1. Gjorde du något i år som du inte gjort förut?

Så där på rak arm? Lite oklart faktiskt. Samtidigt är det ju omöjligen sant, jag har rimligtvis gjort massor med saker i år som jag inte gjort förut men inget som slår mig nu.

2. Höll du några av dina nyårslöften?

Jag köpte inte ett enda klädesplagg till mig själv under år 2025. Varken begagnade eller nya. Med tanke på hur många gånger jag haft den ambitionen och misslyckats måste jag ändå tillåta mig att vara lite stolt.

3. Fick någon du känner barn?

Jo! Kära vännerna Eva-Lina och Benjamin fick sitt fjärde underbara barn.

4. Dog någon som stod dig nära?

Nej. Och jag vet att vara tacksam.

5. Vilka länder besökte du?

Sverige besökte jag hela tio gånger. Det känns som lagom många gånger för mig. Jag tror inte jag besökte något annat land och skäms lite om jag minns helt fel.

6. Är det något du saknade 2025 som du vill ha 2026?

Luft och marginaler. Det har onekligen varit för lite av båda under året som gått.

7. Vilket datum kommer du alltid att minnas?

Knappast något eftersom jag redan nu har svårt att komma ihåg ett enda.

8. Vad är det bästa som hänt dig under året som gått?

Jag har svårt att svara på det här. Det har varit ett bra år men ett ganska odramatiskt år. Kanske det allra bästa ändå är att Hilde tagit många steg framåt i trygghet och självklarhet. Det betyder så ofantligt mycket för mig och för hela vår vardag. För första gången på sexton år för och hämtar vi inte längre barn varje morgon och eftermiddag. Det påverkar vardagen massor.

9. Vilket var ditt största misstag?

Körde jag kanske lite för hårt nu på hösten?

10. Vilket var ditt bästa köp?

Det måste vara något jag köpt åt någon annan, för den egna skörden har varit så skral.

11. Vad spenderade du mest pengar på?

Mat och hyra. I den ordningen.

12. Vad gjorde dig riktigt glad?

Möten med vänner. Promenader.

13. Har du varit sjuk eller skadat dig?

Nåjo! Våren 2025 besökte jag sjuk- och hälsovården fler gånger än de senaste femton åren sammanlagt på grund av krångliga fotleder. Under hösten har jag varit tillbaka på min vanliga nivå.

14. Vilka låtar eller artister kommer att få dig att tänka på 2025?

Bara bada bastu med KAJ. Lätt.

15. Mådde du bättre eller sämre under 2025 än du gjort tidigare år?

Jag har mått ungefär som jag brukar. Och jag brukar ha nåden att få må bra.

16. Finns det något du önskar att du lagt mer tid på?

Vila och träning och träffar med vänner.

17. Finns det något du önskar att du lagt mindre tid på?

Mitt liv hade nog varit rikt och meningsfullt också utan en hel del slösurfande. Men i någon mån är det ju rätt skönt det också. Ibland.

18. Hur var din julafton?

Som de allra flesta av våra julaftnar varit sedan vi flyttade från Helsingfors. En fin julafton med först vår egen lilla familj och sedan Fredriks hela familj.

19. Blev du kär?

Vi konstaterade igår att vi på juldagen varit tillsammans i 23 år. Det känns fint. Men kär blev jag nog inte, strävar efter att förbli kär.

20. Vilket tv-program har varit det bästa på tv?

Just i år blev ju Melodifestivalen intressantare än någonsin. Och det blev Idol också.

21. Hatade du någon som du inte hatade förut?

Jag glömmer alltid hur märkliga vissa av de här frågorna är. Tänk att jag återkommer till dem.

22. Vilken bok var den bästa du läste 2025?

Det här ska jag skriva mer om i ett helt eget inlägg. Vill bli bättre på att tipsa om bra böcker.

23. Vilken var din största musikaliska upptäckt?

Att en låt behöver ha en helt otrolig bra vibe för att jag ska förlåta dålig text. Men ibland är viben faktiskt tillräckligt bra.

24. Önskade du dig något som du fick?

Vi fick vara friska (fotled räknas inte här!) och ju fler år jag får leva desto mer inser jag storheten i det. Dessutom önskade jag att jag skulle bli osugen på att köpa kläder och det har jag fått vara. Köplusten har legat nästan på noll.

25. Önskade du dig något som du inte fick?

En rimlig kalender. Här får jag nog skylla mig själv och jag visste nog egentligen att det var en omöjlig önskan med tanke på förutsättningarna. Men jag är ju en ljus och optimistisk själ och det gör att jag ibland hoppas orimligt mycket.

26. Vilken var årets bästa film?

Jag har inte sett nästan någon. Men nya Downton-filmen gick väl i år? Den i så fall. Och det säger mer om hur lite film jag ser än om filmen i sig.

