Ikväll blev det klart. Arvids (ena) fotbollslag vinner division tre. Efter att under våren ha vunnit division fyra och därefter stigit till trean.

Det var lagets sista säsong tillsammans. Snacka om att få sluta på topp! Två gånger.

Den som förstår sig på tabeller ser att det var olidligt jämnt i toppen. Avgörandet låg inte enbart i Kuffens egna händer, om vi säger så. Förra veckan spelade Arvids Kuffen sin egen sista match mot då serieledande IK Musta och de visste att de måste vinna den matchen med minst två mål för att kanske kunna vinna serien.

Jag var inte själv på plats i Ilmajoki när det begav sig, men jag bjuder på en bild som berättar typ allt:

Fatta. Den. Stämningen.

Kuffen ligger alltså under i halvtid. Det andra laget leder med ett mål. Sedan gör Kuffen ett mål till. Nu är det jämnt. 2-2. När tio minuter återstår av matchen går Kuffen upp i ledning med 2-3.

Motståndarna vet ju också precis hur avgörande den här matchen är. I ren desperation drar de på sig hela två (!) röda kort när dryga/knappa fem minuter återstår. De tar till alla möjliga och några omöjliga vapen för att hindra Kuffens framfart. Och i matchens absolut sista minut gör Arvid mål för sitt älskade lag. 2-4. Det som behövde bli minst två måls vinst blev just två måls vinst. Och det räckte.

Enligt egen utsago gled Arvid ”kanske 300 meter på knäna” för att fira det avgörande målet. Hela laget – också de på bänken – kom rusande till honom i hörnet. Tränaren lyfte upp honom från marken och snurrade omkring honom.

Och jag tänker: den där matchen och den där stunden glömmer Arvid aldrig. Hans sista match med hans första lag.

Och jag tänker: han kunde inte ha fått ett bättre första lag. Det är nästan så att det klumpar sig lite i halsen när jag tänker på allt det där laget har betytt för honom.

Tack.

Det är så mörkt när vi tar ut Marius på dagens sista kiss på gården.

Vi har redan hunnit ta några kvällspromenader i mörker och nu vet vi var reflexbandet är.

Det är onekligen mörkare nu.

Men det doftar helt ljuvligt av äppel och vi behöver inte ha jacka när vi tar ut Marius på dagens sista kiss på gården.

Det är onekligen inte bara mörkt.

När jag gick i gymnasiet fick vi välja. Ville vi ha gymnastik på basnivå eller ville vi satsa lite mer? Om man hade varit pedagogiskt förkastlig hade man kanske bara frågat oss om vi var bra eller dåliga.

Jag var dålig. Jättedålig.

Jag hade en fantastisk gympalärare i gymnasiet. De bästa lärarna är kanske de man tycker om trots att man verkligen inte tycker om deras ämne. Och de allra bästa lärarna är kanske de som man vet att också tycker om en själv trots att man verkligen inte tycker om deras ämne.

Sådan var hon.

Jag var jättedålig och jag tyckte jättemycket om henne. Jag var jättedålig och jag tror hon tyckte jättemycket om mig. Hon skrattade så hon grät när hon såg mig bowla och när vår svagt presterande grupp under min ledning införde volleyboll-med-oobligatorisk-studs för att något annat än misslyckade servar någon gång skulle kunna hända.

Tänk om hon såg mig nu.

I år jag delvis ansvarig för skolidrotten i min skola. Tänk! Jag! Två torsdagar i rad har jag hängt på fotbollsplan i Närpes och jag har faktiskt tänkt på henne.

Tänk om hon såg mig nu. När jag beställer matpaket och packar västar, medicinväska, speltröjor och bollar för uppvärmning. När jag ställer frågor som ”ska vi köra zonförsvar eller man-mot-man på motståndarnas hörnor”. När jag blir misstagen för en gympalärare.

Tänk om hon såg mig nu.

Något säger mig att hon skulle vara betydligt mindre förvånad än jag själv. Och sådana är väl de allra allra bästa lärarna.

