Jag är ytterst medveten om att de första sommarlovsdagarna aldrig är de bästa. Ändå har jag blivit förvånad över hur dåliga de här stundvis har varit. Vi har stiftat klart närmare bekantskap än önskat med skärmtidgräl, syskonbråk, menyklagomål och gammal hederlig tristess. Jag har också bidragit med att lyfta den tröstlösa evighetsfrågan om varför ingen icke-myndig bryr sig det minsta om hur det ser ut här hemma.

Och vi har bara haft sommarlov i tre dagar.

Det är tråkigt, men ingen fara. Det kommer ju att bli bättre. Den obotliga optimisten i mig har redan hunnit tro att jag sett ljuset i tunneln ett par gånger, men jag har nog sett fel.

Det fina redan nu är att det finns tid, efter ett par månader då vi lidit nästan konstant brist på den varan. Det är inte bråttom till fotbollsmatcher som börjar redan klockan 17 med samling 16:15. Jag får inte förhöjd puls av att behöva gå till närbutiken ännu ett varv för att vi glömde något förra gången. Pusselbitarna i livet ryms faktiskt in i ramen nu.

Och viktigast av allt: det finns tid för svåra men viktiga samtal. Det finns tid för att gråta och torka tårar. Tid och utrymme.