Egentligen egentligen började jag jobba först idag.

Det finns ju ingen lärare utan studerande. Så det var nog först idag, när de kom till skolan, som jobbet började på allvar. Och vilken början det blev!

I år får jag vara grupphandledare för en grupp helt nya studerande i vår skola och jag är så lycklig över det. Att få ha en egen flock i skolan är ren glädje. Att dessutom få ha en egen flock som verkar rolig och engagerad och härlig är ännu mer.

Jag tror det kommer att bli fint.

Det kan hända att jag har sagt det förr, men jag har på riktigt världens bästa jobb.

Idag firar vi tjugo år som gifta. Och jo, vi verkligen firar. För det är så oerhört värt att fira att vi efter all den här tiden helst av allt bara vill vara tillsammans.

Älskade Fredrik. Jag är samtidigt så otroligt tacksam för och stolt över det som vi har tillsammans. Tack för alla dagar som hittills varit våra. Tack för att du är så sjukt bra på att älska mig. Tack för att jag får älska dig.

Alltid alltid vill jag vara din.

Jag har skrivit om oss ibland på vår bröllopsdag och jubiléet till ära bjuder jag på klipp ur gamla texter som tillsammans blir världens kanske längsta inlägg. Håll till godo eller sluta läsa redan nu.

2011

För sju år sedan visste jag mindre än jag vet idag. Men jag visste att jag ville dela resten av mitt liv med den man som sover bredvid mig just nu. Att jag kunde veta så rätt och så starkt trots att jag visste så lite var och är en oerhörd gåva. Hur dessa sju år blivit utan honom vet jag förstås inte men jag kan inte tänka mig att de hade innehållit hälften så mycket glädje, mening, trygghet och förundran. Varje dag under dessa sju år har jag känt mig ödmjukt tacksam och ofantligt glad över att få vara hans. Att den finaste av alla valde mig övergår mitt förstånd. Att han dessutom alltid varit och fortfarande är nöjd med det valet är ännu mera hisnande.

De första sju gjorde vi bra, älskade Fredrik. Nu fortsätter vi! Tack för att du vet allt och älskar ändå.

2012

Tack för att jag varje dag är lite avundsjuk på mig själv för att just jag fick just dig. Och för att jag ingen dag är avundsjuk på någon annan och tänker att den fick mera än vi.

Tack till dig och mig och oss för de delar vi fixat själva. Tack ännu mer till Honom som i sin gränslösa kärlek tittade ner på oss och tänkte att det där kanske kunde vara något. Han hade rätt. Han visste vad han gjorde. Typiskt Honom. Vi lägger framtiden i Hans hand. Sådär som vi lagt all tid hittills. Vår tretvinnade tråd verkar vara ett vinnande koncept.

2014

Den kärlek vi firade den här dagen för tio år sedan var fin och stark. Full av förhoppningar och önskningar. Den kärlek vi firar idag är betydligt finare och starkare. Den har sett mera brustenhet och fulhet hos både den andra och en själv men har envist vuxit vidare. Och faktum är att vi har fått den relation som vi då hoppades på och drömde om. Vi har fått mera än jag trodde att man kunde få.

Älskade Fredrik. Idag är det tio år sedan jag lovade att älska dig i nöd och lust. Det är tio år sedan jag valde bort alla andra och det är tio år sedan jag valde bort möjligheten att välja bort dig.

Det är ju vi. Då och nu och sedan. Du är min och jag är din.

2016

Det är vår bröllopsdag i dag. Vi firar tolv år som varandras, tolv goda år. 

Älskade Fredrik. Det skrivs inga sånger om oss. Vi har övervunnit för låga hinder och dessutom har vi övervunnit dem med för mycket stil. Vår berättelse är allt annat än dramatisk och den gör sig inte riktigt i låttextformat. 

Så vi skriver våra egna sånger. Vi fortsätter leva vårt vanliga lilla liv på ett så storartat sätt som vi bara förmår. Vi fortsätter välja att vara snälla och generösa mot varandra, också när det kostar. Vi fortsätter välja varandra och den kärlek som är vår, ett val jag gör med större glädje och visshet i dag än för tolv år sedan.

