Men sedan kan hon driva med sin synskada ibland också.

Igår pratade vi om den där leken som heter Under hökens vingar kom.

– Det är ganska många barn som tycker om den, förklarade hon.

– Och du då? Tycker du om den? frågade jag.

– Mamma, jag är färgblind, konstaterade hon sansat och lite strängt och med ett stort menande leende.

Och det var ju en rätt dum fråga. Förstås. En lek där den som har något blått på sig får gå fritt över till andra sidan lekplanen är ju svår om man inte vet vad blått är. Så hur rolig är en sådan lek då?

Ändå ganska rolig. För hon har ju kompisar som vet att hon inte ser färg och som hjälper. Som är den färgseende blick hon inte själv kan vara. Och ett verkligt stort lifehack ligger väl i insikten om just det; vår förmåga är alltid större än vår egen förmånga om vi vågar be andra om hjälp.

Och det gäller inte bara den som har en synskada. Det gäller också dig och det gäller också mig.

Det går inte en enda dag utan att jag tänker på Hildes synskada. Den är ju med hela tiden. Gör sig alltid påmind i någon situation under dagen.

Men det går dagar utan att jag tänker på den med sorg. Den är ju med hela tiden och hela tiden kan jag ju inte sörja.

Men ibland tänker jag på den med sorg. Som när hon själv är ledsen för att hon inte får gå ensam till eller från skolan. Eller ens till eller från vår närmaste närbutik som faktiskt är jättenära.

Jag förundras varje dag över hur mycket hon klarar av med den lilla syn hon har. Att jag en del av de dagarna också sörjer det hon inte klarar av tar inte bort det.

Jag älskar henne så ofantligt mycket.

Jag säger inte att mörkret är värt det. För jag vet faktiskt inte om det är det.

Men jag minns när jag sent i januari gick till bilen efter jobbet och det fortfarande var ljust. Jag minns lyckan. Och jag minns en gång för någon vecka sedan när jag lyckligt konstaterade att det var ljust klockan halv sex när jag skjutsade Arvid till fotbollsträningen. Och lyckligheten var där också idag när jag hämtade Ingrid från träningen halv sju och det fortfarande var ljust.

Vi har onekligen det mörkaste mörkret bakom oss nu. Vi klarade det. Och det är onekligen så att lyckan är större når ljuset kommer för att vi vet vad mörker är.

(Men jag tror att jag skulle uppskatta ljuset också med mycket mindre mörker.)

Jag är som folk är mest. Hyfsat passiv på Facebook. Men jag älskar att bli påmind om sådant som hänt för x antal år sedan och det gör Facebook enormt bra.

Idag fick jag den här:

Fatta. Att det idag är på dagen tretton år sedan jag blev fast anställd i den skola som jag älskade efter att ha varit där i nästan två år. Fatta att jag skulle komma att vara där åtta år till. Få bli grupphandledare. Få ta hand om infokvällar för nior och föräldrar. Få some-ansvar. Få sitta i ledningsgruppen. Få dimittera studenter. Får ansvara för många julskådespel. Mest av allt; få ha hundratals fantastiska studerande. Få läsa tusentals texter. Få dela och mötas och ha världens bästa jobb.

Jag tror att jag skulle älska att vara lärare också om min resa hade börjat i en annan skola. Men jag kan ju inte veta. Det jag vet är att min lärarresa fick en nästan magisk start. Och att den fått en jättefin fortsättning.

Tänk.

Något av det absolut bästa som livet har gett mig är goda grupper. Jag har fått vara del av många fina grupper där människor verkligen velat varandra väl.

En av mitt livs allra bästa grupper är den här.

Det här är den grupp som jag studerade journalistik med när jag var ung och lovande och nästan alla möjligheter fanns.

Vi hade så otroligt roligt. Vi tyckte så mycket om varandra. Vi lärde oss så mycket tillsammans. Vi ville så mycket och när vi drog åt samma håll kunde vi nästan allt.

