde. Den fångar hennes synskada på ett fint sätt, men framför allt fångar den henne på ett fint sätt. Vår ljuvliga lilla Hild.
Via länken nedan kan du läsa artikeln.
För femton år sedan blev världen ny. Jag blev mamma till Ingrid Birgitta Maria. I och med den dagen blev allt annorlunda.
Att få vara hennes mamma är det viktigaste, roligaste och svåraste uppdrag jag har. Det är svårt när hon ibland är så vansinnigt olik mig själv och det är minst lika svårt när hon andra gånger är så vansinnigt lik mig. Men det är alltid stort och givande och det blir faktiskt roligare hela tiden.
Hon är redan nu bättre än mig på många saker. Hon räknar bättre, sminkar sig snyggare och springer 100 meter mycket snabbare. Men nästan varje dag ser jag bevis på att hon nog behöver mig rätt mycket fortfarande. Också de dagar då hon själv kanske inte ser det.
Jag älskar henne så galet mycket. Denna målmedvetna, viljestarka och festliga typ. Grattis på en av dina största födelsedagar hittills, finaste Ingrid. Elämäni nainen, kallade jag henne ofta de första åren. Och visst är det fortfarande hon.
En pojke talar med sin lilla hund.
– Jag älskar dig mest av allt. Jag skulle önska att du var min alldeles egen.
Mycket av det fina med Marius kunde jag föreställa mig. Bandet mellan de här två hör till det fina jag inte hade en aning om.
Den. Här. Veckan.
Redan i onsdags googlade jag frasen ”hur kan man förhindra att man börjar gråta?” och förundrades över att så få andra verkar bära på den frågan. Men då redan hade jag hunnit gråta mer i fler sammanhang än (till och med) jag var bekväm med och jag fasade för lördagen. Att lämna platser och människor som jag tycker om är inte min grej.
Så kom lördagen och jag trodde jag var beredd. Det var jag inte. Jag överraskades för det första av att gråten hölls på en så rimlig nivå – det är trots allt bara de som är döda på insidan som kan se musiklinjens studenter sjunga Vem kan segla förutan vind utan att fälla tårar.
Men mest överraskades jag av mina studerande. När jag kom ut från dimissionen stod de där. Stora grupper av de studerande som känts mest som mina under det här året, de som började skolan samtidigt som jag. Jag fick bada i deras jättefina ord och i kramar och i blommor och choklad och kort och presentkort. Många av dem grät när vi sa hejdå. Och jag vet att det är mycket känslor i luften när skolåret tar slut, men om ens en bråkdel av allt de sa var sant… Då ska jag nog våga kasta de kryckor som mitt självförtroende tagit sig fram på sedan förra våren.
Jag fick ge den här skolan och de här unga människorna ett år. Jag hade ju tänkt hålla tillbaka lite, men jag gav dem precis allt jag kunde ge. Och de tog emot det och det är väl därför det blev rätt fint.
Jag har fått så löjligt mycket kärlek de här senaste dagarna. Jag förtjänar kanske just den där bråkdelen, men den är jag stolt över.
Vilket år det har varit! Tänk att just jag fick vara just deras lärare!
Älskar att de skriver Framtiden är din. Den är ju SÅ mycket mer deras. Men den är faktiskt lite grann min också. Nu först ska jag vila, men sedan ska jag hoppa in i min framtid och ge precis allt jag kan ge till mina nya studerande.
Nästan för lycklig 