Jag hoppades på mycket när jag blev din. Jag fick ännu mer. I dag firar vi allt det som vi fick och gav, får och ger. I dag firar vi varandra.

2017

I dag har det gått tretton år sedan Fredrik blev min och jag blev hans. 

För varje år blir jag lite mer tacksam över det som vi är och har. För varje år blir det lite svårare att sätta ord på det. För varje år förstår jag både mer och mindre av varför vi älskar varandra så bra.

Vårt trettonde år har varit ett år då glamouren och romantiken har fått ge vika för höggraviditet och bebistid och småbarnsstrul. Och tro mig; jag är aldrig en så tråkig och dålig livskamrat som under bebistid. 

Men ändå. 

– Du var hetast på hela bröllopet, säger han till mig efter en av sommarens fester. 

Trots att jag förstås inte var det. Jag var nog inte ens åttonde hetast. Vid vårt bord. Men han älskar mig. Mer än jag förtjänar. Mer än jag trodde var möjligt. Han verkar dessutom tycka att jag visst förtjänar. Och han verkar tycka att det är mer än möjligt att gilla mig. Rentav festligt. 

Vi är i sanning det finaste vi har. 

2018

I dag är den där dagen då jag med gott samvete kan visa upp gamla, nådiga bilder. Bilder på yngre, slätare och fräschare versioner av oss. I dag är det nämligen fjorton år sedan vi gifte oss och en gammal bröllopsbild är på sin plats.

Men i stället visar jag upp nya bilder. För de gamla är faktiskt inte mina favoritbilder. När jag ser våra bröllopsbilder ser jag glädje, förväntan och hopp. Jag ser en kärlek som vill mycket men som av förekommen anledning har hunnit ganska lite.

När jag ser de här bilderna, som är tagna nästan fjorton år senare, ser jag att mycket av det som vi hoppades då faktiskt blev och jag ser en kärlek som burit, som vuxit och som gjort. Som vill bära, växa och göra ännu mer.

Berättelsen om oss är inte en speciellt stor berättelse, men den är min i särklass bästa. Inget av mina många tack är lika innerligt som mitt tack för att han är min.

2019

Du kanske tror att det här är en helt vanlig dag. En ganska varm och lite regnig onsdag i augusti. Det är det också. Och samtidigt inte alls.

I dag är det nämligen femton år sedan jag och Fredrik blev varandras.

Han var den finaste jag mött. Han är den finaste jag mött. Att jag valde honom var givet, att han valde mig är typ det största som hänt.

Vi har det inte perfekt. Två bristfälliga kan väl inte det, inte ens fast båda gör sitt bästa för det mesta. Men nästan alla dagar slås någon av oss – ofta båda – av hur ofantligt bra vi har det.

Ingen av alla våra dagar tillsammans har jag förtjänat honom, han är en ren gåva. Men alla våra dagar tillsammans har jag försök förvalta den gåva han är.

2020

För sexton år sedan sa jag mitt livs mest avgörande ja och gifte mig med den finaste människa jag någonsin mött. Vi valde varandra då och har fortsatt välja varandra varje dag sedan dess.

Det betyder inte att varje dag har varit en dag på rosa moln eller en dag av storartade romantiska gester. Nej, de flesta av våra dagar består av havregrynsgröt och diskmaskiner som ingen orkar tömma. Av barn som vill annat än vi vill att de vill och av läggdagsrutiner som får Alfons Åberg att framstå som lättsövd. Men genom allt det har vi varandra. Och ofta(st) kan vi möta den andras blick mitt i eländet och bara skratta. Både stora och små bekymmer blir betydligt mindre när vi får dela dem med varandra.

Fredrik. Jag tror att jag klarar nästan vad som helst så länge jag får klara det med din hand i min.

2021

Idag är det exakt sjutton år sedan jag sa mitt livs mest avgörande ja och han sa sitt. Vi hoppades på så mycket den dagen och vi har faktiskt fått ännu mer.

Vårt sjuttonde år har inte varit vårt lättaste eller vackraste eller bästa. Det är helt okej. Det är ju orimligt att förvänta sig eller ens hoppas på att varje år ska toppa det föregående. Men också vårt sjuttonde år har gjort oss starkare och inte en enda dag har jag längtat bort från honom.