Efter ett år med dem vet jag att främlingar kan bli familj rätt snabbt. Att man kan uppnå det mesta om man samarbetar. Att ambition inte behöver gå hand i hand med vassa armbågar utan faktiskt kan teama upp med omsorg.

Tänk att få allt det redan när man bara nosade på vuxenliv.

Idag fick jag ta en jättekort men jättevärdefull kaffe med en av dem när jobbet förde henne till den stad som då var vår och nu igen är min. Hon var nostalgisk. Jag inte så mycket. Trodde jag. Men nu har jag tänkt på henne och mediagruppen halva kvällen och nostalgin har varit total.

De grupper vi är del av formar oss. Därför ska vi alla alltid göra vad vi kan för att göra de grupperna bra.

Vi kom hem från vår sportlovsresa igår. På färjan från Umeå frågade en bekant hur vi hade haft det och jag hörde Fredrik svara:

– Jättebra!

Och jag tänkte att… Har vi faktiskt haft det jättebra?

Visst. Vi hade det jättebra. Också. Men vi hade också stunder som var ganska långt från jättebra. Det borde vara olagligt att gnälla och tjata och syskonbråka på resor. Om vi säger så.

Det fina med resor är att man i efterhand minns de där jättebra stunderna mest, bevisligen redan när efterhand knappt har börjat. Bland annat därför är det ett enormt privilegium att kunna göra en resa med sin familj. Att få vara tillsammans några dagar utan den där rastlösheten som kommer av att någon i familjen hela tiden är på väg någonstans eller hellre skulle vara på en annan plats gör onekligen gott. Trots att det tydligen är lagligt att gnälla och tjata och syskonbråka på resor.

– Känner du att du behöver sportlov? frågade hon för några veckor sedan.

– Nja nä, jag tror inte jag direkt behöver sportlov, hörde jag mig själv svara.

Dag ett på sportlovet sov jag över en timme mitt på dagen. Som en stock. Sedan kom natten och jag hann tänka att den där dagsvilan kommer att påverka nattsömnen. Men jag sov nästan åtta timmar. Som en stock. Och dag två på sportlovet sov jag över en halvtimme. Som en stock.

Jag lutar åt att jag hade fel. Jag lutar åt att jag behövde sportlov.

Ikväll har vår minsting somnat hemma hos hennes bästa kompis. Hemma hos den familj vi inte ens visste att fanns för fem år sedan och som nu är vårt mesta och bästa familjehäng.

Jag älskar att det finns en familj där hon är så trygg att hon somnar utan hemlängtan. En familj där det för Hilde finns en jämnårig bästa vän, en stor syster att se upp till, en liten syster att få vara stor med och en stor bror att fnissa och skoja med. En familj som vi samarbetar med i vardagen, vi hjälper ofta varandra med de där pusslen som ibland innehåller alldeles för många bitar.

Jag älskar att man kan få nya så viktiga människor i sitt liv också när man är mitt i det.

Numera somnar hon hos oss varje kväll, vår lilla stora sjuåring. En som tänker mycket på krig och brand och Eva och Sindre kan behöva just det. Att få somna bredvid en förälder.

Det finns absolut saker jag hellre gör sent på kvällarna än ligger bredvid henne medan hon kommer till ro. Å andra sidan… Med tredje barnet och yngsta barnet kommer en lugnande visshet om att det mesta bara är faser och att att faser är övergående. Det kommer kvällar – troligtvis många – när jag får göra annat. Hon kommer inte att vilja ha mig här för alltid.

Så här ligger jag. Hör hur hennes andning blir tyngre. Känner hur hon kommer till ro. Tänker på det svindlande i att vara en annan människas tryggaste människa.

Vi kramades i köket, jag och min Fredrik. Kanske någon lätt puss. Men verkligen inte mer än det.

– Skaffa ett rum om ni tänker göra så där, sa Hilde strängt till oss.

Hon vägrade ange källa. Jag misstänker Youtube. Det är ju knappast Buu-klubben.