Hon är absolut mer människa än fisk. Men hon är absolut mer fisk än hennes syskon någonsin har varit. Hon simmar vidare. Trettio meter blev det en gång på simskolan. Och när hon kramade om mig i min famn efteråt viskade hon:

– Jag tror inte att Arvid har simmat så långt.

Så vi frågade när vi kom hem. Han blev tyst en stund.

– Jag tror jag har simmat trettioen meter en gång. Eller trettio och en halv, sa han efter en liten paus.

Jag tvivlar på att han kunde ha sagt att han inte har simmat trettio meter på ett tydligare sätt.

Alla hjärtans dag 2014. Det var gamlas dans i min gamla skola. Det var dagen före sportlovet. Och det var en femårig Ingrid som vågade tacka ja när hon blev uppbjuden till vals av en frackklädd ung man.

Hon blev uppbjuden också som treåring, men vågade inte dansa då. Året därpå övade hon på att säga ett artigt men tydligt nej tack om det skulle hända igen. Vilket det också gjorde. Det finns kanske inget finare än sjuttonåriga pojkar som bjuder upp en lärares lilla dotter till dans. Kan något vara mer #goals än att själv få ha en sådan sjuttonåring någon gång?

Jag lägger mitt hopp till pojken som ligger bredvid mig på soffan i skrivande stund. Han har potential att bli en sådan sjuttonåring. Han är många saker och charmig är definitivt en av dem. Ibland får jag ha studerande som jag tror att är lite som han kommet att bli. Och de studerandena tycker jag om ännu mer än jag tycker om de andra.

Jag hade ju min hemnyckel på vift någon månad i höstas. Det var inte roligt. Att vara fyrtio år gammal och inte ha fri tillgång till sitt eget hem… Nja. Jag är ju inte den mest organiserade till vardags heller, men till och med för mig var det där något slags bottennapp.

I julklapp av Fredrik fick jag en sådan där tag som jag kan lägga på nyckelknippan så att den piper när jag letar efter den. Den julklappen kom ju onekligen till en behövande.

Jag har inte lagt min tag på nyckelknippan. Fredrik frågade för någon vecka sedan om jag gjort det och jag svarade, nästan lite kaxigt, att jag inte gjort det ännu men att jag faktiskt har haft stenkoll på mina nycklar ända sedan jul.

Tills nu i veckan. När hemnyckeln plötsligt var försvunnen igen. En stor del av den här lördagen har präglats av oroligt letande efter nyckeln, bön för nyckeln samt löften om att tagga nyckeln direkt jag bara hittar dem.

Nu är hemnyckeln återfunnen (tack och hurra!) och det var faktiskt mycket mer ett barns fel än mitt fel att den alls var borta. Men… Nu vet jag inte alls var min tag är. Så nu tänker jag att jag helt enkelt får ha nyckelbandet runt halsen tills jag hittar min tag.

Och så tänker jag att det är fint och nådefullt att Fredrik tycker så mycket om mig.

För tillfället är jag inte främst fru, mamma, vän eller lärare. Främst är jag hostare. Jag minns inte längre hur det var att sova en natt utan två-tre längre uppehåll för hostan. Vem är jag ens utan min hosta?

Hosta framkallar av många orsaker många av mina sämre egenskaper. Man kan alltså konstatera att jag för tillfället är lite skörare. Att allt känns lite tyngre och lite tråkigare. Det är tillfälligt och totalt ofarligt, men irriterande.

Att just en sådan där skör dag ha penkis i sin nya skola med alla känslor det innebär är inte optimalt. Att just en sådan där skör dag få besöka sin gamla skola och se sina gamla studerande genrepa inför morgondagens äldstes dans… Det är kanske motsatsen till optimalt. Jag fick så många kramar och så mycket kärlek. Den årskursen i den skolan kommer för alltid att ha en alldeles särskild plats i mitt hjärta. Och just det skulle jag säga en sådan där mindre skör dag också.

Att säga att jag tänker på det varje kväll är inte sant. Det är en överdrift. Eller en hyperbol (en term som mina abiturienter borde behärska nu).

Men oftare än en kväll i veckan tänker jag på det. På vilken oerhörd gåva det är att få somna tryggt. Nog är det ju sorgligt få i den här världen som får det och vi som vet vad trygghet är är lyckligt lottade.

Jag somnar inte tryggare de kvällar jag tänker på det. Men jag somnar tacksammare.

Halvvägs in i gymnasiet bytte jag kompisgäng. Jag välsignades (ja, välsignades) med ett gäng genomsnälla, smarta och roliga pojkar i min årskurs. Och sedan var det de och jag. På bilderna från studenten är det jag i turkost och mina kompisar i mörk kostym.

