-Mamma, ska jag berätta en sak jag har lärt mig om Gud?

-Absolut!

-Att någon sa, jag tror det var Jesus, att man ska förlåta sjuttiosju gånger.

-Mmmm, det är många gånger.

-Och ska jag också berätta en sak jag har lärt mig om rävar? De är släkt med hundar som Marius och vargar.

Min höst var som tidigare konstaterat fantastiskt fin men fantastiskt intensiv. Det känns som om den här vårterminen redan har bjudit på fler vilsamma vardagskvällar än hela höstterminen gjorde. Och att hinna – verkligen hinna – prata med Hilde om Gud och o rävar hör till det bästa med just de kvällarna. Vi har också kört några Just dance-låtar tillsammans och så har hon visat och haft mig och Fredrik att testa några av rörelserna hon lärt sig på akrobatiken.

Och mest av allt har vi ändå varit och vilat. Och det är så oerhört viktigt att göra ibland.

För jättemånga år sedan satt jag på middag med min gamla skolas abiturienter när några av dem framförde en självskriven rap. En textrad handlade om att ha ”lika mycket swag som Amanda Audas-Kass”.

Jag minns att jag inte förstod. Alls. Var det här en komplimang eller en förolämpning?

För några veckor sedan hände det igen. I en kahoot på skolans veckosamling ersattes mitt namn med ”slay queen”. Och då var det igen så att jag inte förstod. Alls. Var det här en komplimang eller en förolämpning?

Jag har googlat. Båda gångerna. Tycker det är lite svårt att avgöra, men jag tolkar generöst och tänker komplimang. Det skulle vara så out of character för både mina gamla och nya studerande att förolämpa på det sättet.

Att ha mitt jobb är uppenbarligen att ibland bli kallad sådant man inte förstår. Alls. Men mest är det att ha världens bästa jobb.

Får Janne Grönroos inspirera till läsning? Trots att han läste bara fyra böcker förra året? Svar: ja. Naturligtvis får han det.

Men är det smart att ha Janne Grönroos att inspirera till läsning? Trots att han läste bara fyra böcker förra året?

Svar: ja. Naturligtvis är det det.

Alla som med någon slags ärlighet och självrespekt i behåll vill inspirera till läsning ska naturligtvis vara med och göra just det. Vi har absolut inte råd att vara petiga här.

Den här veckan har vi fått höra om att universitetsstuderande inte längre orkar läsa sin kurslitteratur och om att svenskspråkiga pojkar i årskurs sex har (ännu) svagare kunskaper i modersmål än de finskspråkiga. Läsningen är otvivelaktigt i kris. Har varit det redan länge.

Och när det är kris har vi absolut inte råd att vara petiga. När det är kris är alla med och bidrar med det de vill och kan och har och vi tittar inte surt på dem som öser vatten med en mindre hink på elden. Vi är glada över alla som orkar vara med och försöka släcka eld.

Det var en gång en tid i mitt liv när jag jobbade med och för läsning på heltid i tre år. Jag har stirrat krisen i vitögat. Jag ser tecken på krisen varje dag i mitt klassrum.

Men jag ger inte upp. I samma klassrum fortsätter jag varje dag försöka ösa vatten. Och jag är ofantligt tacksam för Janne Grönroos och alla andra som öser vatten där de står.

Bild från när jag var finlandssvensk läsambassadör.

När en liten, liten människa sover i ens famn så stannar hela världen. På ett genompositivt sätt. I dag fick jag en sådan stund. En stund av stillastående värld när ena bästisens lilla son lunchsov i min famn.

Och ikväll ska jag få sova på hotell med en annan bästis, bara några kvarter från mitt jobb. Mitt i allt en torsdag.

Livet bjuder på guld ibland.

Min egen sovande Hilde-bebis. Fotad av sin moster Matilda.

Där satt vi tillsammans runt ett lite för högt bord. Vi klippte och klistrade kring 2025, men allra mest talade vi. Samtalen tar aldrig slut, tiden räcker aldrig till. Själv var jag tvungen att åka efter ”bara” fyra timmar och vi var långt ifrån klara.

Jag kände mig så lyckligt lottad. Som alltid när jag är tillsammans med dessa roliga, smarta, öppna, generösa och varma kvinnor. Och lite förundrad över att jag får vara med.

