Vi spetsar alla våra öron. Hilde tenderar nämligen göra goda spaningar.
-När man säger något till pappa så är han ju mest så där lugn och ”hmmm” eller ”mmm” , men när man säger något om tandborstning eller tandställning eller glasögon är han genast så där ”Va? Vad sa du?”
Och så gör hon en lika klockren som kärleksfull imitation av hur hennes far går från dvala till beredskap på 0,2 sekunder.
Hon har alltså helt rätt. Sällan är han så alert som när det gäller vård av tänder och synfel. Och vad gäller Hilde själv kan vi konstatera att vissa saker går alldeles utmärkt att se också med bristande syn.
Jag säger inte att jag inte ser fram emot vår och sommar nu först. Jag säger bara att det händer något helt fantastiskt i höst. Den 28 augusti, om man ska vara noga.
Som. Jag. Har. Väntat.
I min bok är han en av de absolut bästa och viktigaste författarna. Jag har läst allt han skrivit. Och aldrig har jag blivit besviken.
I dag vispade jag potatismos med den elvisp som varit min hela mitt vuxna liv. Jag köpte den för egna pengar på Halpa halli i Jakobstad när jag hade mellanår där efter studenten och tog elvispen med mig till Åbo för att studera. Sedan dess har den hängt med.
Och det slog mig i dag att ganska få saker har hängt med så länge. Det är ju till och med ganska få människor som har gjort det. Men elvispen är still going so strong.
Den har bott i mitt första egna hem i Åbo och i mitt och Fredriks första gemensamma där. Sedan kom vispen med oss till Nykarleby och till Vasa och till tre olika hem i Helsingfors och nu är den här. Elvispen bebor sedan snart sex år tillbaka sitt åttonde hem och vispar som om det fortfarande var 2003.
Det känns onekligen fint att vissa saker finns kvar och består när så mycket är så kortvarigt och ombytligt.
Elvispen är nästan lika gammal som den här bilden på mig och min yngsta syster. Tänk det.
I dag fyller en väldigt viktig människa år. Nio år. Hildes bästa vän.
Hilde har sanslöst många sanslöst fina vänner, men just den här vännen är alldeles speciell. Hon har funnits med i hela Hildes medvetna liv. De är väldigt olika och har därför kunnat hjälpa och komplettera varandra. Samtidigt tycker de om samma saker och har därför kunnat leka i flera timmar utan att tröttna.
Hilde är ju en människa som kan sätta ord på sina känslor, också på varma känslor för vänner.
-Hon är min bästa vän. Hon har hela mitt hjärta, har Hilde sagt om sin vän flera gånger.
-Och min vänstra hand. Den högra skriver jag med, la hon till i dag.
Klockan 17 har jag varit på mitt livs första lagfotografering, jag är ju en av lagledarna för Arvids lag. I ett par dagar har min puls varit konstant förhöjd på grund av nämnda fotografering. Nu är den över. Jag har rusat iväg från en plats där pojkar som snart blir tonåringar kallar mig Arvids mamma.
Klockan 18 ska jag moderera ett samtal med femtio gymnasielärare i modersmål och två censorer. Vi ska tillsammans vända och vrida på årets läskompetensprov för att förhoppningsvis lite lättare kunna bedöma det. Jag har rusat till en plats där ingen kallar mig Arvids mamma.
Jag hinner byta om, på överkroppen. Jag hinner inte äta, för det här schemat gick ju inte riktigt, men jag äter i början när jag kan vara tyst. På något märkligt sätt hinner jag landa helt och hitta mig på min helt andra plats.
För på den är jag också jag. Och där jag får vara jag har jag lätt att landa.
I morgon är det maskerad i Hildes skola. Eller egentligen är det frivillig utklädning hela veckan och Hilde har tänkt haka på morgondagens tema. Då ska man klä ut sig till sitt drömyrke.
Jag ser framför mig att skolan kommer att befolkas av fotbollsproffs, poliser, läkare och brandmän.
Vad Hilde går som?
Barnpsykolog.
-Jag tror jag skulle passa till det. Jag är bra på att trösta mina vänner när de är ledsna.
Den människan älskar jag. Skrev jag i går om Arvid. I dag skriver jag samma sak och syftar på Hilde.
P.S. Hon kommer att ha helt vanliga kläder i morgon, för det har barnpsykologer. Rimligt. D.S.
