I början av det här året var jag på en begravning som jag absolut inte ville vara på. Eva och Sindre fanns inte längre och världen var lite mera osäker och otrygg.

Men jag var på den begravningen tillsammans med Evas bloggrupp. En grupp som visade sig vara viktigare för mig än jag hade trott och en grupp som skrivit tusentals meddelanden sedan dess och träffats flera gånger.

En kort tid senare, på vårvintern, träffade jag min gymnasiegrupp igen för första gången på ofantligt länge. Också det mötet blev värdefullt och vackert.

Och igår träffade jag min mediastudiegrupp.

För aderton år sedan började vi studera journalistik tillsammans vid Åbo akademi i Vasa. Nu träffades vi igen på nästan exakt samma plats. Vi var oss så väldigt lika och ändå inte. Vi hade fortfarande otroligt roligt tillsammans och det fanns ingen egentlig startsträcka till varandra.

Kati var tyvärr sjuk, hon måste vara med nästa gång. Vår fantastiska lärare Nina var oftast med, det måste hon också vara nästa gång. Vi skrattade mycket och kom med en hel del analyser av mediavärld och omvärld. En del av dem kanske hör till det-var-bättre-förr-kategorin. Men en del saker var ju det. Väl? Den korta rundan om vad som hänt sedan vi blev klara med mediastudierna 2007 tog måååånga timmar och vi lämnade Havtornen först strax före klockan två. När vi måste.

Bloggruppen. Gymnasiegruppen. Mediagruppen. 2024 blev onekligen ett år av återföreningar och för min del har det varit ett sätt att i Eva-anda leva och fira livet så länge livet finns.

Med tacksamhet och glädje och stolthet såg jag på min gamla grupp igår. De här människorna förändrar och förbättrar världen! De är så smarta. Så roliga. Så engagerade. Så begåvade. Så snygga. Dessutom. Tänk att vi fick ha varandra. Tänk att jag fick vara med.