Han är ju mest av allt fotbollsspelare, men egentligen är han mannen som kunde tala med skolfotografer.

Också i år gjorde han ett intryck. Han gör liksom alltid det. Får beröm och pris för hur lätt han är att fotografera.

I år var det också det här med permanenten.

-Jag tror nog flickorna tycker om den där frisyren, sa fotografen.

-Det tror jag också, sa han.

Själv tycker jag bara så otroligt mycket om honom.

Den här dagen hann nästan ta slut innan hon åkte iväg. Hon som kom in i vårt liv för halva hennes liv sedan. Hon som aldrig riktigt lämnat det.

Jag är så tacksam för att jag fick lära känna henne då när hon var femton. Jag är så tacksam för att jag fortfarande får känna henne nu när hon är trettio. Klok, rolig, innerlig och sprakande. Vackra, vackra människa.

Det här är en sanning jag aldrig kommer att sluta påminna mig själv om; aldrig kommer jag att ångra ens lite av den tid eller kärlek jag satsat på tonåringar.

Jag kanske var lite trött och skör. Men jag började faktiskt gråta.

Jag var i bilen på väg hem en kort sväng mellan förmiddagens övervakning och eftermiddagens lektion och jag fick höra en del av Radio Vegas Firarsvängen. Den som hört det programmet vet att det är rätt sällan man rörs till tårar, det är inte riktigt den typen av program.

Men så ringde en pappa. Som ringde för att han ville önska sin dotter och hennes team lycka till nu när de ska döma en stor fotbollsmatch. Det var hans enorma stolthet över dottern som golvade mig totalt och rörde mig till tårar. Den gick liksom att ta på.

Det kan hända att det finns någon som skulle kalla det skryt. Oklädsamt skryt. Men jag hörde bara stolthet. Klädsam föräldrastolthet.

Och just då kändes världen lite vackrare. För den gör liksom det varje gång någon av oss vill någon annan väldigt väl och vågar visa det.

Jag älskar fredagar. Jag tycker så otroligt mycket om att ha en hel helg framför.

Men jag älskar söndagar också. Jag tycker så otroligt mycket om att ha en hel vecka framför.

Att få tycka väldigt mycket om både sin vardag och sin helgdag är väl ett bevis på att man har ett rätt härligt liv.

Det har varit fint med helg. Det blir fint med måndag imorgon. Och när inkommande helg närmar sig kommer det att vara fint det också.

Ikväll blev det klart. Arvids (ena) fotbollslag vinner division tre. Efter att under våren ha vunnit division fyra och därefter stigit till trean.

Det var lagets sista säsong tillsammans. Snacka om att få sluta på topp! Två gånger.

Den som förstår sig på tabeller ser att det var olidligt jämnt i toppen. Avgörandet låg inte enbart i Kuffens egna händer, om vi säger så. Förra veckan spelade Arvids Kuffen sin egen sista match mot då serieledande IK Musta och de visste att de måste vinna den matchen med minst två mål för att kanske kunna vinna serien.

Jag var inte själv på plats i Ilmajoki när det begav sig, men jag bjuder på en bild som berättar typ allt:

Fatta. Den. Stämningen.

Kuffen ligger alltså under i halvtid. Det andra laget leder med ett mål. Sedan gör Kuffen ett mål till. Nu är det jämnt. 2-2. När tio minuter återstår av matchen går Kuffen upp i ledning med 2-3.

Motståndarna vet ju också precis hur avgörande den här matchen är. I ren desperation drar de på sig hela två (!) röda kort när dryga/knappa fem minuter återstår. De tar till alla möjliga och några omöjliga vapen för att hindra Kuffens framfart. Och i matchens absolut sista minut gör Arvid mål för sitt älskade lag. 2-4. Det som behövde bli minst två måls vinst blev just två måls vinst. Och det räckte.

Enligt egen utsago gled Arvid ”kanske 300 meter på knäna” för att fira det avgörande målet. Hela laget – också de på bänken – kom rusande till honom i hörnet. Tränaren lyfte upp honom från marken och snurrade omkring honom.

