Att få känna sig hemma på flera olika platser är också en slags rikedom. I veckan har jag och 450 andra varit på Kyrkans Ungdoms sommarläger och den platsen är som ett hem för mig. Människorna där hör jag ihop med.

Vi som är olika och vi tycker och tänker olika i en del frågor. Men vi kan möta varandra, respektera och till och med tycka om varandra i alla fall.

Det gjorde gott att få vara tillsammans. Med varandra och den Gud vi hoppas och tror på.

I sommar har jag och min Fredrik varit gifta i tjugo år. Att vi får vara varandras är typ det bästa och största som finns. Igår firade vi vårt jubileum med några kompisar från olika tider i vårt liv och idag är jag ganska trött och otroligt lycklig och tacksam. För vi har ju inte bara varandra – vi har också vänner i världsklass och det blev så väldigt tydligt igår.

Vi fick skratta mycket. Massor! Vi fick äta jättegott (och det säger jag helt skamlöst eftersom vår enda insats var att köpa och hämta maten). Vi fick höra fina tal och ord, sådana som man kan leva på. Vi fick minnas mycket härligt tillsammans och Fredrik fick försöka minnas det. Vi fick ta reda på om Fredrik eller jag är Bäst (i test) och om någon är intresserad så är det jag. I hela fyra av fem tester. Om någon är så intresserad.

Jag som hela tiden är medveten om att livet kan ta slut imorgon eller redan ikväll insåg i något skede att det ju är lite galet att fira tjugo år som gifta några veckor innan vi faktiskt har varit gifta i tjugo år. För tänk om vi inte båda kommer ända dit. (Jag vet, så munter är jag.) Men sedan insåg jag att vi då om någonsin kommer att vara glada över att vi hann fira med våra vänner och så bara körde vi.

Egentligen krävs det ingen fest för att jag ska veta att vi har fler och bättre vänner än vad som är rimligt. Jag tänker redan på det väldigt ofta med enorm förundran och glädje. Men igår fick de träffa varandra och det kändes på något sätt stort. Att se dem mötas, höra dem prata och skratta med varandra…

Idag är förundran och glädjen om möjligt ännu mer påtagliga än vanligt. Tack, kära vänner!

Tack Meja för bilder! Tack Becka och Daniel för det roligaste program som ordnats på något 20-årsjubileum någonsin.

Om jag inte redan vore religiös är det väl nu jag skulle bli.

Det lag som en gång var Arvids enda lag och numera är hans ena lag spelar i årets Kokkola cup. Ett lag som nästan halverats sedan förra året, som tappat många av sina bärande spelare. Ett lag som spelat i division fyra den här säsongen. Visserligen finns där spelare som klarar också betydligt tuffare matcher, men det finns också spelare i laget som kanske allra helst skulle spela lättare matcher. Om sådana fanns.

Vi hade rimliga förväntningar inför cupen. Spela fotboll och ha roligt. Vara det där härliga laget som peppar varandra och inte ger upp.

Och pojkarna har verkligen varit allt det där. Men de har dessutom varit ännu mer. De besegrade lag som till vardags håller till i division tre, två och till och med ett. De stod pall i den längsta strafftävling jag någonsin sett (båda lagen la tolv straffar var!) och de tog sig ända till semifinal. Imorgon spelar de bronsmatch. Kanske mot alla odds.

Men ändå inte mot riktigt alla. För odds byggs inte bara av skickliga fotbollsspelare. Odds byggs också av laganda, kämpaglöd, samarbete och förmågan att leverera bäst när det behövs mest och de oddsen hade de med sig.

Vi föräldrar talar redan om miraklet i Kokkola. Möjliggjort av tappra fotbollsspelande pojkar som hejat på varandra och kämpat tillsammans. Men också av tre helt fantastiska tränare, varav min Fredrik är en. Halva framgången ligger nog i att de aldrig någonsin tappar tron på pojkarna, att de känner dem och hjälper dem att använda sina styrkor. Att de fortsätter heja och uppmuntra också när loppet egentligen är kört och på det sättet visar spelarna att lopp aldrig är körda. Och då kör pojkarna så att också sådana lopp kan lyckas.

På tal om vackra ansikten.

Livet som fotbollsförälder är att ofta se sitt eget barn spela, ganska ofta någon kompls barn och ibland helt random kids.

Ikväll blev det av olika orsaker så att jag satt i Kronoby på en läktare och såg en match mellan två helt främmande juniorlag. Visserligen har min son i dagarna mött dem båda, men inte ens med riktigt god vilja kan man ju säga att jag känner lagen.

Ändå brydde jag mig. Tror faktiskt att jag skulle kunna njuta av vilken juniorfotbollsmatch som helst. (Det gäller för övrigt verkligen inte seniormatcher.)

