Jag är inte det minsta bitter eller ens besviken. Jag var lugn hela gårkvällen, grundad i att resultat i Eurovision är som de är och att det egentligen spelar noll roll. Om vägen någon gång är målet så är det här. Och KAJ har verkligen uppnått målet att finn en väg, som en klok man sa (sjöng) en gång.

Men. Det stör mig lite – förlåt mycket – att det fortfarande finns röster som hävdar att det KAJ bjudit på är bara trams. Att det är bara underhållning, men att det väl kan få gå an i en mörk och märklig tid.

Må så vara att Bara bada bastu i sig inte är en låt som ger oss nya perspektiv på livet eller stämmer till djupare eftertanke kring existentiella frågor Men låten i sig är en så extremt liten bit av det KAJ har gjort och gett den här våren.

Och nej, jag tycker inte heller att det stora är att Vörå, Österbotten eller Svenskfinland satts på världskartan.

Det största är att snällhet och godhet vinner när artister och människor som de här tre får lysa och lyfts fram. För mig finns det liksom ingenting som slår det. Det hoppet och den berättelsen bygger jag i någon mån hela mitt liv på.

Vi lever i en värld där cynism ofta har hög status och där det anses vara rimligt att vässa sina armbågar och baka eget bröd på andras död. Att i en sådan värld vara människor som genomgående utstrålar ödmjukhet och vänlighet och värme får inte ses som trams.

De är så oerhört fina förebilder. Och knappast har de bett om att få bli det, men ger man sig in i vissa lekar får man tåla det och det här är onekligen en sådan lek. Jag är så glad att mina barn får växa upp i en tid när KAJ finns.

Om du tittar riktigt noga på bilden ser du att Hilde har flätor. Jag inledde lördagen med att göra inbakade flätor i min sistföddas hår och alla som känner mig inser att det inte kan ha varit frivilligt. Och nej, det var det inte. Hilde hade i dag våruppvisning med sin akrobatikgrupp och inbakade flätor ingick i looken.

Märkte du? Hur jag lite nonchalant nämnde att hon hade våruppvisning med akrobatiken? Som om det inte skulle vara typ hela världen. För det var det ju nog. Typ hela världen, alltså.

Att leva med ett barn med synnedsättning (och helt säkert också alla möjliga andra funktionsvariationer) är att ta väldigt mycket mindre för givet. Jag var orolig för att hon skulle göra något fel och att hon skulle märka det själv och skylla på synskadan. Och jag var orolig för att hon skulle göra något fel och att någon annan i gruppen skulle märka det och inte skylla på synskadan. Och jag vet inte vilken oro som var större.

Men hon klarade det så fint.

Hennes unga och superduktiga tränare hade tänkt på att placera henne bredvid trygga vänner och på ett ställe där hon kunde se andra göra rörelserna. Tack vare tränare och vänner gick det bra och det är igen en påminnelse om hur hennes och allas våra liv är – att vi klarar mycket mer om vi tar emot andras hjälp.

Hon var så stolt och så glad efteråt och det är typ allt för mig. Som sagt; med henne tar jag väldigt mycket mindre för givet. Och/men då finns det också väldigt mycket mer att förundras över.

Och plötsligt fick jag en helt oväntad och oförtjänt fredagsgåva. Jag fick nästan en timme i vårt stökiga kök med Ingrid och hennes tre bästa kompisar. Vi pratade och skrattade mycket och skvallrade lite och jag kände att jag fick precis allt jag behövde.

Jag är så otroligt glad att hon har dem och jag är så otroligt glad att jag får vara med på ett litet litet (alltså verkligen oerhört litet) hörn ibland.

Sedan åkte de iväg. Själva. Bara de fyra. I två bilar. I dagarna har två av dem nämligen fyllt sjutton och blivit med körkort och deras värld har onekligen blivit ännu större och mera deras egen. Igen.

Hilde och jag vinkade av dem på gården när de körde iväg. Och jag tänkte att min värld på något sätt också blir ännu större nu. Det sägs ju ibland att du lever med hjärtat utanför kroppen när du är förälder och den del av mitt hjärta som är hon rör sig i större cirklar hela tiden. Det är precis som det ska vara och jag är så glad att det är så, men som jag kan älska en timme när jag få ha henne och hennes bästa nära för en stund.

Också då var hjärtat utanför. Men närmare.

Det började med att hon hela halva tiden pratade om att hennes pappa är så gullig. Sedan blev han SÅ gullig.

Sedan blev han för gullig.

Sedan blev han FÖR gullig.

Och plötsligt gick det att komma in i ett rum, kasta en blick på honom och utropa FÖR. Och alla här hemma fattade vad hon menade.

FÖR blev sedan förisen och nu kallas han rätt ofta bara fören. Pappan i vår familj.

Är det här ett exempel på ett sluttande plan eller ett uppåtgående? Jag vet liksom inte riktigt.

Men jag vet att just det här är att vara familj. Att ha de där superviktiga sakerna och orden som är bara våra och som knyter ihop oss med varandra.