Och jag tänker: den där matchen och den där stunden glömmer Arvid aldrig. Hans sista match med hans första lag.

Och jag tänker: han kunde inte ha fått ett bättre första lag. Det är nästan så att det klumpar sig lite i halsen när jag tänker på allt det där laget har betytt för honom.

Tack.

Det är så mörkt när vi tar ut Marius på dagens sista kiss på gården.

Vi har redan hunnit ta några kvällspromenader i mörker och nu vet vi var reflexbandet är.

Det är onekligen mörkare nu.

Men det doftar helt ljuvligt av äppel och vi behöver inte ha jacka när vi tar ut Marius på dagens sista kiss på gården.

Det är onekligen inte bara mörkt.

När jag gick i gymnasiet fick vi välja. Ville vi ha gymnastik på basnivå eller ville vi satsa lite mer? Om man hade varit pedagogiskt förkastlig hade man kanske bara frågat oss om vi var bra eller dåliga.

Jag var dålig. Jättedålig.

Jag hade en fantastisk gympalärare i gymnasiet. De bästa lärarna är kanske de man tycker om trots att man verkligen inte tycker om deras ämne. Och de allra bästa lärarna är kanske de som man vet att också tycker om en själv trots att man verkligen inte tycker om deras ämne.

Sådan var hon.

Jag var jättedålig och jag tyckte jättemycket om henne. Jag var jättedålig och jag tror hon tyckte jättemycket om mig. Hon skrattade så hon grät när hon såg mig bowla och när vår svagt presterande grupp under min ledning införde volleyboll-med-oobligatorisk-studs för att något annat än misslyckade servar någon gång skulle kunna hända.

Tänk om hon såg mig nu.

I år jag delvis ansvarig för skolidrotten i min skola. Tänk! Jag! Två torsdagar i rad har jag hängt på fotbollsplan i Närpes och jag har faktiskt tänkt på henne.

Tänk om hon såg mig nu. När jag beställer matpaket och packar västar, medicinväska, speltröjor och bollar för uppvärmning. När jag ställer frågor som ”ska vi köra zonförsvar eller man-mot-man på motståndarnas hörnor”. När jag blir misstagen för en gympalärare.

Tänk om hon såg mig nu.

Något säger mig att hon skulle vara betydligt mindre förvånad än jag själv. Och sådana är väl de allra allra bästa lärarna.

Det här är mitt trettonde år som gymnasielärare. Och vet ni vad? Det är otroligt fint att få vara lite nyförälskad i sitt jobb också det trettonde året.

Där är jag nu.

Det är så roligt och meningsfullt och givande att jag knappt kan tro det. Och någonstans inne i mitt hjärta finns en röst som viskar att det kanske var så här det skulle bli. Att det var meningen. Att alla de där jobben som inte blev och stundvis knäckte mig kanske inte blev för att det här skulle bli.

Kanske. Inte vet jag.

Men jag vet att det känns väldigt bra nu. Och jag vet att vara tacksam.

-Titta på honom! Hur kan han vara så snygg?

Det är Hilde. Förstås. Som pratar om sin pappa. Förstås.

-Tänk att pappa tycker att du är snygg.

Det är Hilde. Förstås. Som pratar med sin mamma. Förstås.

Jag älskar henne till månen och tillbaka åtta varv. Minst. Förstås. Men nog håller hon mig på mattan.

Matthållaren och jag.

Man vet att man har mycket när man sätter sig ner första gången klockan 22:26 och då har minst en timme jobb kvar vid köksbordet.

Man vet att man har mycket bra när det känns helt okej.

Jag är lite trött och mycket tacksam.

Väldigt ofta numera tänker jag att nästan är lite avundsjuk på mig själv. Tänk att det här är mitt liv!

Idag har jag för första gången i mitt liv stått i fotbollscirkel inför match. Det är inte enda orsaken till avundsjukan, men en av dem. En fin.