Nästan aldrig tänkte jag på att jag var den enda flickan. Så väldigt självklara var vi tillsammans. Och rätt ofta hade vi med några flickor till, de var ett eller två år yngre och kom också att bli självklara delar av oss.

Igår träffades vi. Inte alla, men nästan alla. Några av oss hade vår respektive med oss. Vo var hemma hos min gymnasiebästis David och hans fru och det var nästan överjordiskt gott att få ses igen. De flesta har jag förstås träffat under åren som gått, några till och med rätt ofta, men att samlas nästan alla så här… Det har inte blivit gjort och det gjorde så väldigt gott.

Det är svårt att ens förklara hur värdefullt det är att få ha vänner som de här under så formativa år som gymnasieåren. Jag var så trygg och när jag hörde de andra igår insåg jag att de var lika trygga. Att den gemenskap vi byggde då var viktig och att den hjälpte oss att bli dem vi blev.

Det här nya året har bara börjat, men jag har redan fått återuppta många relationer och återknyta många band. Gamla grupper har fått nytt liv och jag är så tacksam. Tänk att livet kunde bli ännu rikare.

Våren 2024. Inte vet jag mycket om den. Men jag tror verkligen inte att jag kommer att söka jobb den här våren. Det blir första våren utan att söka jobb sedan 2018. Och det känns otroligt skönt. Jag behöver vilan mer än spänningen nu.

Det jobb jag har nu, det är mitt. På riktigt. När jag kom till jobbet idag gratulerade min rektor mig till att min prövotid är slut nu. Jag hör ihop med den här skolan.

När jag gick från jobbet idag frågade några av abi-pojkarna om jag kommer till Office på söndag och kollar matchen. När jag sa nej frågade de om jag kommer till Fontana ikväll då. Jag sa nej igen.

Men ja. Jag hör ihop med den här skolan.

Vi var på bio ikväll, min Fredrik är jag. Föga överraskande såg vi Stormskärs Maja och föga överraskande tyckte vi om.

Jag tror jag kunde skriva en halv roman om allt jag tänkte och kände, men jag tvivlar på att någon människa vill läsa en halv roman om det. Så jag skriver om en sak. Om det som drabbade mig allra mest.

Där i början. När den nyförlovade Maja bara rusar sin väg.

– Hon är sådan, säger Majas pappa urskuldande.

– Det gör inga något, svarar fästmannen.

Och det var alltså just det som drabbade mig. Att det inte gör honom något att hon är sådan och att han sedan med resten av sitt liv bevisar just det; att det inte gör något att hon är sådan.

Jag tittade på min Fredrik i biomörkret. För jag är ju också sådan. Det är vi väl nästan alla, på något sätt? Men att jag är sådan det gör inte honom något. Inte då han valde mig för halva mitt liv sedan. Och med resten av sitt liv har han bevisat just det.

Han är så bra på att älska mig.

Hilde hade en kompis på övernattning. En ny kompis. De lekte och hade roligt och kollade film och åt chips och sedan skulle jag läsa kvällsbok. Två stycken till och med. De fick välja varsin.

Hilde valde en helt vanlig bok. Minns inte ens riktigt vilken. Hildes kompis valde När jag lägger mig till ro. Med underrubriken 44 godnattböner.

Medan jag läste Hildes helt vanliga bok högt för flickorna förde jag en inre kamp. Kanske därför jag inte ens riktigt minns vilken. Vad skulle jag göra nu? Det är ju totalt orimligt att läsa 44 godnattböner för ett barn man känner ytterst lite och vars religiösa preferenser man känner absolut inte alls. Men det är ju också totalt orimligt att vägra henne hennes bokval, för jag kände ju som sagt henne ytterst lite. Och inte heller vill jag ju vara en sådan som skäms för evangelium.

Så jag gjorde en kompromiss. Jag valde att läsa bara en bön per uppslag (de låg ju i sängarna och såg inte texterna de gick miste om) och valde alltid den som var minst HC så där religiöst sett. Jag läste också med en melodi och stämma som var mer poesi än bön.

Jag tror Gud förstod vad jag höll på med.

Så då blev det slutligen ”bara” femton godnattböner. Framförda med rätt glättig stämma av en rätt nervös läsare/bedjare.

Allt möjligt gör man som förälder. Allt möjligt.

– Det enda du vill är att försöka förstöra mitt liv, ropar ett av de barn som jag burit under mitt hjärta.

Det är fint att vara förälder.

– Hördu, så där kan du inte säga till mamma. Det där kan göra ont ända in i hennes själ, säger ett annat av de barn som jag burit under mitt hjärta.

Det är fint att vara förälder.

Det är bara så mycket. Så olika. Så intensivt. Så omväxlande. Så (för)ödmjukande. Så underbart.

En tisdag sent i januari kan rymma så mycket.