Och så kom dagen när hon började skolan. Hon har varit så pirrig, det har känts så stort.

– Tänk om jag är världens sämsta elev någonsin, sa hon för några dagar sedan.

Och jag myste lite på insidan. På samma sätt som jag myst lite i hemlighet när hon uttryckt oro över att hon inte kan läsa alla ord ännu eller räkna till åttahundra. Oro över de där sakerna som alla andra också är oroliga över.

För när man har ett barn med specialbehov känns det rentav lyxigt de gånger barnet kommer undan med den vanliga oron. Den som alla andra också har. Jag är tacksam för att hon hann komma dit, vi har gått dit via många synrelaterade orosmoln också.

Första dagen gick bra. Förstås. Det var pirrigt och stort. Men det var mest roligt och fint och stolt.

Våren (den här också) var en tid av många sista gånger. Min själ är inte gjord för sista gånger.

Nu är hösten istället en tid av många första gånger. Min själ är klart mera gjord för det, men jag vet att jag samtidigt kommer att vara trött. För det var jag också förra gången jag hade en sådan här höst. Och gången före det.

Men så länge jag ser till att vila när jag kan och får så kommer det att gå bra. Och mitt i tröttheten så är det här så otroligt roligt. Idag fick jag ha veckans allra bästa första gång när jag fick träffa mina första egna studerande i min nya skola. Tänk att jag ska få lära känna och börja tycka om ännu fler nya människor! Tänk att jag får ha det här jobbet som jag på riktigt tycker så mycket om.

Inte är det synd om mig. Inte alls.

Idag är det nitton år sedan jag hade på mig mitt livs dyraste plagg. Nitton år sedan jag fick uppleva mitt livs dittills bästa dag. Nitton år sedan jag sa mitt livs mest avgörande ja till den bästa man jag visste.

Till den bästa man jag vet.

Mycket har hänt sedan dess och mycket har hänt med mig, men han är och förblir mitt mest självklara val. Det har inte varit svårt att vara gift med den mannen. Till honom längtar jag ofta, från honom längtar jag aldrig.

Det här året har det stormat mer än vanligt i vår närhet och jag är så ofantligt tacksam och glad över att det vi har och är har stått så stadigt mitt i allt det. Så länge jag får hålla honom i handen tror jag att jag klarar nästan allt. Att han också söker min när det stormar – det är typ allt. Att få vara älskad och behövd av den man älskar och behöver…

Jag vet att vara tacksam.

Vi skriver sista juli och vem känner inte av vemodet? Ännu en sommarmånad går mot sitt slut och det finns ju inte många sådana.

Vi skriver också min sista dag som anställd vid Vasa övningsskolas gymnasium. Ett år fick vi tillsammans, skolan jag drömde om att få jobba i och jag. Och jo, det var verkligen drömskolan. Jag är så väldigt tacksam för att jag fick det här året. Jag trivdes så ofantligt bra med allt och alla. Jag kommer att sakna mycket och jag kommer framför allt att sakna många. Den årskurs som började i den här skolan samtidigt som jag själv kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta.

Och ändå har jag frid med att gå vidare. Jag var ju helt säker på att jag hade världens bästa jobb på Lärkan i Helsingfors, och det hade jag. Det visade sig förra året att det tydligen fanns ett till världens bästa jobb. Och så här kvällen innan jag teoretiskt kliver in på mitt nya jobb vågar jag nästan hoppas på att det ska finnas ytterligare ett.

Jag orkade egentligen inte. Ville bara vara hemma. Vi vaknade i onsdags och hade inte packat. Alls. Skulle starta om en halvtimme. Hela familjen. Och hela hunden. Stämningen var dålig. Jag vet inte hur stämningen är hemma hos dig när tusen saker ska hända på en halvtimme och alla har blivit väckta för första gången på länge. Hos oss är stämningen dålig.

Men så kom vi fram. Och vi hann knappt stiga ur bilen innan jag insåg att vi ju kommit hem. Jag hade glömt att också den här platsen är ett hem.

Eller egentligen är det inte en plats. Det är ett sommarläger, men mest av allt är det en gemenskap. I tre dagar har vi fått dela liv med drygt 400 andra. Vi har stått i kö. Vi har sovit på madrass. Mest av allt har vi mötts. Vi har pratat och lyssnat och delat och gråtit. Vi har drömt och skrattat och bett och hoppats. Vi har pratat om livet och om den Gud som vi vill se mer av. Vi har varit tillsammans. Vi har varit flock.