Fredrik, du är och förblir min absolut viktigaste människa. De barn som just nu tar så enormt mycket plats i vårt liv är trots allt till låns, varandra hoppas jag att vi får ha för alltid. Att välja dig var mitt livs i särklass bästa val. Det valet gör jag om när som helst.

Jag älskar dig. Jag älskar oss.

2022

Hej, seglarvänner, inleder trubaduren på färjan som idag tar oss mellan Umeå och Vasa.

Sedan kör han Somliga går med trasiga skor. Är man trubadur så är man.

Just den här trubaduren visar sig vara ovanligt bra, men det som händer sedan är ändå nästan osannolikt. Han sjunger nämligen Tillägnan. Och påpekar att det är sällan just den låten blir önskad.

Men just idag får vi alltså höra den. Just idag när vi firar vi adertonde bröllopsdag. Just den låt som en av mina bästa vänner sjöng på vår vigsel då det begav sig för aderton år sedan.

Det är så märkligt osannolikt. Jag fattar inte. Att vi fick den stunden mitt i en båtresa som i övrigt var… omärkligt sannolik. Trötta, gnälliga, sockerstinna och sjösjuka barn. Krydda med lite gammal hederlig otacksamhet och den nya bubblaren kostsam törst. Där har du vår båtresa. Romantiken var oss fjärran, men så fick vi vår Tillägnan.

Och det är väl just precis så här som vårt liv är nu när vi firar vår adertonde bröllopsdag och vårt äktenskap blir myndigt. Ofta är tillvaron lite krass och oromantisk. Men den har tillräckligt många stunder som glimrar till och tar oss med storm. Stunder som påminner oss om varför vi valde varandra och varför vi alla dagar vill vara vi.

Vi har varit bra på dejter på sistone. Det ska vi fortsätta vara. Vi slarvar inte med varandra. Det är jag stolt över. Vi är snälla med varandra. Det är jag tacksam för.

Aderton år. Tänk. Tack!

2023

Idag är det nitton år sedan jag hade på mig mitt livs dyraste plagg. Nitton år sedan jag fick uppleva mitt livs dittills bästa dag. Nitton år sedan jag sa mitt livs mest avgörande ja till den bästa man jag visste.

Till den bästa man jag vet.

Mycket har hänt sedan dess och mycket har hänt med mig, men han är och förblir mitt mest självklara val. Det har inte varit svårt att vara gift med den mannen. Till honom längtar jag ofta, från honom längtar jag aldrig.

Det här året har det stormat mer än vanligt i vår närhet och jag är så ofantligt tacksam och glad över att det vi har och är har stått så stadigt mitt i allt det. Så länge jag får hålla honom i handen tror jag att jag klarar nästan allt. Att han också söker min när det stormar – det är typ allt. Att få vara älskad och behövd av den man älskar och behöver…

Jag vet att vara tacksam.

Egentligen började jag jobba förra veckan, men egentligen börjar jag imorgon.

För en vecka sedan var jag i någon slags sorg över att behöva släppa taget om sommaren, idag känns det bara bra. Otroligt roligt blir det att börja på med allt igen. Jag älskar mitt jobb. (Och den där känslan av otrolig rolighet fick ovälkommen hjälp på traven av trötta och gnälliga människor här hemma idag. Jag erkänner att jag själv var en av dem.)

Någon dag snart ska jag fundera på sommaren som gick, men något säger det faktum att jag först ikväll – sommarlovets sista dag – lackade de där tånaglarna som skulle lackas till studentdimissionen.

Det kommer kvällar ibland när hjärtat nästan svämmar över av tacksamhet. När du inte kan skriva ner tre saker du är tacksam för, för du kommer på trettio. Minst.

Ikväll blev en sådan kväll.

Ett av min världs absolut bästa ljud är ljudet av Ingrid och hennes bästisar hemma hos oss. Den här kvällen fick jag höra det bästa ljudet, av prat och skratt. Av vänskap.

Hilde fick leka några timmar hos en god vän och fick sedan övernattningsbesök av en annan vän. Hon är så trygg och glad med sina vänner, hon har så fina sådana.

Och Arvid har ikväll två kompisar här över natten. De kom hem alldeles för sent men alldeles lyckliga från fotbollsplan.

