-Hejdå mamma, jag älskar dig!

Och så går hon och ytterdörren smäller efter henne. Det är ljuv musik i mina öron. För hennes värld har blivit större.

Vi har ju inte kunnat vara lika frihetsuppmuntrande som med de andra barnen. Synskadan kommer med det priset. Så därför är det så stort när hon vågar och vill all den frihet och självständighet hon får.

Med modershjärtat i halsgropen låter jag henne erövra delar av världen och livet. För alternativet är så mycket sämre.

Ovanligt smärtfritt var det i år att lämna sommaren bakom och gå mot höst. För nej, i min bok finns ingen sommar kvar när läsåret väl börjat. Jag må kunna ha bara ben fortfarande och jag må ha simmat i havet ännu i lördags, men eftersom jag lever enligt devisen att sommar inte är ett väder utan ett state of mind så tar sommaren slut när skolan börjar.

Sommaren 2025 var en av de bättre. Visst fanns det skav och sorger, men det fanns mycket som var väldigt rätt. Allt riktigt viktigt fanns där och då är det onekligen ganska lätt att andas och leva.

Det kunde ju tänkas vara svårare att gå vidare från en sådan sommar, men det är på många sätt lättare. När man känner att sommaren var det som man hoppades att sommaren skulle så är man redo när hösten knackar på. Vemodet och melankolin viskar inte lika högt.

Samtidigt… Somrar är sällan så magiska som man tror i mars när man anar ljuset och vågar börja längta. Det finns stunder som är nästan överjordiskt vackra, men hjälp vad det finns många andra stunder också.

Det är i dag exakt 21 år sedan jag sa mitt livs mest avgörande ja. Och det var ju förra året vi firade och bjöd in vänner till fest, men också det här känns lite stort. För jag är 42 nu och det betyder att jag och Fredrik har varit gifta halva mitt liv.

Tänk om jag hade vetat då att ett helt halvt liv kunde bli så bra. Jag vet ju att jag hoppades, men jag kunde ju inte veta hur mycket glädje, trygghet och kärlek det skulle bli.

Vi är det bästa jag har. Jag älskar oss.

Lite började jag jobba förra veckan. Ännu mer började jag jobba i dag. I morgon tar jag ett jobbsteg till och på torsdag det verkligt stora.

Jag älskar mitt jobb men jag har ärligt talat aldrig älskat att börja jobba igen efter sommaren. Eller egentligen har det gått bra när jag väl fått börja jobba, men dagarna innan brukar vara rätt sega.

Men inte i år. I år älskar jag faktiskt att börja jobba igen. Åtminstone lite. Jag har hunnit börja längta efter många av de saker jag tycker så mycket om med mitt jobb. Det är fint att få känna så.

I morgon kommer väckarklockan att ringa nästan orimligt tidigt för första gången på länge. Fråga mig på nytt då.

Om jag lät håret virvla fritt sommaren 2025? Nästan alltid.