Ja. Sedan jag skrev senast har det gått en vecka och jag har egentligen inget nytt att komma med. Vad jag gjorde på sportlovet 2025? Nå, jag lyssnade på Bara bada bastu och lärde mig att reaction-videor är en grej på Youtube, att tonartshöjning heter key change på engelska och att KAJ går hem i stugor i precis hela världen. Jag behövde inget mer.

Har det någonsin förr varit så här roligt att vara österbottning?

Har Österbotten någonsin varit så här enat?

Det är ju lätt att älska KAJ. De är helt briljanta. Men till skillnad från nästan all annan briljans kommer den här inte med missunnsamhet och avund på köpet. Eftersom de gör sin helt egna grej som inte kan jämföras med något annat är det heller ingen som har något behov att hävda sig i jämförelse. Tvärtom vill man teama upp med dem. Jag tror liksom att precis hela startfältet i Melodifestivalen hellre skulle förlora mot dem än mot vem som helst annan och styrkan i det ska inte underskattas.

För en vecka sa jag att jag och världen behövde det här så mycket just nu. Jag har inte ändrat uppfattning. Alls.

Vi badar vidare.

Världen brinner igen. Eller den har ju faktiskt inte slutat brinna, men man vänjer sig uppenbarligen till sist vid lågor som flammat länge och så reagerar man igen när nya eldar börjar härja.

Det känns obehagligt att läget känns totalt oförutsägbart. Sådant som kändes helt otänkbart för tio år sedan känns så möjligt nu. Snabbt förändras uppenbarligen möjlighetens gränser.

Jag läser nyheter och följer med. Blir knäckt och arg och irriterad och söker balans. Jag måste följa med läget, ja. Men jag måste faktiskt inte bo på nyhetssajterna.

Min bästa motvikt och verklighetsflykt just nu är KAJ i allmänhet och deras medverkan i Melodifestivalen i synnerhet. Tänk att de finns och lyser upp i febeuari- och världsmörkret. Är inte sjukt glada, sympatiska, varma, vänliga och roliga män precis vad vi behöver just nu? Som motvikt till vissa icke nämnda mäktiga män med helt andra egenskaper.

Jag var lite världslägesskör när jag vaknade i dag på morgonen, jag fällde rentav en tår när jag hörde smakpeovet av Bara badu bastu första gången. Nu har jag lyssnat kanske tjugotre gånger. Jag är SÅ med på lördag.

Nu kör vi!

Jag är en sucker för bra erbjudanden. Inte för vad som helst, men för allt som går under kategorin ”kan vara bra att ha och klarar sig länge i skåpet”.

Det har visat sig vara en rätt omfattande kategori. Så när någon säljer tre Ben&Jerrys för tio euro så bär jag hem minst nio, kanske tolv, paket. Och när någon säljer schampo förmånligt är jag absolut med. Vi hade bott i Kvevlax i drygt tre år när vi första gången köpte schampo som inte var köpt under Helsingforstiden. Strumpbyxor är en annan sak som jag gärna köper. De klarar ju sig förvisso väldigt länge i skåpet, men det finns väl gränser?

Gränser som jag struntar i och passerar. När jag hade garderobsrensning sist slängde jag alla par strumpbyxor med hål och ändå hade jag 37 par svarta strumpbyxor.

Jag behöver säkert någon slags hjälp.

Men… Om krisen kommer och det plötsligt inte går att få tag på kvalitetslass, hårvård och strumpbyxor så vet du vem du kan vända dig till.

Tänk att få sluta en rätt kall februaritisdag med en liten hand i sin egen och de här orden:

-Mamma, jag känner att du är en sådan som jag kan prata om allt med.

Då kan jag säga att min själ mår rätt bra. Då gör det faktiskt ingenting att den här dagen innehöll lite för många lite för olika pusselbitar.

Men det känns onekligen som om det möte som började i dag på morgonen klockan åtta var för tre dagar sedan. Minst.