Att få ha människor att skratta, prata och våndas med. Nog är det bland det finaste livet kan ge.

Hon vaknade redan före klockan sex igår på morgonen. Det var liksom lite för spännande. Äntligen skulle hon få ha sitt kompiskalas.

Hela hennes klass var bjuden och hela hennes klass kom. Och varje gång jag mötte hennes blick under kvällen såg jag bara ren glädje. I den gruppen är hon trygg och lycklig. Tänk att den gruppen blev hennes första klass.

Jag befinner mig på mitt livs näst mesta offentliga toalett och ska slänga handdukspappret i roskisen när jag möts av ett graviditetstest. Och jag blir på något sätt drabbad.

Jag har själv tagit en hel del graviditetstest i mina dagar och jag har alltid valt stunden och platsen med omsorg. Jag har velat vara på min tryggaste plats för att ta emot livets bästa nyhet eller en enorm besvikelse. Aldrig någonsin har jag valt en offentlig toalett.

Min livliga fantasi har hunnit skapa rätt många olika scenarier sedan jag slängde bort mitt handdukspapper. Det har varit jublande lycka, oerhörd panik och nattsvart sorg och mycket däremellan. Och det är så märkligt att någon kanske var med om något så omvälvande stort där och då.

För mig var det ju bara en mycket vanlig tisdag.

Jag vet inte om det är genialiskt eller idiotiskt eller något däremellan, men ikväll har jag läst in röstmeddelanden av ordlistorna till några kapitel i Arvids finskbok. Varför? För att han ska kunna spela fotboll i hallen åtminstone stundvis ikväll trots att kvällen egentligen är vikt för morgondagens prov i finska.

Så nu hör vi både bolldunsar och verbformer från hallen ikväll. Nå. Skada lär det väl inte göra.

Ikväll har jag och Ingrid fått fira en helt fantastisk 50-åring. En av mammorna i mammagruppen.

Meira.

När jag blev mamma för snart 17 år sedan trodde jag inte att jag i framtiden skulle få vänner tack vare mitt barn. 

Vi har inte gått på babysim eller musiklek när våra barn var små. Min Ingrid träffade din Lotta på friidrottsplan när de var nästan tonåringar, så vi har känt varandra bara några få år. 

Men det har viktiga år. Händelserika år. Spännande år och ibland svåra år. Att mitt i det få ha ett stöd av tonåringens bästa vänners mammor är oerhört värdefullt. 

Meira, tack för alla gånger du har flätat min dotters hår när jag själv inte har varit på plats på friidrottstävlingen. Tack för alla gånger du har hejat på henne och hoppats på och med henne. För att ditt hjärta har plats också för henne.

Tack för att min dotter alltid är trygg hemma hos er. För att det finns ett hem där hon får vara den hon är och där jag vet att hon alltid har det bra.

Tack för den där friidrottstävlingen där du och jag delade hotellrum några nätter och låg och pratade i flera timmar innan vi somnade. 

Tack för alla djupa, viktiga samtal vi haft på friidrottsläktare runtom i landet. Tack för att du är så klok och öppen och rolig och varmhjärtad och rakryggad. Tack för att du är min vän.

När jag blev mamma för snart 17 år sedan trodde jag inte att jag i framtiden skulle få vänner tack vare mitt barn. Jag är så glad att jag hade fel.

Jag läser för tillfället en bok som egentligen inte är värd min tid. Men när jag insåg det igår hade jag redan gett den nästan 250 sidor och att ha gett en inte så bra bok 250 sidor och sedan inte ens få uppleva tillfredsställelsen ab att ha läst boken… Nej. Det funkar inte för mig.

Så nu har jag ”bara” hundra sidor kvar. Det ska hända mycket här på slutet om boken ska visa sig vara värd det.

Någon gång ska jag bli en sådan som inte envist läser vidare när jag borde sluta. Men det verkar inte vara när jag är 41 som jag blir en sådan.

Suck.

(På bloggens glansdagar skulle jag ha avslutat det här inlägget med att fråga om du uppnått den vishet och mognad som krävs för att avsluta böcker som borde avslutas eller om du är som jag. Och folk skulle ha svarat!!! Tänk!!!

Men om du vill svara så får du mer än gärna.)