Jag behöver egentligen inte glasögon. Jag var på kontroll i vintras och optikern konstaterade att min syn var helt oförändrad sedan jag kollade senast för drygt tio år sedan. Då fick jag välja om jag ville ha läsglasögon eller inte. Jag valde inte.

Nu fick jag följaktligen välja igen. Och nu valde jag glasögon. För nu har jag en dotter med synnedsättning som för tillfället (tyvärr ett långt tillfälle) vägrar alla de hjälpmedel som skulle göra hennes tillvaro enklare. Så om mina läsglasögon kan göra hennes egna ens lite lättare att bära så är det värt det.

Så nu har jag läsglasögon. Ibland. Mest hemma. För det är där de behövs med. Det är där jag behöver vara en glasögonbärande förebild.

-Vad skulle du säga att är bra med ditt liv, Hilde? frågar jag en sensommardag när det är bara hon och jag.

-Allt. Jag tycker allt är bra med mitt liv, svarar hon.

Och nog gör det ett modershjärta gott. Att hon åtminstone ibland får känna just precis så den här sensommaren när hon är sju och ett halvt.

Jag har själv fått växa upp med två väldigt jämngamla systrar (och en väldigt ojämngammal). Vi hade så otroligt roligt. Hela barndomen var lek och möjlighet. Jag har ibland sörjt att mina barn inte har jämnåriga syskon som vill och tycker om ungefär samma saker som de själva.

Men å andra sidan får de det här:

Här går Hilde hand i hand med den person som hon med glädje kallar sin bonusbror. Tänk att hon får vara så trygg och glad och självklar med flera år äldre pojkar.

Häromdagen berättade hon om något som Arvids bästis sagt och gjort.

-Han tycker nog om dig, sa jag.

-Jag vet. Han älskar mig, sa hon.

Tänk att få känna så.

Så nej. De får inte de där oändliga timmarma av magisk lek som vi fick. Men de får annat. Annat fint.

Egentligen egentligen började jag jobba först idag.

Det finns ju ingen lärare utan studerande. Så det var nog först idag, när de kom till skolan, som jobbet började på allvar. Och vilken början det blev!

I år får jag vara grupphandledare för en grupp helt nya studerande i vår skola och jag är så lycklig över det. Att få ha en egen flock i skolan är ren glädje. Att dessutom få ha en egen flock som verkar rolig och engagerad och härlig är ännu mer.

Jag tror det kommer att bli fint.

Det kan hända att jag har sagt det förr, men jag har på riktigt världens bästa jobb.

Idag firar vi tjugo år som gifta. Och jo, vi verkligen firar. För det är så oerhört värt att fira att vi efter all den här tiden helst av allt bara vill vara tillsammans.

Älskade Fredrik. Jag är samtidigt så otroligt tacksam för och stolt över det som vi har tillsammans. Tack för alla dagar som hittills varit våra. Tack för att du är så sjukt bra på att älska mig. Tack för att jag får älska dig.

Alltid alltid vill jag vara din.

Jag har skrivit om oss ibland på vår bröllopsdag och jubiléet till ära bjuder jag på klipp ur gamla texter som tillsammans blir världens kanske längsta inlägg. Håll till godo eller sluta läsa redan nu.

2011

För sju år sedan visste jag mindre än jag vet idag. Men jag visste att jag ville dela resten av mitt liv med den man som sover bredvid mig just nu. Att jag kunde veta så rätt och så starkt trots att jag visste så lite var och är en oerhörd gåva. Hur dessa sju år blivit utan honom vet jag förstås inte men jag kan inte tänka mig att de hade innehållit hälften så mycket glädje, mening, trygghet och förundran. Varje dag under dessa sju år har jag känt mig ödmjukt tacksam och ofantligt glad över att få vara hans. Att den finaste av alla valde mig övergår mitt förstånd. Att han dessutom alltid varit och fortfarande är nöjd med det valet är ännu mera hisnande.

De första sju gjorde vi bra, älskade Fredrik. Nu fortsätter vi! Tack för att du vet allt och älskar ändå.

2012

Tack för att jag varje dag är lite avundsjuk på mig själv för att just jag fick just dig. Och för att jag ingen dag är avundsjuk på någon annan och tänker att den fick mera än vi.

Tack till dig och mig och oss för de delar vi fixat själva. Tack ännu mer till Honom som i sin gränslösa kärlek tittade ner på oss och tänkte att det där kanske kunde vara något. Han hade rätt. Han visste vad han gjorde. Typiskt Honom. Vi lägger framtiden i Hans hand. Sådär som vi lagt all tid hittills. Vår tretvinnade tråd verkar vara ett vinnande koncept.

2014

Den kärlek vi firade den här dagen för tio år sedan var fin och stark. Full av förhoppningar och önskningar. Den kärlek vi firar idag är betydligt finare och starkare. Den har sett mera brustenhet och fulhet hos både den andra och en själv men har envist vuxit vidare. Och faktum är att vi har fått den relation som vi då hoppades på och drömde om. Vi har fått mera än jag trodde att man kunde få.

