Ibland tror jag att jag har självdistans. Vem vill nu inte ha det? Och ibland överbevisas jag om motsatsen.

Som idag när spontanköpte några födelsedagskort och först efter att jag kom hem läste hela texten på ett av korten och helst av allt ville återvända till butiken för att förklara att det var ett misstag. Ett felköp.

Kortet?

Kortet.

Det finns liksom ingen i mitt liv som jag kallar favorite bitch eller ens bitch. Varken till vardags eller födelsedags. Det här kortet är i princip helt oanvändbart.

Och jag kunde skratta. Ja. Men jag kunde alltså också känna att jag innerligt gärna ville berätta för personen i kassan att jag missade texten på kortet. Mer självdistans än så har jag inte. Ännu.

(Försöker febrilt få klarhet i om det faktum att jag skriver den här texten är ett steg framåt eller bakåt i den där hett eftertraktade självdistansen. Har absolut ingen aning.)