Den ena på bilden har i dag simmat 50 meter i simskolan. Den andra är på bilden det närmaste hon kommit en simtur hittills i år.

Jag vet att 50 meter kan vara lite eller inget i någons bok, men i hennes och vår är det enormt stort. Så väldigt många rörelsedörrar är stängda eller ytterst svåröppnade för den som inte ser på samma sätt som vi andra. Så vi firar och gläds!

(Jag skulle antagligen behöva säga något om min lippis här också, men jag vill inte stjäla ens en gnutta av Hildes simthunder så det får vara.)

I dag har jag fått fylla 42 år. Tänk! Det är stort att få leva och varje år är på riktigt en gåva.

Jag har firat med egen familj, föräldrar och 3/5 av systerns familj. Med presenter och sång. Jag har fått oförtjänt många och oförtjänt fina hälsningar under hela dagen. Hjälp, så det värmer hjärtat att människor mins en. Det är lätt att känna sig älskad en sådan här dag.

Tack.

Dagens mest otippade: i går återupptog jag plötsligt förra årets stickprojekt och nu har jag stickat jag en och en halv ärm och har således inlett mitt fyrtiotredje levnadsår med att dag ett bli klar med en tröja. Det trodde jag inte i går.

När jag i tiderna tackade ja till att bli en av lagledarna i Arvids fotbollslag var det ett nästan förnuftsvidrigt beslut. Det fanns typ inte ett enda rationellt argument för att säga ja och ändå var det just det jag sa.

Tyngst vägde Arvid själv. Jag frågade honom, och fick det att låta helt hypotetiskt, hur det skulle vara om jag skulle vara lagledare i hans lag.

-Det skulle vara så najs! utbrast han utan ens en halv hundradels eftertanke.

Och vem kan säga nej då?

Så nu är jag med. Och på cup för en vecka sedan kom en av pojkarna i laget fram till mig när jag stod och hejade och peppade lungorna ur mig under en match.

-Du borde få en mikrofon, sa han.

-Men jag hörs väl nog? frågade jag.

-Jo, men jag vill höra bättre, sa han.

Och vad betyder väl förnuft och rationalitet när en 13-årig pojke vill höra en bättre när han spelar match?

Absolut ingenting.

För på dagen femton år sedan var jag ledare på mitt livs kanske allra bästa konfirmationsläger. Det lägret var bäst för att det gav mig ett fantastiskt fint gäng tonårstjejer som sedan samlades regelbundet hemma hos oss under ett par års tid.

I går gifte sig en av dem och jag fick vara med. Hon är i dag en generös, klok, stark och lojal människa som dessutom är sjukt snygg och rolig och har ett enormt hjärta. Att jag fortfarande får finnas med på ett hörn i hennes liv är värdefullt för mig.

Mittemot mig på bröllopsmiddagen satt en annan gammal konfirmand som idag är en god vän. Och snett mittemot en tredje gammal konfirmand och bredvid mig hennes sambo och pappan till hennes lilla barn som jag också fick träffa. Tänk att jag har känt dem alla i halva deras liv och att vi fortfarande håller kontakten.

Under gårdagen fick jag dessutom återse många andra från den gamla tjejgruppen, också sådana som jag inte sett alls på typ tio år. Jag fick träffa deras män och sambor och fick se bilder på deras bebisar och jag fick prata med dem nu som vuxna. Och jag insåg att de alla har blivit så otroligt bra! Inte är jag förvånad, det anade jag ju redan när de var femton, men det var fint att få träffa dem nu som trettioåringar och verkligen se det med egna ögon.

Jag vet att jag har sagt det förr men det är så väldigt sant och i dag kanske ännu mer än vanligt; inte en enda av de tusentals timmar jag har satsat på att bygga relationer till tonåringar ångrar jag.

Jag och två av de underbara jag fick hänga med i går. Den här bilden är tagen för åtta år sedan och då redan tyckte vi att vi hade känt varandra länge. Ha! Vi hade ju ingen aning. Jag är glad att vi inte hade det.

Tänk att man kan vara en helt fantastisk fotbollsspelare, 28 år ung, nygift och trebarnspappa och plötsligt dö i en bilolycka. Fotbollsvärlden sörjer. Världen sörjer.

Det krockar så hårt när någon som lever det liv som miljontals andra människor bara drömmer om plötsligt inte lever alls.

Det blir en brutal påminnelse om att ingen av oss någonsin går säker. Det finns inga garantier. Livet är så stort och så skört. I dag är på riktigt det enda vi har.

Men vi som lever nu har ju faktiskt i dag. Den här riktigt regniga julidagen när stormen Ulla kom på oinbjudet besök och fotbollsvärlden i Vasa förberedde sig inför helgens cup. Den dagen fick vi.

Tack.

Jota. Dig minns vi.