Jag kanske var lite trött och skör. Men jag började faktiskt gråta.

Jag var i bilen på väg hem en kort sväng mellan förmiddagens övervakning och eftermiddagens lektion och jag fick höra en del av Radio Vegas Firarsvängen. Den som hört det programmet vet att det är rätt sällan man rörs till tårar, det är inte riktigt den typen av program.

Men så ringde en pappa. Som ringde för att han ville önska sin dotter och hennes team lycka till nu när de ska döma en stor fotbollsmatch. Det var hans enorma stolthet över dottern som golvade mig totalt och rörde mig till tårar. Den gick liksom att ta på.

Det kan hända att det finns någon som skulle kalla det skryt. Oklädsamt skryt. Men jag hörde bara stolthet. Klädsam föräldrastolthet.

Och just då kändes världen lite vackrare. För den gör liksom det varje gång någon av oss vill någon annan väldigt väl och vågar visa det.