27. Vad gjorde du på din födelsedag?

Jag firades furstligt av familjen på mammas och pappas magiska sommarställe i Vexala.

28. Vilka var de bästa människorna du träffade?

Mina handledare under mina praktikperioder – så otroligt generösa och roliga och kloka och uppmuntrande människor. Och Jakob.

29. Hur skulle du beskriva din klädstil?

Den är fortsättningsvis nästan omöjlig att beskriva. Så dagsformskänslig och jag har för länge sedan slutat eftersträva en konsekvent och enhetlig stil.

30. Vad fick dig att må bra?

Att jag har fått hålla på med många roliga saker som ger energi och glädje. Mitt jobb, mina studier och mina olika uppdrag.

31. Vilken kändis var du mest sugen på?

Är fortsättningsvis tråkigt osugen på just kändisar.

32. Vem saknade du?

Jag saknar i någon mån hela tiden mina systrar. Och har i någon annan mån vant mig vid att de hela tiden finns för långt borta.

33. Vilken månad var din bästa månad?

I år var det antagligen juni eller juli.

34. Finns det något du kunde ha gjort bättre?

Alldeles för mycket. Men aldrig är det illvilja som gör att jag gör dåligt och det är ju ändå sunt. Det är trötthet och okunskap som gör att det blir fel. Tack och lov är det allt mer sällan feghet, men visst finns det också kvar.

35. Hur kommer nästa år att skilja sig från det här?

Jag kommer att köpa kläder. Men högst fem nyproducerade plagg. Observera (nu riktar jag mig främst till Fredrik) att det här handlar om lustplagg. Tråkiga hundägarmåsten som dubbskor och regntäta skor hör inte till mina fem.

Jag kommer förhoppningsvis inte att studera. Jag vill studera och lära mig nytt, men nu behöver jag paus från det.

Fredrik kommer att byta jobb och det kommer säkert att påverka också mitt liv på något sätt men jag vet inte riktigt hur.

Jag hoppas att det blir ett lugnare år. Jag vet att jag hoppades samma sak också inför förra året och att det inte gick speciellt bra. Men nu finns på riktigt bättre förutsättningar och jag måste bara undvika att självförvållat försämra de förutsättningarna. Lättare sagt än gjort när man vill så mycket.

Jag visste att den här höstterminen skulle vara lite på gränsen. Att mitt vardagspussel egentligen hade alldeles för många bitar. Sedan i augusti har Min ork den här hösten funnits stadigt på min bönelista. Av tusen och en orsak.

Igår när både julkyrka och julfest var avklarad och när jag önskat min älskade klass god jul och druckit julkaffe med mina kollegor så bytte jag om till mjukisbyxor och tog en kort hundpromenad i något som påminde om sol. Jag hann inte ens gå över vägen innan jag kände tårar av glädje och tacksamhet rinna längs kinderna.

Det gick. Den här hösten gick.

Här och nu är alla pusselbitar på rätt plats och ingen har försvunnit på vägen. På en lite för slingrig väg där jag ändå behövt gasa på.

Men det gick. Jag är i mål.

Tack!

Jag vet inte när den här traditionen började, men jag vet att Ingrids vänner har varit hos oss och klätt julgranen varje år i många år nu. Första gången var de två kompisar här, sedan har de varit tre och fem och i år hade vi hela sex av Ingrids vänner här.

Jag vet inte när den här traditionen började, men jag vet att jag aldrig vill att den slutar. När granen var klädd satt vi någon timme och drack julmust och åt snacks och pratade och skrattade och sällan mår min själ lika bra som i just sådana stunder. De kommer sällan numera, ju större deras värld blivit desto mer sällan är de hemma hos oss. Det är som det ska vara och som jag vill att det är, men hjälp vad jag kan sakna dem ibland.

Jag vill och ka inte ta vänner för givet, skrev jag häromdagen. Och jag menade det. Inte heller mina barns vänner tar jag för givet och att de här kloka, roliga, snälla och fina unga kvinnorna är min dotters viktigaste vänner gör mig trygg och glad och tacksam.

2013 gjorde vi vår allra första bästisresa. Den gick till Stockholm och då såg vi ut så här:

2025 gjorde vi vår trettonde bästisresa. Den gick till – håll i er nu! – Seinäjoki och då såg vi ut så här:

Det har hänt så mycket under de år som gått sedan vi började med vår livgivande tradition. 2013 hade vi fem barn sammanlagt, i dag har vi nio. Två av oss bor i en annan del av landet än vi gjorde då. Många drömmar har blivit verklighet och andra har smulats sönder. Genom allt har vi haft varandra.

