Det var en gång en novemberdag när jag slog vad med två dåvarande abiturienter. Skulle jag hinna läsa alla Harry Potter-böcker innan de fick sina vita mössor? I så fall skulle de köpa choklad till mig, annars skulle jag köpa choklad till dem.

I december började jag läsa del ett, den enda av böckerna jag hade läst tidigare. Och sedan körde jag på under våren. Varvade Harry Potter med andra böcker. Varvade Potter i bokform med Potter i ljudboksform. Och med jämna mellanrum fick jag meddelanden av en av abiturienterna när han frågade hur det gick med min läsning, vad jag tyckte om de olika delarna och vilken karaktär som var min favorit just då.

Och jag klarade utmaningen. Och de fick sina vita mössor.

Och i dag fick jag min choklad. Abiturienten som nu är student kom på besök till sin gamla skola och hade med sig choklad till sin gamla lärare.

Inte är det ju dåligt. Och inte är Harry Potter det heller. Choklad OCH läsupplevelse. Win-win. Och mysig gammal studerande. Win-win-win.

Den riktigt engagerade (typ min mamma) minns kanske ett sommarinlägg om en vår som verkligen inte var löpningens vår på grund av skador och krångliga vrister. Det fanns hopp i det inlägget, skrivet när jag just hade kunnat springa första gången igen efter en lång paus.

Det hoppet blev kortvarigt. Dagen därpå blev jag förkyld och nu pratar vi en förkylning som innebar en hosta på helt annan nivå än jag hostat tidigare. När jag efter sex veckor fortfarande hostade så att främmande människor tittade skeptiskt och så att jag ibland började spy sökte jag hjälp (har alltså hängt brutalt mycket hos hälsovården i år!) och ägnade några veckor åt astmautredning.

Men. För några veckor sedan slutade jag hosta och jag ville bara springa igen. Så jag började. Väldigt kort och väldigt långsamt. Sorgligt långt från där jag en gång var men lyckligt springande igen.