Älskade Fredrik. Idag är det tio år sedan jag lovade att älska dig i nöd och lust. Det är tio år sedan jag valde bort alla andra och det är tio år sedan jag valde bort möjligheten att välja bort dig.

Det är ju vi. Då och nu och sedan. Du är min och jag är din.

2016

Det är vår bröllopsdag i dag. Vi firar tolv år som varandras, tolv goda år. 

Älskade Fredrik. Det skrivs inga sånger om oss. Vi har övervunnit för låga hinder och dessutom har vi övervunnit dem med för mycket stil. Vår berättelse är allt annat än dramatisk och den gör sig inte riktigt i låttextformat. 

Så vi skriver våra egna sånger. Vi fortsätter leva vårt vanliga lilla liv på ett så storartat sätt som vi bara förmår. Vi fortsätter välja att vara snälla och generösa mot varandra, också när det kostar. Vi fortsätter välja varandra och den kärlek som är vår, ett val jag gör med större glädje och visshet i dag än för tolv år sedan.

Jag hoppades på mycket när jag blev din. Jag fick ännu mer. I dag firar vi allt det som vi fick och gav, får och ger. I dag firar vi varandra.

2017

I dag har det gått tretton år sedan Fredrik blev min och jag blev hans. 

För varje år blir jag lite mer tacksam över det som vi är och har. För varje år blir det lite svårare att sätta ord på det. För varje år förstår jag både mer och mindre av varför vi älskar varandra så bra.

Vårt trettonde år har varit ett år då glamouren och romantiken har fått ge vika för höggraviditet och bebistid och småbarnsstrul. Och tro mig; jag är aldrig en så tråkig och dålig livskamrat som under bebistid. 

Men ändå. 

– Du var hetast på hela bröllopet, säger han till mig efter en av sommarens fester. 

Trots att jag förstås inte var det. Jag var nog inte ens åttonde hetast. Vid vårt bord. Men han älskar mig. Mer än jag förtjänar. Mer än jag trodde var möjligt. Han verkar dessutom tycka att jag visst förtjänar. Och han verkar tycka att det är mer än möjligt att gilla mig. Rentav festligt. 

Vi är i sanning det finaste vi har. 

2018

I dag är den där dagen då jag med gott samvete kan visa upp gamla, nådiga bilder. Bilder på yngre, slätare och fräschare versioner av oss. I dag är det nämligen fjorton år sedan vi gifte oss och en gammal bröllopsbild är på sin plats.

Men i stället visar jag upp nya bilder. För de gamla är faktiskt inte mina favoritbilder. När jag ser våra bröllopsbilder ser jag glädje, förväntan och hopp. Jag ser en kärlek som vill mycket men som av förekommen anledning har hunnit ganska lite.

När jag ser de här bilderna, som är tagna nästan fjorton år senare, ser jag att mycket av det som vi hoppades då faktiskt blev och jag ser en kärlek som burit, som vuxit och som gjort. Som vill bära, växa och göra ännu mer.

Berättelsen om oss är inte en speciellt stor berättelse, men den är min i särklass bästa. Inget av mina många tack är lika innerligt som mitt tack för att han är min.

2019

Du kanske tror att det här är en helt vanlig dag. En ganska varm och lite regnig onsdag i augusti. Det är det också. Och samtidigt inte alls.

I dag är det nämligen femton år sedan jag och Fredrik blev varandras.

Han var den finaste jag mött. Han är den finaste jag mött. Att jag valde honom var givet, att han valde mig är typ det största som hänt.

Vi har det inte perfekt. Två bristfälliga kan väl inte det, inte ens fast båda gör sitt bästa för det mesta. Men nästan alla dagar slås någon av oss – ofta båda – av hur ofantligt bra vi har det.

Ingen av alla våra dagar tillsammans har jag förtjänat honom, han är en ren gåva. Men alla våra dagar tillsammans har jag försök förvalta den gåva han är.

2020

För sexton år sedan sa jag mitt livs mest avgörande ja och gifte mig med den finaste människa jag någonsin mött. Vi valde varandra då och har fortsatt välja varandra varje dag sedan dess.

Det betyder inte att varje dag har varit en dag på rosa moln eller en dag av storartade romantiska gester. Nej, de flesta av våra dagar består av havregrynsgröt och diskmaskiner som ingen orkar tömma. Av barn som vill annat än vi vill att de vill och av läggdagsrutiner som får Alfons Åberg att framstå som lättsövd. Men genom allt det har vi varandra. Och ofta(st) kan vi möta den andras blick mitt i eländet och bara skratta. Både stora och små bekymmer blir betydligt mindre när vi får dela dem med varandra.

Fredrik. Jag tror att jag klarar nästan vad som helst så länge jag får klara det med din hand i min.

2021

Idag är det exakt sjutton år sedan jag sa mitt livs mest avgörande ja och han sa sitt. Vi hoppades på så mycket den dagen och vi har faktiskt fått ännu mer.