Att få höra till och vara del av… Nog är det bland det största på jorden.

Igår hade jag kompiskalas. Jag tyckte man kan ha ett sådant när man fyller 40. Arvid tyckte inte, han var väldigt provocerad av att inte vara bjuden. Jag hörsammade inte hans provocerade läge utan samlade några viktiga kvinnor i mitt liv för att ge dem det finaste jag kan ge dem – varandra.

Jag hade höga förväntningar på kvällen. Och den blev allt det och så mycket mer och så mycket bättre. Ni vet hur det ibland sägs att många människor aldrig får höra de där fina orden om sig själva för att de sägs först på ens begravning? Jag fick höra dem igår. Jag har fått läsa dem på kort idag. Och jag hoppas innerligt att de där orden blir kvar i mitt hjärta och att jag vågar tro på dem också när jag känner mig som sämst och minst och mest otillräcklig.

De senaste åren har gjort något med mig. Jag känner mig skörare och mindre självklar. Att mitt i det få en kväll som igår är helande. Det är som att få allt.

Jag tror bestämt att jag är rikast i världen. Tack till er, älskade vänner, för en kväll att leva på.

Om jag skulle ha vetat att det skulle bli en spontan fotografering på strändernas strand så hade jag antagligen sminkat mig. Och då hade jag antagligen varit snyggare på de bilder som nu finns. Men jag är faktiskt glad att jag inte visste. Jag är glad att det finns fantastiskt fina bilder på hur jag verkligen såg ut när jag blev fyrtio. Min nakna om än påklädda sanning. (Visserligen har jag plattat håret, men å andra sidan hade jag inte tvättat det på flera dagar. Jag behöver ännu mer självdistans än jag har nu för att kunna skriva ut exakt hur många. Något måste sparas till femtio.)

Jag vet att jag rent objektivt sett peakade i skönhet för läääänge sedan. Glansdagarna är verkligen förbi. Och jag vet att foundation och mascara och puder ger lite mer av den förlorade glansen och att bristen på dessa syns. Men jag vet också att jag ser en hyfsat vacker kvinna på bilderna. Jag känner mig vackrare nu än jag gjorde när jag var vackrare. Och det är alla gånger bättre och roligare att känna sig vacker än att vara vacker.

Idag har jag fått fira mina första fyrtio år på jorden med en del av mina allra bästa människor på den vackraste plats jag har. Och i blomsterkrans.

För en månad sedan konstaterade jag att det här inte är mitt livs sommar. Jag hade nog rätt. Men det har funnits stunder som varit fantastiskt fina. Och otroligt tacksam är jag idag. Mitt i allt som är. Så här mitt i.

Tänk att jag har fått leva så här länge. Tänk att jag vill fortsätta länge till.

Bilder av älskade syster Matilda.

I vissa stunder är jag så djupt övertygad om att hon kommer att klara av nästan vad som helst.

Jo. Jag menar, har man en liten uppblåsbar pool så ska man ju ta ut allt ur den. Så igår började hon skriva inbjudningar. På lisan över inbjudna finns klart fler än vad som ryms i bolen.

Hon ser alltid färre hinder än vi andra. Jag hoppas det är mer en egenskap än en fas.

Och så kom det sig att vi en tid i juni 2023 hade bara ett barn hemma. Och en valp. Och jo, jag har tänkt många gånger att den här tillvaron skulle vara drömskt lätt utan valpen. Men också med valp är det på många sätt lättare. Färre konflikter. Färre behov. Mer känsla av tillräcklighet.

Tjusig är hon också, hon som är hemma med oss (och valpen) nu. Tar sig tid och plats för samtal med oss. Bara efter några timmar på tremis ställde hon vid maten frågan:

– Hur var det när ni två träffades?

Och sedan lyssnade hon med entusiasm och följdfrågor på den berättelsen.

Vår kärlek har fortsatt vara ett tema. Kanske den där sanningen om att barn bor i sina föräldrars relation blir speciellt tydlig när inga syskon bor där för tillfället. Så idag sa hon:

– Tack för att du blev kär i pappa! Han är jättesnäll. Det blev jättebra.

Och jo. Det är han och det blev det. Och själv är du jättebra, Hilde.

P.S. Om jag har ens något litet att göra med hennes förmåga att ställa frågor… Då är jag stolt. D.S.