Allt oftare tror jag att någon fattas. Fast vi är alla. Det känns liksom lite för… lätt. Är det kanske så här det är att ha stora barn? Att det plötsligt är så få du måste klä på och knäppa fast bilbälte på att det känns liksom lite för… lätt?

Kanske.

Och säkert finns det småbarnssaker jag kommer att sakna, men just den här känslan av att det mesta löper smidigt och enkelt kommer jag lätt att kunna vänja mig vid.

Jag skrev en kolumn i senaste numret av Kyrkpressen. Om bristen på oro i en orolig tid. Här kan du läsa den. Och här nedan kan du läsa ett P.S. till kolumnen.

P.S. När vi inte ber talar vi om källkritik.

– Ellen, visst vet du att allt som finns på Youtube inte är sant? hör jag Hilde förklara för sin goda, goda vän.

Jag känner mig lite nöjd. Det har gått hem!

– Men på Google är allt sant, tillägger Hilde.

Jag känner att vi får fortsätta. Både be och prata källkritik. D.S.

Det är trettondag och en av mina bästa vänner och hennes familj kommer på besök.

Jag vet inte vad du ser framför dig just nu. Tacos? Något annat familjevänligt och gott? Kanske.

Hur det blev?

Nå. Så här:

Jag konstaterar att Arvid borde äta något snabbt nu innan hans match börjar. Men att vi andra kanske kan äta något gott efter matchen. (Gotta love det här optmistiska med att tio pers ”kanske kan äta något gott” utan att ha tänkt ut något konkret alls.)

Det visar sig att också någon annan behöver äta något snabbt nu innan Arvids match börjar. Så vi kokar en påse makaroner.

– Har ni tonfisk? Har ni ägg? frågar min bästa vän.

Hon steker ägg. Jag river ost. Och folk äter. Gänget tar taberas på makaronerna och vi kokar en påse till. Tar taberas igen. Äter våra makaroner bara så där. Eller med ketchup. Någon festar till det med stekt ägg och tonfisk och riven ost.

Det är inte en speciellt festlig trettondagsmiddag, om vi säger så. Men jag skulle inte ändra på något alls.

Vi är enormt lyckligt lottade. Tänk att det finns en familj som vi kan bjuda hem utan att ens ha tänkt på maten. Tänk att det finns noll skam men tusen tacksamhet och glädje över att koka en påse makaroner tillsammans och sedan en till och bara ta vad som finns i skåpen.

Jag älskar allt som gör det lättare för oss människor att dela liv med varandra. Att sänka vissa trösklar till makaroninivå är ett sätt. Ibland ska vi ordna fint och laga tacos – ja! Men ibland ska vi se vad som finns i skåpen och nöja oss. Veta att ingen kom för maten på bordet ändå. De kom för människorna runt bordet. Ju.

– Alltså, jag hatar inte Putin. Men jag tycker han är väldigt, väldigt dum.

Sa Hilde Nora Birgitta 21 januari 2024.

Jag kan SÅ relatera.

Jag slog huvudet i bakluckan idag, just innan jag skulle smälla fast den. Det gjorde ont, absolut. Men inte så ont. Inte så ont att jag borde gråta. Definitivt inte så ont att jag borde ha svårt att sluta gråta.

Men grät gjorde jag. Och bilen hann inte ens rulla ut från gården förrän jag insåg att jag grät rätt lite för att det gjorde ont i huvudet och rätt mycket för att det gör ont i själen.

Det redan från början rätt sköra livet har onekligen blivit ännu skörare.

Det konstiga men helt fantastiska är ju att skörhet och starkhet kan växa fram i varandras närhet. Starkheten behöver inte krympa för att skörheten blir större. Båda kan rymmas i en människa. Samtidigt.

Det här är jag en julimorgon. Där sitter jag i mitt kök. Jag har just torkat hundkiss i köket och jag har varit ute på morgonkiss med min lilla valp. Min familj är hos mina svärföräldrar och en av mina bästisar sover i ett av barnens rum.

Jag är alldeles genomvarm i hjärtat. Kvällen innan har jag samlat tjugo kvinnor som är viktiga för mig för att fira min fyrtionde födelsedag. Det var underbart. Och spontant blev det en sådan där stund då många av dem sa något om vad jag har betytt för dem.

De sa så otroligt fina saker.