Och en gång i året får vi ett par dagar som är bara våra. Vi pratar och pratar och pratar. Äter orimligt mycket godis och nästan alltid sushi. Skrattar mycket. Samlar krafter. För att sedan ta tag i verkligheten igen.

I år fick vi säga ”Vi ses på lördag” när vi sa hejdå till varandra i slutet av vår helg. Det har nog aldrig förr hänt. Vi är vana vid helt andra intervaller. Och i lördags fick vi sitta i kyrkan tillsammans. En av oss är mamma till en pojke som vi andra två är gudmödrar till och nu bjöd hans kör på julkonsert och julen kom. Jag satt mellan de här två i en kyrkobänk och tänkte att det nog är en av världens bästa platser.

Att få ha vänner. Aldrig vill jag och aldrig kan jag ta det för givet.

Att växa upp i samma familj är inte att växa upp i samma familj. Jag blev på något sätt så väldigt påmind om det igår när Hilde och jag var de enda (människorna) som ville vara med på luciabild. När Ingrid var nio år var läget onekligen ett helt annat. Trots att de ju växer upp i samma familj.

När vi fick snö nu igen var syskonens intresse ungefär lika svalt som inför lucia. Så jag frågade Hilde om hon ville komma ut och bygga en snölykta med mig. Om hon ville. Hon fick feelis och svängde ihop en snägubbe och några snöänglar också. Genomlycklig för att någon gav snön och henne en halvtimme.

Vi har tre olika barn i just nu tre väldigt olika åldrar. Vi får använda många olika föräldramuskler. På gott och ont.

Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. Joh. 1:5.

Men faktum är att min familj håller på att övervinna luciatraditionen. Nästan aldrig har så få ställt upp på luciabild.

Samtidigt ville en väldigt gärna och det räcker. Det räcker faktiskt.

Glad luciadag!

Jag kommer att somna tidigt och trött ikväll, men jag kommer framför allt att somna lycklig och tacksam.

Att ha mitt jobb är att ha världens bästa jobb. Alla dagar vet jag det. Men just idag vet jag det ännu mer än vanligt.

Femtio av våra studerande i årskurs två ställde upp i skolans luciatåg i år och bjöd skolan och sina föräldrar på julstämning. Efteråt gick en del av dem dessutom till ålderdomshemmet i närheten där och lussade för de gamla.

Jag har ju en soft spot för lucia. Och jag har en ännu softare spot för ungdomar och när de gör gott för andra, så det här blev en riktig gulddag för mig.

Världens. Bästa. Jobb.

Och så blev hon nio år, vår älskade Hilde Nora Birgitta.

Hon har vuxit fem år på ett nu. Hennes värld är så väldigt mycket mera hennes egen än den var för bara ett halvt år sedan. Hon vill och vågar så mycket, att få se det är bland det finaste som finns.

Men mycket av det som varit Hilde hela tiden finns kvar i allra högsta grad. Hon älskar sina människor och hon tycker om att visa det. Hon är livsglad och målmedveten. Hon kan sätta ord på sina många och stora känslor.

Hon ser ju sämre än vi andra, men på många sätt ser hon bättre. Hon kan läsa människor och rum och lägen, hon är lyhörd och uppmärksam. Och även om jag när som helst skulle ge henne en bättre syn så ser jag ju att hon får växa i annat viktigt när synen inte räcker till.

Jag älskar att få vara hennes mamma. Jag behövde nog just henne.

Den här dagen för exakt ett år sedan fick jag vara med om en av mitt livs allra mäktigaste stunder. Jag fick ett uppdrag som innebar ett av de största bevisen på kärlek som jag fått. Jag kommer aldrig någonsin att glömma 21 november 2024.

Vänskap. Är det inte något av det vackraste som finns? Och är det när vi verkligen behöver varandra som vänskapen är som allra, allra vackrast?

Jo, jag hör hur jag låtser. Vilken superlativens dag. Men det hjäls inte. Sådan är den här dagen för mig.

Och så hände det sig att jag en mörk och kall novemberkväll blåste liv i en gammal dator. En dator som fått vila sig i form rätt länge.

Det är ju fint att återse en gammal dator. Mycket finns ju numera i moln, men inte allt. Och där på skrivbordet låg den. En mapp med titeln De där orden jag aldrig vill glömma.

Och jag öppnade den och hittade skärmdumpar av Wilma-meddelanden som jag fick av studerande när jag senast slutade på ett jobb jag älskade. Det var ord som fick mig att gråta av tacksamhet och glädje och kanske lite stolthet. Det var ord som jag aldrig vill glömma.

Fatta att jag hade sinnesnärvaro nog att ta de där bilderna innan mitt gamla Wilma-konto stängdes. Fatta att jag visste att jag skulle kunna glömma annars.

Fatta att jag en gång fick vara viktig för dem.