Duplantis tog nytt världsrekord. Arvids lag vann sin match. Nathalie Blomqvist – en Pedersöreflicka (konstaterade jag och kände mig gammal) – sprang i OS-final. Jag fick prata på telefon med en bästis och skicka hoppfulla meddelanden med en annan. Det finns ingen jag hellre jag ser OS och äter chips med än Fredrik, tänk att jag får göra just det. Jag har världens gulligaste och smartaste och roligaste och spretigaste bloggrupp.

Jag vaknade lite förkyld och jag har en riktigt dåig hårdag. Det gör mig absolut ingenting.

Ibland bara vet jag vad lycka är. Och då vet jag att vara tacksam.

Att få känna sig hemma på flera olika platser är också en slags rikedom. I veckan har jag och 450 andra varit på Kyrkans Ungdoms sommarläger och den platsen är som ett hem för mig. Människorna där hör jag ihop med.

Vi som är olika och vi tycker och tänker olika i en del frågor. Men vi kan möta varandra, respektera och till och med tycka om varandra i alla fall.

Det gjorde gott att få vara tillsammans. Med varandra och den Gud vi hoppas och tror på.

I sommar har jag och min Fredrik varit gifta i tjugo år. Att vi får vara varandras är typ det bästa och största som finns. Igår firade vi vårt jubileum med några kompisar från olika tider i vårt liv och idag är jag ganska trött och otroligt lycklig och tacksam. För vi har ju inte bara varandra – vi har också vänner i världsklass och det blev så väldigt tydligt igår.

Vi fick skratta mycket. Massor! Vi fick äta jättegott (och det säger jag helt skamlöst eftersom vår enda insats var att köpa och hämta maten). Vi fick höra fina tal och ord, sådana som man kan leva på. Vi fick minnas mycket härligt tillsammans och Fredrik fick försöka minnas det. Vi fick ta reda på om Fredrik eller jag är Bäst (i test) och om någon är intresserad så är det jag. I hela fyra av fem tester. Om någon är så intresserad.

Jag som hela tiden är medveten om att livet kan ta slut imorgon eller redan ikväll insåg i något skede att det ju är lite galet att fira tjugo år som gifta några veckor innan vi faktiskt har varit gifta i tjugo år. För tänk om vi inte båda kommer ända dit. (Jag vet, så munter är jag.) Men sedan insåg jag att vi då om någonsin kommer att vara glada över att vi hann fira med våra vänner och så bara körde vi.

Egentligen krävs det ingen fest för att jag ska veta att vi har fler och bättre vänner än vad som är rimligt. Jag tänker redan på det väldigt ofta med enorm förundran och glädje. Men igår fick de träffa varandra och det kändes på något sätt stort. Att se dem mötas, höra dem prata och skratta med varandra…

Idag är förundran och glädjen om möjligt ännu mer påtagliga än vanligt. Tack, kära vänner!

Tack Meja för bilder! Tack Becka och Daniel för det roligaste program som ordnats på något 20-årsjubileum någonsin.

Om jag inte redan vore religiös är det väl nu jag skulle bli.

Det lag som en gång var Arvids enda lag och numera är hans ena lag spelar i årets Kokkola cup. Ett lag som nästan halverats sedan förra året, som tappat många av sina bärande spelare. Ett lag som spelat i division fyra den här säsongen. Visserligen finns där spelare som klarar också betydligt tuffare matcher, men det finns också spelare i laget som kanske allra helst skulle spela lättare matcher. Om sådana fanns.

Vi hade rimliga förväntningar inför cupen. Spela fotboll och ha roligt. Vara det där härliga laget som peppar varandra och inte ger upp.

Och pojkarna har verkligen varit allt det där. Men de har dessutom varit ännu mer. De besegrade lag som till vardags håller till i division tre, två och till och med ett. De stod pall i den längsta strafftävling jag någonsin sett (båda lagen la tolv straffar var!) och de tog sig ända till semifinal. Imorgon spelar de bronsmatch. Kanske mot alla odds.

Men ändå inte mot riktigt alla. För odds byggs inte bara av skickliga fotbollsspelare. Odds byggs också av laganda, kämpaglöd, samarbete och förmågan att leverera bäst när det behövs mest och de oddsen hade de med sig.