”Jag vill hitta en man som ser på mej som Fredrik ser på dej!”

sa min vän.

Och jo. Jag förstår vad hon menar. Vi har varit gifta i över tjugo år nu, tillsammans i ännu fler. Och han ser fortfarande på mig som om jag var det bästa och roligaste och vackraste som finns.

Jag är inte den bästa eller roligaste eller vackraste. Tro mig, jag är ytterst medveten om det. Men på något förunderligt och nåderikt sätt får jag ändå vara vara den för honom. Och det är det finaste jag har.

Som jag älskar den mannen.

Yngre versioner av oss. Fotade av fantastiska Maria Hedengren.

Och så kom kvällen när jag såg Hilde spela twister med en av sina bästa vänner. Det var fint att se dem skratta och ha roligt. Men allra finast var att få se hur totalt odramatiskt och självklart det var för Hilde att be kompisen om hjälp med att veta vad som var röd, blå, gul och grön på spelplanen. Efter en liten stund behövde hon inte ens fråga, det var så odramatiskt och självklart för kompisen att visa.

De där stunderna när jag ser hur fint hon får ihop sitt liv och sin vardag är mina bästa stunder.

Han är hennes stora hjälte. Fortsättningsvis. Men numera består hjältemodet främst i att han är så otrooooooligt gullig.

-Titta, han har yllesockor! Har du någonsin sett något så gulligt?

-Åh, titta när han gungar så där på foten! Så gulligt!

-Han gäspar och är trött, alltså det är så gulligt!

Jag säger bara en sak: ingen i mitt liv har någonsin tittat på mig som Hilde Kass tittar på sin far.

Jag är inte bitter.

Tror jag.

Skulle han vara bitter skulle bitter vara the new gulligt.

Så tittade vi på henne när hon var alldeles ny.

Sedan i måndags lever jag ett annorlunda liv. Arbetsbördan är onekligen ojämn läsåret 2024-2025 och efter en höst som flåsade mig i nacken konstant kommer nu en period med mindre av nästan allt.

Jag inledde min lugnare period med ett par dagar hos min äldsta yngre syster och hennes familj. Fick under två dygn så mycket av det jag så ofta längtar efter; egentid, systertid, tystnadstid, lästid, promenadtid, svågertid och systerdottertid. Till och med Mostertid.

Vilken drömstart.

Sedan kom jag hem till en hund som väckte oss tre gånger i natt för att bitvis spy upp sin husses klockarmband.

Nåja.

Jag hoppas att den här tiden får bli en tid av mer tid. Mer marginaler. Så att man orkar med en dag trots att man torkat hundspy på natten.

Jag älskar teater. Älskar. Är därför på gränsen till okritisk och gillar faktiskt det mesta jag ser. Men jag är gärna rätt okritisk och tänker att det finns mer att älska för den som tolkar generöst.

Men också om jag hade varit kritisk eller överkritisk hade jag älskat det jag såg i dag. Katrina på Wasa teater är en av mitt livs mäktigaste teaterupplevelser någonsin.

Jag var helt golvad efteråt. Ville inte riktigt säga något. Kunde kanske inte riktigt. Musiken var magisk, berättargreppet makalöst och skådespelar- och musikerinsatserna helt brutalt bra. Jag minns när jag och Emma för ett halv liv sedan sommarjobbade tillsammans på Halpa halli i Jakobstad. Jag var en glad amatörskådespelare som spelade sommarteater i Purmo på kvällarna, hon var en talang på väg mot en proffskarriär. Att få se henne ge allt på scen i dag var helt fantastiskt.

Jag gick och grät för mig själv längs Kyrkoesplanaden på väg till bilen. För att livet är så stort och så starkt och så skört. Samtidigt. För att kärleken på riktigt övervinner allt och för att vi kan välja så få av våra omständigheter men så mycket av hur vi hanterar dem. För att allt som andas hopp och tacksamhet är precis vad vår värld behöver.