Vårt sjuttonde år har inte varit vårt lättaste eller vackraste eller bästa. Det är helt okej. Det är ju orimligt att förvänta sig eller ens hoppas på att varje år ska toppa det föregående. Men också vårt sjuttonde år har gjort oss starkare och inte en enda dag har jag längtat bort från honom.

Fredrik, du är och förblir min absolut viktigaste människa. De barn som just nu tar så enormt mycket plats i vårt liv är trots allt till låns, varandra hoppas jag att vi får ha för alltid. Att välja dig var mitt livs i särklass bästa val. Det valet gör jag om när som helst.

Jag älskar dig. Jag älskar oss.

2022

Hej, seglarvänner, inleder trubaduren på färjan som idag tar oss mellan Umeå och Vasa.

Sedan kör han Somliga går med trasiga skor. Är man trubadur så är man.

Just den här trubaduren visar sig vara ovanligt bra, men det som händer sedan är ändå nästan osannolikt. Han sjunger nämligen Tillägnan. Och påpekar att det är sällan just den låten blir önskad.

Men just idag får vi alltså höra den. Just idag när vi firar vi adertonde bröllopsdag. Just den låt som en av mina bästa vänner sjöng på vår vigsel då det begav sig för aderton år sedan.

Det är så märkligt osannolikt. Jag fattar inte. Att vi fick den stunden mitt i en båtresa som i övrigt var… omärkligt sannolik. Trötta, gnälliga, sockerstinna och sjösjuka barn. Krydda med lite gammal hederlig otacksamhet och den nya bubblaren kostsam törst. Där har du vår båtresa. Romantiken var oss fjärran, men så fick vi vår Tillägnan.

Och det är väl just precis så här som vårt liv är nu när vi firar vår adertonde bröllopsdag och vårt äktenskap blir myndigt. Ofta är tillvaron lite krass och oromantisk. Men den har tillräckligt många stunder som glimrar till och tar oss med storm. Stunder som påminner oss om varför vi valde varandra och varför vi alla dagar vill vara vi.

Vi har varit bra på dejter på sistone. Det ska vi fortsätta vara. Vi slarvar inte med varandra. Det är jag stolt över. Vi är snälla med varandra. Det är jag tacksam för.

Aderton år. Tänk. Tack!

2023

Idag är det nitton år sedan jag hade på mig mitt livs dyraste plagg. Nitton år sedan jag fick uppleva mitt livs dittills bästa dag. Nitton år sedan jag sa mitt livs mest avgörande ja till den bästa man jag visste.

Till den bästa man jag vet.

Mycket har hänt sedan dess och mycket har hänt med mig, men han är och förblir mitt mest självklara val. Det har inte varit svårt att vara gift med den mannen. Till honom längtar jag ofta, från honom längtar jag aldrig.

Det här året har det stormat mer än vanligt i vår närhet och jag är så ofantligt tacksam och glad över att det vi har och är har stått så stadigt mitt i allt det. Så länge jag får hålla honom i handen tror jag att jag klarar nästan allt. Att han också söker min när det stormar – det är typ allt. Att få vara älskad och behövd av den man älskar och behöver…

Jag vet att vara tacksam.

Egentligen började jag jobba förra veckan, men egentligen börjar jag imorgon.

För en vecka sedan var jag i någon slags sorg över att behöva släppa taget om sommaren, idag känns det bara bra. Otroligt roligt blir det att börja på med allt igen. Jag älskar mitt jobb. (Och den där känslan av otrolig rolighet fick ovälkommen hjälp på traven av trötta och gnälliga människor här hemma idag. Jag erkänner att jag själv var en av dem.)

Någon dag snart ska jag fundera på sommaren som gick, men något säger det faktum att jag först ikväll – sommarlovets sista dag – lackade de där tånaglarna som skulle lackas till studentdimissionen.

Det kommer kvällar ibland när hjärtat nästan svämmar över av tacksamhet. När du inte kan skriva ner tre saker du är tacksam för, för du kommer på trettio. Minst.

Ikväll blev en sådan kväll.

Ett av min världs absolut bästa ljud är ljudet av Ingrid och hennes bästisar hemma hos oss. Den här kvällen fick jag höra det bästa ljudet, av prat och skratt. Av vänskap.

Hilde fick leka några timmar hos en god vän och fick sedan övernattningsbesök av en annan vän. Hon är så trygg och glad med sina vänner, hon har så fina sådana.

Och Arvid har ikväll två kompisar här över natten. De kom hem alldeles för sent men alldeles lyckliga från fotbollsplan.

Duplantis tog nytt världsrekord. Arvids lag vann sin match. Nathalie Blomqvist – en Pedersöreflicka (konstaterade jag och kände mig gammal) – sprang i OS-final. Jag fick prata på telefon med en bästis och skicka hoppfulla meddelanden med en annan. Det finns ingen jag hellre jag ser OS och äter chips med än Fredrik, tänk att jag får göra just det. Jag har världens gulligaste och smartaste och roligaste och spretigaste bloggrupp.

Jag vaknade lite förkyld och jag har en riktigt dåig hårdag. Det gör mig absolut ingenting.

Ibland bara vet jag vad lycka är. Och då vet jag att vara tacksam.