Ibland bjuder livet på små ögonblick som känns förunderligt stora.

Ikväll fick jag ett sådant ögonblick. Jag och Marius svängde in på gården efter en promenad med en bästa vän och Fredrik kom hem på mellanlandning och en stund senare var vi allihopa i hallen.

Och den här gången var vi:

– jag

– Fredrik

– Ingrid

– Arvid

– Hilde

– Arvids bästa kompis

– Ingrids bästa kompis

– Ingrids bästa kompis storasyster

– Ingrids bästa kompis storasysters pojkvän

– Ingrids pojkvän

Och jag blev förunderligt tagen när jag såg alla de här människorna i vår hall. Jag tror att det stora var att det finns så otroligt många otroligt fina människor i vårt liv.

Jag slutar aldrig förundras över det. Jag vill aldrig sluta förundras över det.

Den här bilden har inget och allt med texten ovan att göra. Ett annat förunderligt stort ögonblick.

Jag är inte Pedersörebo, men jag var ju det under några verkligt avgörande år i mitt liv. Så det är klart jag följer med.

Så det är klart att jag vet att 300 elever i Sursik protesterade mot att prideflaggan skulle hissas utanför deras skola. Och det är klart att jag vet att flaggan blev stulen inom en timme efter att den hissades utanför kommungården.

Och det är klart att hjärtat brister. För det gör så många så illa. Jag tänker att det egentligen finns bara förlorare inblandade i det här. Jag utgår – säkert naivt men väldigt ihärdigt – från att ingen vill illa. Men nu blev det illa.

Vi människor tycker ofrånkomligen olika i många frågor. Men också när vi är helt övertygade om att vi själva har rätt åsikt så måste vi fundera på om vi verkligen gör rätt och kärleksfullt med den åsikt vi har.

Jag vet inte alltid vad som är rätt och kärleksfullt. Kanske ganska sällan, faktiskt. Men jag tror mig verkligen veta en sak: att stjäla en prideflagga är inte att göra rätt och kärleksfullt.

Det här kan vara en av de mest missvisande bilder jag någonsin tagit. Det ser ju så underbart idylliskt ut att jag nästan tror på det själv.

Men Hildes första sommarlovsdag var i sanning en dag som bestod av 99,8 % gnäll och 0,2 % idyll.

Jag skriver det här mest för att påminna mig själv och kanske någon annan om att det nästan alltid är så här när ett långt lov börjar. Det skaver. Men det tar sig. Knappast skriver vi 50-50 redan imorgon, men erfarenheten säger att vi har snyggare siffror redan då.

Så kom dagen då min förstfödda gick ut grundskolan. Och det kändes inte speciellt stort eller dramatiskt ens för en känslig själ son min, men det kändes väldigt fint. För hon har haft det bra också i högstadiet och det är verkligen inte alla förunnat.

Jag grät egentligen inte. Inte när hon sjöng med kören. Inte när hon fick sitt betyg. Inte när hon samlades med sin klass för sista gången.

Men jag grät faktiskt ändå. Jag grät när jag tänkte på alla dem som äntligen får avsluta en riktigt tuff högstadietid. De som aldrig riktigt eller ens nästan passat in i den där löjligt smala normen som råder i många högstadiekorridorer. De som varit ensamma. De som kanske tror att det är så här det är att vara människa och som ännu inte vet att väldigt få peakar i högstadiet och att deras tid kommer.

Och så grät jag lite till när jag tänkte på alla dem som fått jobba otroligt hårt och i stämdig motvind och sällan nått speciellt goda resultat. De som har nästan noll fallenhet för skola och studier. De som äntligen snart kommer att få börja göra något som på riktigt känns intressant och roligt och möjligt för just dem.

Vår Ingrid har kommit lätt undan med just skolan. Där har hon alltid peakat och det är nåd. Bara nåd.