Ord att leva på. Ord att leva för.

Vad som är ännu bättre än att BUU-Jontti kommer på besök? Nå, att han kommer en gång till några år senare.

I vårvintras knackade han på hemma hos oss och Hilde fick visa ett av de hjälpmedel som gör att hon kan se lite mer som vi andra. Avsnittet kan ses här, vid ungefär tre minuter kommer inslaget med Hilde.

Hon var lika stolt och glad som förra gången. Jontti var lika perfekt i sitt uppdrag som förra gången. Nät vi slår upp ”person som är skapad för sitt jobb” i ordböcker är det honom vi ser.

Jag skulle inte säga att jag hatar ishockey. Jag är bara ytterst ointresserad av det. Inte ens när vårt landslag spelar om mästerskapstitlar ställer jag upp, för mig känns det lite som om det är ishockey-VM lika ofta som det är tisdag.

Så jag har inte sett många ishockeymatcher live i mitt liv. Två har jag sett. Men i dag såg jag mitt livs tredje. Och mitt livs roligaste och mest spännande.

Fyra av pojkarna i min egen klass spelade match och jag satt på läktaren och tittade. Jag kan nästan inga regler men jag förstår mig på spänning, passion och vilja. Wow!

Jag satt bredvid en kvinna och vi sa ingenting till varandra tills vi båda blev skrämda av pucken som kom flygande mot nätet som vi satt bakom. Då fnissade vi lite åt oss själva och sedan frågade jag om hon var mamma till någon av spelarna. Hon var en gudmor. En jättestolt gudmor som ser nästan alla hemmamatcher. Gudsonen har spelat ishockey i snart tio år. Mängden matcher kan jag inte ens tänka mig men jag förstår mig på stolthet och kärlek.

För där satt jag. Mamma till ingen av spelarna men lärare till fyra. Och jag var stolt och jag tyckte om.

Jag kommer nog snart att gå på min fjärde match.

Jag skrev en gång en kolumn i Kyrkpressen om vilken usel kombination glupsk hund och tandställning är. Men mest handlade den kolumnen om nåd. Den kan du läsa här.

Jag skrev en gång en till kolumn i Kyrkpressen om vilken usel kombination glupsk hund och tandställning är. Den kan du läsa här. Och den är tyvärr lika sann som den första.

Jag hoppas innerligt att det här är min sista kolumn om ämnet. Men jag befarar att vi inte ännu sett sista slaget i striden mellan Marius och tandställningarna.

Min fantastiska syster Emma har skrivit en klok, viktig, rolig, intressant och lärorik bok, 42 teser om äktenskapet. Det hände sig att jag började läsa boken först i dag och jag bestämde mig för att läsa några teser om dagen, kanske fem, för att dels hinna njuta och dels hinna tugga.

Men nu har jag läst hela boken. Alla 42 teser. På en enda dag. Det gick liksom inte att sluta. Boken var alldeles för bra.

Jag tycker du ska läsa den här boken. Också om du utgår från att den kommer att provocera dig. Kanske speciellt då.

I dag fyller han 13 år. Den yngre mannen i mitt liv. Vår älskade Arvid.

Om kärt barn har många namn är han nog ytterst omtyckt, vår Arv. Arven. Sparven. Parmesen. Parmesano. Parvissen. För att nämna några av dem som blivit kvar. Sparvin, säger en av hans relativt nya vänner. Rätt ljuvligt.

Den människa som i dag tagit steget in i tonårstiden lever lyckligt långt från tonårsangst. Han är ljus och glad och lätt. Han skrattar för det mesta och väljer alltid den roligaste vägen. Han kan nästan vad som helst när han vill, men är rätt svårstartad om lusten inte finns där. Livsnjutaren.

Lusten finns ju alltid när det gäller fotboll. Det här trettonde året har bjudit på mer fotboll än något annat år hittills och han har fått vara med om häftiga saker.

Men jag tror fotbollen ändå blir tvåa. Att det allra viktigaste för honom är kompisarna. Boysen. Och de blir bara fler. Gamla favoriter består och nya hittar han hela tiden. Här en kväll i veckan hade vi fem extra pojkar runt matbordet och sådana stunder är nog mina allra bästa.

Att få ha ett barn som mår så bra är en enormt stor nåd. Alla sådana dagar är jag tacksam.

Här ser ni en cykel som vi hade tänkt ge bort. Ingrids gamla cykel som hon knappt hann använda innan hon ville ha en ny och som tydligen var för flickig för Arvid. Och som vi på något sätt bara utgick från att Hilde aldrig skulle använda.

Den har stått kvar i garaget. Vi har liksom inte orkat ta itu med att ge bort den. Ibland har den stört mig, den har fungerat lite som ännu en sorglig påminnelse om alla de dörrar som inte kommer att öppnas för Hilde.

Tills hon öppnade den dörren. Också. Alla dörrar kommer hon ju inte att kunna öppna, men redan nu står många sådana på vidgavel som vi trodde skulle förbli stängda. Låsta.

I kväll mötte vi henne. På väg hem från akrobatiken. Med hjälm, reflexväst och cykellampa. Jag var lite rädd när jag såg hur snabbt hon cyklade. Men mest av allt var jag mycket glad och mycket stolt.