Det här är mitt trettonde år som gymnasielärare. Och vet ni vad? Det är otroligt fint att få vara lite nyförälskad i sitt jobb också det trettonde året.

Där är jag nu.

Det är så roligt och meningsfullt och givande att jag knappt kan tro det. Och någonstans inne i mitt hjärta finns en röst som viskar att det kanske var så här det skulle bli. Att det var meningen. Att alla de där jobben som inte blev och stundvis knäckte mig kanske inte blev för att det här skulle bli.

Kanske. Inte vet jag.

Men jag vet att det känns väldigt bra nu. Och jag vet att vara tacksam.

-Titta på honom! Hur kan han vara så snygg?

Det är Hilde. Förstås. Som pratar om sin pappa. Förstås.

-Tänk att pappa tycker att du är snygg.

Det är Hilde. Förstås. Som pratar med sin mamma. Förstås.

Jag älskar henne till månen och tillbaka åtta varv. Minst. Förstås. Men nog håller hon mig på mattan.

Matthållaren och jag.

Man vet att man har mycket när man sätter sig ner första gången klockan 22:26 och då har minst en timme jobb kvar vid köksbordet.

Man vet att man har mycket bra när det känns helt okej.

Jag är lite trött och mycket tacksam.

Väldigt ofta numera tänker jag att nästan är lite avundsjuk på mig själv. Tänk att det här är mitt liv!

Idag har jag för första gången i mitt liv stått i fotbollscirkel inför match. Det är inte enda orsaken till avundsjukan, men en av dem. En fin.

Jag har inte bloggat på två veckor. Man skulle nästan kunna tro att jag äntligen insett att det är 2020-tal och att ingen bloggar längre, men så är det inte. Det är bara väldigt mycket med jobbet och rätt mycket med resten av livet. Jag har inte aktivt valt bort bloggen. Jag har inte städat heller. Om vi säger så.

Och mitt i allt annat hände det här:

min kloka, roliga, drivna, välformulerade och supersnygga lillasyster Fanny gifte sig. Vi var (nästan) alla där och på den här helt ljuvliga bilden, tagen strax efter vigseln på väg mot tunnelbanan, finns många som jag älskar mycket.

Jag behöver egentligen inte glasögon. Jag var på kontroll i vintras och optikern konstaterade att min syn var helt oförändrad sedan jag kollade senast för drygt tio år sedan. Då fick jag välja om jag ville ha läsglasögon eller inte. Jag valde inte.

Nu fick jag följaktligen välja igen. Och nu valde jag glasögon. För nu har jag en dotter med synnedsättning som för tillfället (tyvärr ett långt tillfälle) vägrar alla de hjälpmedel som skulle göra hennes tillvaro enklare. Så om mina läsglasögon kan göra hennes egna ens lite lättare att bära så är det värt det.

Så nu har jag läsglasögon. Ibland. Mest hemma. För det är där de behövs med. Det är där jag behöver vara en glasögonbärande förebild.

-Vad skulle du säga att är bra med ditt liv, Hilde? frågar jag en sensommardag när det är bara hon och jag.

-Allt. Jag tycker allt är bra med mitt liv, svarar hon.

Och nog gör det ett modershjärta gott. Att hon åtminstone ibland får känna just precis så den här sensommaren när hon är sju och ett halvt.

Jag har själv fått växa upp med två väldigt jämngamla systrar (och en väldigt ojämngammal). Vi hade så otroligt roligt. Hela barndomen var lek och möjlighet. Jag har ibland sörjt att mina barn inte har jämnåriga syskon som vill och tycker om ungefär samma saker som de själva.

Men å andra sidan får de det här:

Här går Hilde hand i hand med den person som hon med glädje kallar sin bonusbror. Tänk att hon får vara så trygg och glad och självklar med flera år äldre pojkar.

Häromdagen berättade hon om något som Arvids bästis sagt och gjort.

-Han tycker nog om dig, sa jag.

-Jag vet. Han älskar mig, sa hon.

Tänk att få känna så.

Så nej. De får inte de där oändliga timmarma av magisk lek som vi fick. Men de får annat. Annat fint.