Nej. Lycka är inte att komma hem till en diskbänk som ser ut så här.

Men lycka är att komma hem till en diskbänk som ser ut så här och inse vad man egentligen kommer hem till. Man kommer hem till ett kök där sonen och fyra kompisar har bakat kladdkaka och där dottern och hennes kompis har bakat kokosbollar och där barnen tillsammans har skapat några slags förutsättningar för spa med hjälp av avokado och honung.

Ljuvliga ting. Som kommer med sitt pris.

Lycka är väl att själv vara på en så pass bra och utvilad plats att man har sinnesnärvaro nog att se det och inte bara diskbänken. (Eller själva diskbänken går ju inte ens att ana, men ni förstår vad jag menar.)

Den här våren blev en vår när jag besökte läkare fler gånger än under hela resten av mitt vuxna liv sammanlagt. Jag har nästan drabbats av någon slags identitetskris. Vem är jag om jag är en sådan som har fel som måste kollas upp? Det har visat sig att jag är ganska långt samma människa ändå, så krisen har lagt sig.

När det ännu var mer vinter än vår blev en av mina vrister märkligt svullen och när det inte gick om kontaktade jag vården. 5 mars avbröt jag min runstreak som då hade fyllt dryga nittio dagar på grund av foten och sedan blev det en lång vila och några olika undersökningar. Jag har numera en slags diagnos. Och är ganska långt samma människa ändå.

26 maj tog jag en första länk igen, en mycket ödmjuk tvåa för att inte pressa min fot. Jag var så glad och tacksam över att kunna springa igen. Skulle det rentav bli en ny streak? Men nej. Dagen därpå stukade jag den andra foten rejält illa och fick röntgas och undersökas igen och sedan har det blivit att vila på nytt.

I kväll sprang jag på nytt. En otroligt långsam men rätt härlig femma. Efter tre och en halv månads vila är konditionen långt borta, nu kan det bara bli bättre.

Att kunna motionera och träna är en gåva och jag visste nog det redan innan den här våren kom men jag vet det nog ännu mer nu. Det har visat sig att jag också utan träning är ganska långt samma människa om jag tvingas till det, men jag vet att jag i längden är en gladare och friskare och piggare version om jag får och kan träna.

Någonstans medan jag inte har skrivit här har vi landat i sommarlivet. Vi har inget gjort och vi har massor gjort och långt ifrån alla stunder har varit vackra men väldigt många har varit fina och värdefulla och roliga.

Och i kväll satt jag plötsligt i soffan och la en patiens. Var ytterst medveten om att det här var något jag inte hade gjort på väldigt länge, antagligen mest för att jag inte känt mig ledig nog på väldigt länge. Och när den inte gick ut försökte jag igen. Inte heller den gick ut. Sjätte gången gillt. Vet du hur ledig man känner sig när man som nästan 42-åring lägger sin sjätte patiens i rad och Strövtåg i hembygden spelar i bakgrunden?

Otroligt ledig. Testa om du kan.

En annan ledig stund. Fångad av syster M.

För 17 år sedan blev världen ny. Ingrid kom till oss och allt blev annorlunda.

Hon var en arg och missnöjd bebis, ofta sjuk och med svåra allergier redan från början. Hon var en värdelös sovare fram tills hon var två och ett halvt och en ganska dålig sovare fram tills hon var fyra.

Starten var lite skakig. Kan vi väl säga.

Men precis varje sekund har jag älskat henne så vansinnigt mycket. Också i den skakiga starten var kärleken tvärsäker. Nog visste jag vad kärlek var innan jag fick henne, men kärleken fick nya färger och nyanser när jag blev hennes mamma.

Redan som liten var hon målmedveten och smart och rakryggad. Tydlig, på något sätt. Hon har för länge sedan vuxit om mig i många saker och jag imponeras ofta av henne. Jag önskar henne egentligen bara ljus och glädje, men så fungerar ju inte livet. Och de där gångerna när världen och/eller människor sviker så älskar jag att hon fortfarande så ofta kommer till mig.

