Jag fick en fråga. Kunde jag tänka mig att bli ordförande för modersmålslärarföreningen? Jag kände mig för liten och för otillräcklig men jag tackade ändå ja efter att ha funderat länge och väl.

I snart två år har jag haft det uppdraget. Och det är bland de största skor jag går i. Ofta får jag lära mig nya saker och befinna mig i utkanten av min bekvämlighetszon. Ofta känner jag mig för liten och för otillräcklig.

Men så tittar jag på dem, på styrelsemedlemmarna, och inser att de är så väldigt tillräckliga. En styrelse som den här har råd med en ordförande som jag. Tillsammans fixar vi det här.

Jag har ju aldrig trivts i för små skor, så det är egentligen rätt typiskt mig att kliva in i sådana som är svåra att fylla. Det är väl därför jag studerar nu. Igen. Därför jag hela tiden vill också det jag inte ännu kan.

Nästan alltid möts vi på distans. En gång om året möts vi på riktigt, i år var det i går. Då pratar och skrattar vi i timmar. Tänk att få fylla skor med ett sådant gäng.