Om man kan leva på ord, och på sätt och vis kan man väl det, så lever jag fortfarande på dem från den där kvällen. Jag minns att jag redan den där morgonen efter i köket tänkte att många människor får de här orden först på den begravning där de själva inte är med och att det är ofantligt sorgligt att det är så.

Jag är välsignad med helt fantastiska vänner som gav mig den där kvällen. Som gav mig de där orden. Jag är då tacksam för att de tog chansen. Visst kan vi bli ännu bättre på att berätta för våra människor vad de betyder för oss? Vi vet ju aldrig hur mycket tid vi har på oss att göra just det.

Jag tänker ju på det nästan hela tiden, på hur stort det är att just jag får leva. Och minst någon dag i veckan tänker jag på att det kanske är just idag som jag inte längre får det.

På sistone har jag tänkt på det varje dag. Kanske inte så konstigt.

Och kanske inte så farligt heller. Det gör mig inte rädd och inte tungsint, det gör mig förundrad och tacksam. Och kanske lite mer beredd.

Jag tänker ju mig att det enda jag kan göra idag för att bädda för en helt oviss morgondag är att se till att jag inte blir ensam. Så jag håller i mina människor. Jättehårt och jättenära. Värnar om att vi fortsätter tala med varandra om det som är svårt och riktigt och viktigt. Det som är roligt också, ja. Men det måste finnas människor som känner mig. På riktigt.

Så jag fortsätter bygga skyddsnätet. Både fördjupar och breddar det. Är tacksam för att det finns. Är tacksam för att det växer och förstärks.

Det var en gång en tid när bloggar var en grej. När andra än jag själv envisades med att blogga. När vi tog pixliga bilder med telefon eller var ambitiösa med systemkamera (galna tanke) och skrev texter om dagar och tankar.

Och på den tiden läste vi varandras bloggar och lärde känna varandra. Och vi läste Evas blogg och lärde känna henne.

Någon av dem har jag typ aldrig träffat i verkligheten, någon annan ibland och någon rätt ofta. Idag träffades vi alla. Vi dök djupt in i varandras liv. Vi pratade om svåra och viktiga saker och vi skrattade massor och grät ännu mer. Och vi satt i kyrkbänken bredvid varandra på Evas och Sindres begravning. Och vi lovade att komma på varandras begravningar sedan. Om förhoppningsvis jättelänge.

Den senaste tiden har lärt mig att också relationer som växer fram på nätet och bor mest där kan bli så starka att sorg och saknad är på riktigt. Den här dagen underströk det. I kvadrat och kubik.

Vilken oerhörd sorg det är att Eva inte längre finns. Vilken oerhörd glädje det är att de här andra fantastiska kvinnorna fortfarande gör det. Vi ska ta hand om varandra alla dagar vi får ha varandra.

Eva, du fattas oss.

Jag hann nästan tro att jag inte skulle gråta idag. Det hade varit första dagen. Men nej. Också idag kom det över mig så starkt att tårarna bara rann.

Och de måste få rinna. Det är inte farligt. Men det kan vara farligt att försöka stoppa dem.

Mina barn har sett mig gråta många gånger de senaste dagarna. Det är inte heller farligt. De har ju sett mig skratta också.

Jag tror på att låta sorgen ta den plats den måste få ta. Jag tror på att gråta. Jag tror på att känna. Jag tror kanske allra mest av allt på att dela och prata och sätta ord på. Vi ska verkligen inte vara ensamma.

De här frågorna hör till. De har blivit en tradition.

1. Gjorde du något i år som du inte gjort förut?

Jag sålde en lägenhet. Jag fick en fast lärartjänst i Österbotten. Och jag blev kassör för en förening och ordförande för en annan. Sådana titlar har jag inte jobbat med tidigare. Men det största nya? Jag blev med hund.

2. Höll du några av dina nyårslöften?

Alltså. Jag köpte inte ett enda lustplagg på hela året. Några regntäta plagg behövde jag skaffa i höstas när jag insåg hundlivets realiteter, men jag köpte inte ett enda klädesplagg för att det var roligt. Och jag har ju försökt klara det här typ sju gånger och aldrig förr lyckats. Det känns bra att det gick nu.

3. Fick någon du känner barn?

Ja! I år var vi till exempel en till på julfirandet med min ursprungsfamilj. Underbart!

4. Dog någon som stod dig nära?

Nej. Men ett liv tog slut redan innan det hunnit börja. Och den lilla vet jag att jag hade stått nära.