Vi föräldrar talar redan om miraklet i Kokkola. Möjliggjort av tappra fotbollsspelande pojkar som hejat på varandra och kämpat tillsammans. Men också av tre helt fantastiska tränare, varav min Fredrik är en. Halva framgången ligger nog i att de aldrig någonsin tappar tron på pojkarna, att de känner dem och hjälper dem att använda sina styrkor. Att de fortsätter heja och uppmuntra också när loppet egentligen är kört och på det sättet visar spelarna att lopp aldrig är körda. Och då kör pojkarna så att också sådana lopp kan lyckas.

På tal om vackra ansikten.

Livet som fotbollsförälder är att ofta se sitt eget barn spela, ganska ofta någon kompls barn och ibland helt random kids.

Ikväll blev det av olika orsaker så att jag satt i Kronoby på en läktare och såg en match mellan två helt främmande juniorlag. Visserligen har min son i dagarna mött dem båda, men inte ens med riktigt god vilja kan man ju säga att jag känner lagen.

Ändå brydde jag mig. Tror faktiskt att jag skulle kunna njuta av vilken juniorfotbollsmatch som helst. (Det gäller för övrigt verkligen inte seniormatcher.)

Bara några minuter in i matchen blev jag lite irriterad på en pappa bakom mig. För allt i världen har hans son haft en motig cup, men man kan ju ändå själv försöka höja och inte sänka stämningen. När han sagt fem saatana på ännu färre minuter var jag lite matt. Jag kände att fotbollen har många ansikten och att långt ifrån alla är vackra.

Men ungefär då började hans bänkgranne – vars son spelade i motståndarlaget – prata med den lite frustrerade pappan. De pratade om den fotboll som i någon mån förenar alla oss som är på cup. De delade frikostigt med sig av sin samlade fotbollsvishet och det är alltså de här två du ska vända dig till om du vill veta hur Finland ska uppnå Sveriges fotbollsnivå i framtiden.

Inte ett enda saatana under matchens resterande trettioåtta minuter inklusive paus. Två medelålderspappor som aldrig förr mötts och troligtvis aldrig möts igen men som verkligen möttes den här kvällen. Och jag kände att fotbollen har många ansikten och att en del av dem är snudd på de vackraste jag sett.

Ett av mina vackraste fotbollsansikten.

Det finns så många låga, fula stunder i det här fenomenet som kallas föräldraskap. Ofta känner jag mig som en dålig förälder, ibland som en jättedålig. Jag skulle kunna skriva en bok om alla misslyckande stunder.

Men det finns ju helt andra stunder också. En av dem fick vi idag. Vi åt familjemiddag på McDonald’s och vi hade så otroligt roligt. Vi pratade hela tiden om allt möjligt stort och litet och vi skrattade massor. Ingen skapade dålig stämning, ingen tryckte på någon annans knappar. Hade vi ens knappar?!? I den stunden bara älskade jag att vara förälder och få höra ihop med våra barn. I den stunden kändes det så självklart och lätt. I den stunden kändes det som om jag nog gjort något rätt någon gång.

Tänk att få höra ihop med så smarta och roliga typer.

Min flock. Min älskade älskade älskade flock.

Vi lever i en märklig tid. Så har människan säkert alltid sagt och i någon mån har det säkert alltid varit sant.

Men nog lever vi i en märklig tid.

Tänkte jag när jag såg en annons som uppmärksammade mig på att det är ett problem om man visar det övre tandköttet när man ler. Jag tänkte att vi ju nog har det rätt bra men också rätt torftigt om vi ser lite synligt tandkött som ett problem.

Och jag kände att den här tiden är märklig och att den kanske inte passar mig så bra.

– Inte tänkte man ju på tandkött och sådant på Stormskärs-Majas tid, sa jag till min bästa vän.

– Nej, då handlade allt om överlevnad. Men nog skulle du ju ha mått väldigt dåligt på den tiden, svarade hon som känner mig bättre än nästan alla andra.

Och det har hon orimligt rätt i. Det var kanske på sätt och vis en mindre märklig tid, men den här tiden passar nog mig väldigt mycket bättre. Trots synligt tandkött.