Ingrid, jag älskar att vara din mamma. Det är mitt finaste, bästa, viktigaste, svåraste och roligaste uppdrag.

En av de äldsta och en av de nyaste bilderna av oss.

Att ha flera barn är förstås att vara allas förälder hela tiden. Men det är också att i perioder vara mest behövd av någon, att då liksom finnas mest för den.

Den första sommarlovsveckan har mina äldsta behövt mig mest. Hilde har fått och behövt rätt lite. Men i dag bytte jag mammahatt och steg in i att vara väldigt mycket Hildes mamma ett par dagar. Det kommer att göra gott att få fokusera på henne och ge henne odelad tid och uppmärksamhet på ett sätt som nästan aldrig annars är möjligt.

Lyx är det.

Vi matchar i randiga tröjor och lite rufsiga frisyrer.

Jag är ytterst medveten om att de första sommarlovsdagarna aldrig är de bästa. Ändå har jag blivit förvånad över hur dåliga de här stundvis har varit. Vi har stiftat klart närmare bekantskap än önskat med skärmtidgräl, syskonbråk, menyklagomål och gammal hederlig tristess. Jag har också bidragit med att lyfta den tröstlösa evighetsfrågan om varför ingen icke-myndig bryr sig det minsta om hur det ser ut här hemma.

Och vi har bara haft sommarlov i tre dagar.

Det är tråkigt, men ingen fara. Det kommer ju att bli bättre. Den obotliga optimisten i mig har redan hunnit tro att jag sett ljuset i tunneln ett par gånger, men jag har nog sett fel.

Det fina redan nu är att det finns tid, efter ett par månader då vi lidit nästan konstant brist på den varan. Det är inte bråttom till fotbollsmatcher som börjar redan klockan 17 med samling 16:15. Jag får inte förhöjd puls av att behöva gå till närbutiken ännu ett varv för att vi glömde något förra gången. Pusselbitarna i livet ryms faktiskt in i ramen nu.

Och viktigast av allt: det finns tid för svåra men viktiga samtal. Det finns tid för att gråta och torka tårar. Tid och utrymme.

Människor som aldrig möter motgångar och besvikelser finns ju inte. Och de som möter dem alldeles för sällan blir ofta odrägliga och självgoda. Så i teorin är det ju bra att ens barn stöter på hinder ibland, men i praktiken är det ju bara hemskt och man vill skydda dem från precis all smärta som finns och bära deras lidande själv.

Ja, vet ni. Att vara förälder är i sanning en extremsport ibland. Att vara flerbarnsförälder är att stundvis behöva ägna sig åt diametralt olika grenar samtidigt. Att dessutom ha en orimligt glupsk hund är att vid sidan om plocka upp rester av den roskispåse han bitit sig in i. Glamouren är långt borta då.

I morgon är en ny dag.

För snart tre år sedan började vi i samma skola, de som studerande och jag som lärare. Vi fick ett enda år tillsammans, ett år är så lite men kan betyda så mycket. 

I går fick jag fira deras studentexamen tillsammans med dem. Att jag fortfarande får finnas i deras liv och vara viktig är så otroligt fint. När en av dem presenterade mig för sina föräldrar började jag gråta. Det kändes overkligt att det var mig hon talade om. 

Nu börjar resten av livet för fyra fantastiska unga kvinnor (den fjärde hann jag inte få bild med). Och jag hoppas att jag fortfarande får finnas med på ett hörn också när livet och världen växer.

På ett hörn får jag med säkerhet finnas åtminstone en tid till för de superfina tjejerna i min egen nya klass. Vår resa har ju bara börjat. Och nog är det otroligt skönt för mitt starka sköra lärarhjärta att jag inte måste säga hejdå till alla samtidigt. 

I dag ska jag läsa läsårets sista texter och lägga in de sista vitsorden. Någonstans i mig börjar jag ana att sommarlovet faktiskt är på väg.