5. Vilka länder besökte du?

Sverige typ fyra gånger.

6. Är det något du saknade 2023 som du vill ha 2024?

Känslan av att jag har kontroll och kan andas ut på jobbet. Det är otroligt roligt med nytt och spännande, men jag har inte riktigt kunnat slappna av på jobbet sedan våren 2019 och nu längtar jag efter det.

7. Vilket datum kommer du alltid att minnas?

21 juli. När jag fick samla kvinnor i mitt liv. Den kvällen och de orden lever jag länge, länge på.

8. Vad är det bästa som hänt dig under året som gått?

Bland det som tål bloggljus så finns ovan nämnda fest, Stafettkarnevalen, Marius och mitt nya jobb.

9. Vilket var ditt största misstag?

Svårt att säga.

10. Vilket var ditt bästa köp?

Liverpool-resan som vi gjorde nu efter nyår.

11. Vad spenderade du mest pengar på?

Nya bilen. Lätt.

12. Vad gjorde dig riktigt glad?

Mina nya studerande. Guld!

13. Har du varit sjuk eller skadat dig?

Inte nämnvärt. Tänk att jag fick ännu ett sådant år.

14. Vilka låtar eller artister kommer att få dig att tänka på 2023?

Love on the brain med Rihanna.

15. Mådde du bättre eller sämre under 2023 än du gjort tidigare år?

Sämre än många tidigare år. Bättre än några tidigare år.

16. Finns det något du önskar att du lagt mer tid på?

Träffar med vänner och läsning av böcker.

17. Finns det något du önskar att du lagt mindre tid på?

Mycket.

18. Hur var din julafton?

Jättefin. Och numera är jag så gammal att alla julaftnar när alla är med är jättefina julaftnar.

19. Blev du kär?

Inte i någon ny. Men jag förblev svag för min Fredrik.

20. Vilket tv-program har varit det bästa på tv?

Det var ju så lite på tv, det är ju så nu. Idol var kanske det enda och därmed det bästa.

21. Hatade du någon som du inte hatade förut?

Nå nej. Men jag har fortsättningsvis väldigt svårt för människor som startar och fortsätter krig.

22. Vilken bok var den bästa du läste 2023?

Kanske Vinternoveller av Ingvild H Rishøi.

23. Vilken var din största musikaliska upptäckt?

Jag är ju inte en sådan som gör stora musikaliska upptäckter.

24. Önskade du dig något som du fick?

Jättemycket.

25. Önskade du dig något som du inte fick?

Jo. Men betydligt mindre.

26. Vilken var årets bästa film?

Barbie. Men sällskapet var bättre.

27. Vad gjorde du på din födelsedag?

Jag firade med familj och systers familj och föräldrar. I krans! Jag fyllde 40!

28. Vilka var de bästa människorna du träffade?

Markus och Nadja med familj. Och nya kollegor och nya studerande.

29. Hur skulle du beskriva din klädstil?

Som väldigt varierande. Jag vill och orkar så olika olika dagar.

30. Vad fick dig att må bra?

Människorna. Jobbet. Läsningen. Träningen.

31. Vilken kändis var du mest sugen på?

Osugen på dem alla.

32. Vem saknade du?

Det är ju alltid det här med att mina systrar och några vänner finns för långt borta.

33. Vilken månad var din bästa månad?

Jag tror det var maj och december.

34. Finns det något du kunde ha gjort bättre?

Det mesta. Men med åldern blir jag bättre på att se på mig själv med större nåd. Jag försöker faktiskt.

35. Hur kommer nästa år att skilja sig från det här?

Jag vet verkligen inte. Mindre och mindre vågar jag veta om vad som väntar.

Men jag hoppas att Fredrik jobbar mindre. Och att jag själv jobbar lugnare.

Jag hoppas sommaren 2024 blir klart bättre än sommaren 2023. Det är inte ens speciellt svårt.

Nästa år kommer att handla mindre om hundkiss. Det här tror jag mig veta.

Jag tror att Evas och Sindres bortgång kommer att påverka det här året. Livet känns onekligen skörare nu.

Jag hoppas jag väljer att skriva mer.

Jag hoppas jag stickar mer. En halv tröja på ett år. Är jag ens en stickare längre?

Mest av allt hoppas jag att jag blir klokare och mer kärleksfull. Mer generös och mindre fördömande. Jag vill bli bättre och göra bättre.