Nu är det en sådan höst igen. Varje dag skulle jag kunna skriva om hur mycket jag tycker om mitt jobb. Men jag är osäker på om jag skulle orka skriva de texterna och jag är säker på att ingen skulle orka läsa dem, så jag låter bli. Oftast.

Men idag måste jag. Lite.

För jag frågar mig på riktigt minst en gång om dagen hur det kan komma sig att just jag får ha just det här jobbet och att just jag får hänga med just de här ungdomarna. Inte känns varje stund fantastisk och meningsfull, men precis varje dag känns någon stund fantastisk och meningsfull.

Lyckliga jag.