Och så kom kvällen när jag för första gången spelade darts med min son. Sedan typ en månad tillbaka äger han en dartstavla. Han har spelat massor. Med kompisar och med Fredrik, men aldrig med mig. Han ser mig inte som ett värdigt motstånd.
I dag möttes vi med pilarna. Och jag vann honom. Lätt. Överlägset.
Han tittade på mig på ett nytt sätt efteråt. Med lite beundran och stolthet. Och eftersom jag har suktat efter hans bekräftelse sedan han var typ två så frågade jag. Förstås.
-Var jag bättre än du trodde?
-Jo.
-Är jag kanske den bästa du har spelat mot?
-Jo. Faktiskt.
Det må vara ett litet steg för mänskligheten, men för mig är det stort. Han älskar mig, men han är sällan imponerad av mig. Han imponeras ju mest av spelöga, skott och målvaktsräddningar och där väger jag löjligt lätt. Han imponeras inte alls av att jag är bättre än de flesta på att analysera noveller och insändare, så jag har liksom inte så mycket att komma med.
Ikväll kom jag med något nytt. Jag var inte direkt dålig på darts. Och han var stolt över mig.
I dag har jag ätit mitt livs troligtvis allra godaste fastlagsbulle. Och det måste jag skriva om här. Jag har nämligen inte kunnat prata om det hemma eftersom bara jag själv fick en sådan och de andra fick vanliga med sylt. Livets fastlagsbulle fås på Aroma bageri och innehåller vaniljkräm, mascarponegrädde och blåbärssylt.
Ni hör ju.
Med fastlagsbullen kommer fastan. För mig är det givet att fasta på något sätt varje år. Också i år. Och jag skrev till och med en kolumn om hur fastan förhoppningsvis ser ut.
I november besökte jag Bryssel med en ljuvlig grupp studerande och två ljuvliga kollegor. Under en knapp vecka fick vi besöka många av EU:s institutioner och jag lärde mig massor.
En höjdpunkt var besöket på Natos högkvarter. Där fick vi lyssna till en av de allra bästa talare och berättare jag hört i hela mitt liv, en man som presenterade Natos verksamhet och svarade på studerandenas smarta frågor. På honom hade jag kunnat lyssna i timmar.
Trots hans retoriska skicklighet var det allra bästa med besöket nog den trygghet han lyckades förmedla. Efter vårt besök kände jag mig tryggare och mindre världspolitiskt orolig.
Men det byggde fötstås på dåläget och på att vi medlemsländer kunde räkna med och lita på varandra. Och redan där och då visste vi ju att kartan kanske skulle målas om när USA fick en ny president. I värsta fall rejält.
Nu är i värsta fall.
Jag har sett gårdagens ”samtal” mellan Ulrainas och USA:s presidenter en gång. Jag vill inte se det igen. Jag klarar nämligen inte av att se på när en människa förnedrar en annan människa och det var det jag såg i går. Att det finns människor som försvarar och rentav applåderar det som hände övergår mitt förstånd. Jag tycker det var en fullständigt vidrig uppvisning.
Så i dag var jag lite matt redan från början. Utspel som gårkvällens kan göra det med en. I vanliga fall har jag min andakt först på kvällen, men i dag behövde två andakter. Så redan på morgonen öppnade jag min andaktsbok av eviga favoriten Tomas Sjödin. Sa åt Fredrik att andakten knappast är skräddarsydd, men att den får ge vad den kan.
Och andakten gav.
Den inleddes med ett bibelord ur 2 Timoteusbrev skrivet av Paulus, i The Message-översättning. Så här: Vid de inledande åtalen i rätten fick jag inte stöd av någon. Alla stack som skrämda harar. Det gör inget – Mästaren stod mig bi och hjälpte mig att förklara budskapet klart och tydligt för folk som aldrig hört det förr. Det var som att ryckas ur vargens käftar! Gud tar hand om mig; jag är trygg hos honom i himmelriket.
Andakten gav. Också resten av den, för Sjödin talar min tros språk bättre än kanske någon annan. Det var märkligt lätt att hitta en koppling och det var märkligt lätt att hitta en tröst.
Galna, galna värld. Tänk att få tro att den inte är övergiven. Tänk att få tro att vi är omhändertagna.
Nästan för lycklig 