Bara några minuter in i matchen blev jag lite irriterad på en pappa bakom mig. För allt i världen har hans son haft en motig cup, men man kan ju ändå själv försöka höja och inte sänka stämningen. När han sagt fem saatana på ännu färre minuter var jag lite matt. Jag kände att fotbollen har många ansikten och att långt ifrån alla är vackra.

Men ungefär då började hans bänkgranne – vars son spelade i motståndarlaget – prata med den lite frustrerade pappan. De pratade om den fotboll som i någon mån förenar alla oss som är på cup. De delade frikostigt med sig av sin samlade fotbollsvishet och det är alltså de här två du ska vända dig till om du vill veta hur Finland ska uppnå Sveriges fotbollsnivå i framtiden.

Inte ett enda saatana under matchens resterande trettioåtta minuter inklusive paus. Två medelålderspappor som aldrig förr mötts och troligtvis aldrig möts igen men som verkligen möttes den här kvällen. Och jag kände att fotbollen har många ansikten och att en del av dem är snudd på de vackraste jag sett.

Ett av mina vackraste fotbollsansikten.

Det finns så många låga, fula stunder i det här fenomenet som kallas föräldraskap. Ofta känner jag mig som en dålig förälder, ibland som en jättedålig. Jag skulle kunna skriva en bok om alla misslyckande stunder.

Men det finns ju helt andra stunder också. En av dem fick vi idag. Vi åt familjemiddag på McDonald’s och vi hade så otroligt roligt. Vi pratade hela tiden om allt möjligt stort och litet och vi skrattade massor. Ingen skapade dålig stämning, ingen tryckte på någon annans knappar. Hade vi ens knappar?!? I den stunden bara älskade jag att vara förälder och få höra ihop med våra barn. I den stunden kändes det så självklart och lätt. I den stunden kändes det som om jag nog gjort något rätt någon gång.

Tänk att få höra ihop med så smarta och roliga typer.

Min flock. Min älskade älskade älskade flock.

Vi lever i en märklig tid. Så har människan säkert alltid sagt och i någon mån har det säkert alltid varit sant.

Men nog lever vi i en märklig tid.

Tänkte jag när jag såg en annons som uppmärksammade mig på att det är ett problem om man visar det övre tandköttet när man ler. Jag tänkte att vi ju nog har det rätt bra men också rätt torftigt om vi ser lite synligt tandkött som ett problem.

Och jag kände att den här tiden är märklig och att den kanske inte passar mig så bra.

– Inte tänkte man ju på tandkött och sådant på Stormskärs-Majas tid, sa jag till min bästa vän.

– Nej, då handlade allt om överlevnad. Men nog skulle du ju ha mått väldigt dåligt på den tiden, svarade hon som känner mig bättre än nästan alla andra.

Och det har hon orimligt rätt i. Det var kanske på sätt och vis en mindre märklig tid, men den här tiden passar nog mig väldigt mycket bättre. Trots synligt tandkött.

Fem år har gått sedan vi flyttade från Helsingfors till Kvevlax. Jag orkar inte ens säga att tiden har gått snabbt, men tiden har gått jättesnabbt.

Under de här jättesnabba fem åren har jag haft tre olika jobb. Jag har tyckt om dem alla, men jag är den första att erkänna att det har tagit på krafterna att börja på nya jobb. Och jag tror att en delorsak (men verkligen bara en delorsak!) till att förra sommaren kändes så svår var att jag egentligen inte skulle ha orkat börja på nytt jobb igen. Jag hoppades och trodde att jag skulle trivas, men kunde ju inte veta helt säkert.

En delorsak till att den här sommaren känns så bra är att jag nu vet att jag ska få vara på ett jobb där jag trivs mer än bra. Ett jobb där jag hittar kopieringsmaskinen och toaletterna. Ett jobb där jag visserligen två gånger inte hittade festsalen och missade en samling, men numera gör jag till och med det. Ett jobb där jag är väldigt tacksam och glad över att få vara.

Och ja. Jag har faktiskt redan hunnit tänka att det nog blir väldigt fint också med vardag. Det är en alldeles särskild nåd att få känna så redan under första halvan av juli.

Det är svårt att göra den här sommaren rättvisa i text. För att inte tala om bild. Så är det väl ofta med det stora i det lilla. Det största i det lilla.

För kan någonting slå att hela familjen (inklusive hunden!) är på en bra plats samtidigt?

Tveksamt. Ytterst tveksamt.

Nästan ingen natt har vi varit bara vi fem här hemma. Det säger mycket om den här sommaren.

Det här är inte en häftig eller händelserik sommar. Vi reser inte mer än till idrottsplaner hyfsat nära eller inom Afrikas stjärnas gränser. Men varje kväll när jag ber min aftonbön är det löjligt lätt att vara tacksam.