Och så kom dagen då min Fredrik höll sin sista predikan i Kvevlax kyrka i egenskap av kyrkoherde. Efter nästan sju år i den här församlingen ska han byta jobb. Förra gången han bytte jobb fick hela familjen byta vardagen i Helsingfors mot österbottnisk tillvaro. Alla andra fick också byta jobb och skola och närbutik. Nu behöver ingen annan byta något alls.

Det var en fin kväll, hans sista som herde i Kvevlax. Människor sa så fna och så sanna saker om min man och jag grät flera gånger av stolthet och glädje. Och av tacksamhet. För hjälp vad vi har haft det bra här.

Alla våra barn var med i kyrkan, två av dem satt i samma kyrkbänk som jag tillsammans med Fredriks föräldrar. På andra sidan gången satt en av mina allra bästa vänner och två av männen i hennes liv och jag älskar att de var med.

Och längst fram i kyrkan satt vår minsting och två av hennes vänner. Hon satt så nära sin pappa hon bara kunde när han höll sin sista gudstjänst. Ni ser hennes rosettprydda bakhuvud.

Och ni ser också bakhuvudet på två av de viktigaste människor som tiden här har gett vår familj. Hittills. Vi kan ju hinna få ännu fler. Det är vackert att de var med i söndags och att de är med i vår vardag.

Det finns tacksamhetsdagar att spara på burk. Det här var en av dem.

Ibland behöver man vara på två ställen samtidigt och igår var en sådan dag. Jag behövde vara på min dotters äldstes dans och jag behövde vara på min klass äldstes dans.

Så jag fick vara med på dagen när Ingrid och hennes kompisar dansade för skolan.

Som liten kom hon varje år till min dåvarande skola och såg dansen. Nu var det hennes egen tur. Och hon strålade. Min strålande.

Stråla gjorde också hennes bästa vänner. Jag tycker så otroligt mycket om de här flickorna och jag är så glad att just de är hennes viktigaste.

Sedan åkte jag till nästa dans, i egenskap av grupphandledare till den klass som är min världs allra bästa. Här är jag och alla mina tjejer. Helt fantastiska är de!

Och här är jag och nästan alla mina pojkar. Också helt fantastiska!

Lärarjobbet är ju mest av allt helt vanliga dagar och det är ju för de dagarna jag älskar det. Att diskutera skrivande och texter och språk med dem en tisdag i november är guld.

Dagar som igår är guldkant på guldet. Och det är nog också jättefint. Vilken kväll!

I dag fick jag ett mycket efterlängtat brev på posten. Ett behörighetsgivande intyg. Från och med nu är jag nämligen behörig elev- och studiehandledare.

Det här har jag jobbat hårt för i ett och ett halvt års tid och jag är nog lite glad och stolt. Och ganska trött.

Men resan har varit längre än så. Det är nästan femton år sedan jag tänkte att jag skulle vilja gå den här utbildningen och när jag sökte in första gången kom jag inte in.

Under mina givande, lärorika och fina praktikperioder i höstas insåg jag att det kan hända att studiehandledare (också) är ett av världens bästa jobb. Få se om jag får märka det på riktigt någon gång.

Många (nå, kanske inte många men fler än en) har saknat mina boktips. Min egen läsning lever i någon mån på andras boktips så jag ska bli bättre.

Det bästa från hela bokåret 2025 får ni vänta på, men höjdpunkterna från januari 2026 kommer här.

Vitön av Bea Uusma. Liknar ingenting annat jag någonsin läst. Förutom fristående föregångaren Expeditionen. Det är spännande och det är drabbande och det är ett rasande vackert porträtt av desperation och något som åtminstone gränsar till besatthet.

Till minne av en villkorslös kärlek av Jonas Gardell. Det var månadens bokklubbsbok. Inte en av våra bästa, men nog en av våra läsvärda. Och här älskar jag språket. Nästan allt (till exempel en lite för lång bok med lite för överflödiga sidospår) är förlåtet om man har det här språket.

Lucia är död av Katarina Wennstam. Den här serien gillar jag! Det är kanske medelåldern i mig som gör att jag dras till historiska berättelser, speciellt ur kvinnors perspektiv. Och att få dem i kombination med lite gammal hederlig spänning är härligt. Det här är del tre, läs dem i rätt ordning.

Tinna av Satu Rämö. Femte (?) i Hildur-serien. Är det naturskildringarna? Är det stickningen? Är det stillsamma mörkret och den lågmälda smärtan? Något är det som gör Hildur-böckerna till några av mina nuvarande favoriter i den här genren.

Det blev fyra andra böcker också i januari. Men det går att leva ett rikt och meningsfullt liv också utan att läsa dem.

Läsglädje!