Den är gårdagens bästa myhet. Veckans. Kanske månadens. Är den rentav årets bästa? Den om de två högstadiepojkarna som bestämt sig för att ta sig till skolan varje dag utan skolbuss eller bilskjuts. De har tio kilometer till skolan. En väg.

I en tid när vi pratar mycket om skärmar och spel och vape i samma meningar som vi pratar om tonåringar är det så ljuvligt med helt andra berättelser. Berättelser om handlingskraft och målmedvetenhet och om att plumsa hem i snöstorm hellre än ge upp.

Just de här tonåringarna bor i samma by som jag. Föga överraskande syns de ofta i byabilden, de är väl utomhus oftare än inomhus. Och de syns dels för att de alltid lyser i neon men främst för att de hälsar gladare än någon annan. Jag tänker att de är lite som alternativa lucior. Lyser upp i mörkret. Kommer med hopp.

Världen brinner. Igen. Jag ska skriva kolumn i Kyrkpressen och borde kanske skriva om just det. Om alla fruktansvärda sätt på vilka människor i vår värld här och nu möter allt annat än nåd. Men istället skriver jag om hur jag möter nåd. Kanske för att mina ord tar slut när jag tänker på krig. Kanske för att påminna mig själv och förhoppningsvis någon annan om det ljus som trots allt också finns. I vår värld här och nu.

Så jag skriver en text om att (alltför ofta) be i trafik och nyckeljakt. Den texten finns här.

Och i texten nämner jag att jag när texten blev skriven hade en nyckel på vift som jag trodde att skulle vara återfunnen när texten väl blev läst. Men så gick det inte.

Dagen efter deadline hittade jag nyckeln och blev återigen en vuxen människa med fri tillgång till sitt eget hem. Men dagen efter det försvann nyckeln igen. Och sedan var den försvunnen. Vi letade överallt. På riktigt. Men ingenstans.

Ingen nyckel är så ombedd som den här. Jag har tänkt på den tjugo gånger per dag. Minst. Utlovat hittelön och haft mig. Kyrkpressennumret med min kolumn kom ut men nyckeln kom inte fram.

Jag hann nästan, men faktiskt bara nästan, börja tvivla på att nyckeln alls skulle hittas.

Tills ikväll. När jag letade efter en annan nyckel (ja, jag inser ironin) och hittade både den och den som varit på vift i två och en halv vecka.

Nåden. Ändå.

Apropå absolut ingenting frågade jag idag vad Hilde tror att hon kommer att jobba med när hon blir stor.

Svaret kom blixtsnabbt.

– Jag ska bli konstnär.

Inget svar kunde göra mig gladare. För henne är allt uppenbarligen väldigt möjligt fortfarande och alla sådana dagar är lite roligare dagar.

Verklighetsförankrade och realistiska kan vi vara alla andra dagar. Det är inte bråttom. Alls.

Jag somnade ju i Borgå igår. Somnade tyvärr inte riktigt lila lyckligt som jag trodde när jag skrev gårdagens inlägg, så jag var rätt trött när jag satte mig på tåget idag. Trots att vi bytte till vintertid i natt.

De som känner mig bäst vet att jag är dålig på att somna dagtid. Och trots att jag under de senaste åren har åkt oerhört mycket tåg är det märkligt sällan jag lyckats sova på tåg. Idag sov jag. På ett ganska fullsatt tåg, bredvid en helt främmande människa. Med Britney Spears bok i öronen. (Den som är utan synd får kasta första stenen.)

När jag vaknade hade Britney plötsligt blivit en stor artist och jag insåg att jag hade sovit ganska länge. Hade sovit genom Seinäjoki, sov alltså så djupt att jag inte märkte när vi stannade. På tåg. Bredvid en helt främmande människa.

Och jag kände mig lyxigt trygg. Tänk att vi lever i ett samhälle där man kan resa ensam och ändå våga ge ifrån sig kontrollen på det sätt som man gör när man somnar. Tänk att jag kan somna bara sådär, utan att någon vaktar min väska med hyfsat viktiga saker som bilnyckel och jobbnyckel och telefon och livsviktiga saker som exotisk muminmugg. På många håll i världen är det ju galenskap. Hos oss en självklarhet. Hur gott gör det inte att få leva i ett samhälle där vi utgår från att främlingen mittemot och alla andra i tågvagnen vill väl?

Må vi slå vakt om att fortsätta tillit också i en tid när mycket och många verkar hårdna.

Jättetrött men jättelycklig somnar jag i Borgå i natt. Lova mig en sak, okej? Om du någon gång får en förfrågan om att leda programmet på ett stifts födelsedagsfest – tacka ja. Speciellt om du får göra det tillsammans med Lucas Snellman.

Vilken dag! Vilka möten! Vilka musiker! Vilka biskopar!

Grattis till dina hundra första år, Borgå stift! Vi fortsätter tro, hoppas och älska.

För på dagen sex år sedan var jag på bokmässa i Helsingfors. Där blev jag intervjuad i egenskap av författare, tillsammans med en av mina absoluta favoritförfattare, Tomas Sjödin. Hans böcker och texter har varit och är och kommer att vara så väldigt viktiga för mig. Det var en fin stund.

(Bilden är inte speciellt bra. Men den är tagen med stolthet och kärlek av min mamma och ni ser att det har hänt.)

För på dagen noll dagar sedan (alltså idag) var jag också på bokmässa i Helsingfors. Den här gången som lärare då två av mina studerande intervjuade författaren Simon Ventus. Jag var lite nervös och jag var mycket stolt. Mina studerande vågade vara närvarande i stunden, de vågade improvisera. Jag satt där och hörde dem ställa frågor som vi inte alls hade talat om på förhand och jag bara älskade det. Tänk att de kan och vågar och vill så mycket. Det var en fin stund.

Vart jag vill komma? Jag vet inte. Men kanske jag vill komma ungefär hit: det finns otroligt mycket elände och mörker i världen just nu, men det finns också ljus och hopp och glädje. Vi måste fortsätta se det, hitta ljusglimtarna. I en ovanligt klok man som ger världen sina texter. I två ovanligt modiga studerande som ger världen sitt mod.

Jag vet att det är ett marknadsföringstrick utan dess like. Att jag borde veta bättre och stå emot. Men den är ju så sanslöst fin, den nyaste muminmuggen som såldes i måndags åt de lyckligt lottade som fick tag på den. Jag fick inte en. Inte på nätet och inte i butik. Jag blev utan.

Men redan senare samma dag köpte jag den på tori.fi. Betalade ett brutalt överpris. Brutalt.

– Det priset tar jag nog med mig i graven, sa jag till Fredrik och ville inte avslöja hur brutalt det brutala överpriset var.

Men han ville veta vad den kostade.

– Jag gissar att du har betalat 300 euro för den, sa han.

Och sällan har jag känt mig så älskad.

Tänk att han lät mig få känna att mitt brutala överpris var ett fynd. Det är också en berättelse om kärlek. Han borde klonas, min man. Alla borde få ha en man som han. Tänk att det var just jag som fick honom.

Han dömde mig inte ens när jag sedan avslöjade att jag köpt två.

Vår älskade sparv. Elva år idag. Och lika harmonisk nu som för elva år sedan. Varje dag konstaterar vi att han är helt underbar och ännu oftare konstaterar vi att han är så väldigt lycklig just nu.

Han har liksom precis allt han behöver och vill ha. Kompisarna och fotbollen och familjen och hunden. I den ordningen just nu, kanske. Förutom att hunden nog kommer före familjen.

Han har allt. Förutom telefonen. Om du har försökt gratulera honom per telefon idag var det i onödan. Hans telefon är borta. Igen. Har varit i många veckor nu. Och samtidigt som det nog är lite irriterande så kan jag tycka att det är rätt härligt att han behöver den så lite att han knappt orkat leta.

Att få vara hans mamma är otroligt roligt. Han är i sanning den charmigaste, skönaste och känslosmartaste jag kan tänka mig. Hurra för Arvid!

Bilderna är från fotbollssommaren som gick och tagna av fotbollspappan Kenneth Hed.

För elva år sedan togs den här bilden. Det finns onekligen skillnader mellan då och nu.

1. Min telefon var mindre och väldigt rosa.

2. Mitt hår var färgat och väldigt ljust.

3. Min mage var större och väldigt nära en helt avgörande dag.

På bilden hade jag min enklaste graviditet bakom mig. Det trodde jag mig veta. Lättare än så där kan det bara inte vara. Framför mig hade jag mitt livs enklaste bebistid. Det visste jag inte, det vågade jag inte heller hoppas på. Jag var inställd på kamp och trötthet och skrik och sjukdom. Jag fick en dröm.

Och riktigt snart fyller min dröm elva år.

Att vara lärare är tusen olika saker. Den här veckan har det varit bland annat de här:

– utbildningsdag i Helsingfors med några studerande inför bokmässan senare i oktober

– ytterligare en ny kombigrupp, ytterligare en ny kombigrupp som jag tyckte om direkt

– alldeles för sena kvällar med planering av nya kurser för perioden

– ett av de finaste wilma-meddelanden jag någonsin fått som lärare

– att i publikvimlet på teater ikväll få återse och krama om några av mina gamla studerande från förra året

– att få en helt ny grupp abiturienter så här i deras sista eller näst sista gymnasiekurs och ändå få känna att de är mina (vilket säger typ allt om dem och bara bra saker)

Idag på världslärardagen firar jag med glädje världens bästa jobb. Jag skulle välja det igen när som helst. Jag är så oerhört trygg när jag är i ett klassrum, samtidigt som jag aldrig lutar mig tillbaka där. Det är en märklig blandning, jag vet. Men jag tror att en del av magin ligger just där. Att få vara både totalt trygg och totalt på hugget hela tiden.

Är det inte allt man vill?