Jag har sagt det förr och jag säger det igen; det finns på riktigt ingen bättre gemenskap än den som skapas när människor jobbar tillsammans mot ett gemensamt mål.

Igår var jag mest av allt friidrottsförälder. Drygt tio timmar talkojobb på Kalevan kisat i trettio graders värme var extremt hett och extremt svettigt men mest av allt var det extremt roligt.

Att få möta landets toppidrottare just innan de ska tävla är mäktigt. Att få prata lite med den som vill prata när hen är nervös. Att få hjälpa till med nummerlappen. Att få leda in löpare till starten. Att få önska dem alla lycka till och genuint vilja att det ska gå så väldigt bra för precis alla.

Det var kanske det som gjorde allra starkast intryck på mig igår – hur innerligt väl jag ville att alla skulle lyckas.

Det och de här festliga typerna och resten av calling-gänget. Med dem skulle jag göra en talkodag till när som helst.

Förra sommaren visste hela mitt väsen redan tidigt i juni att det inte var livets sommar. Inte vet jag om den här sommaren heller är det, men nog är det på många sätt en väldigt fin sommar. Det händer nästan inget stort och häftigt, men det behöver det ju inte göra. Jag behöver bara vara balanserad och glad.

Bara och bara.

Några stunder att spara på burk:

1. Igår tog vi några barn till en strand för ett bad. Och när jag satt där med fötterna i vattnet var det nästan varmt och jag ville simma. Eftersom ingen annan var där simmade jag i underkläder och utan handduk med min systerdotter och kände inget mindre än livet i mig.

2. Idag åt elva personer lunch hemma hos oss. På rad satt sex blonda pojkar i baramaga och fotbollsshorts och jag kunde knappt skilja min egen från de andra. En av de andra har jag älskat sedan han föddes, men de fyra andra visste jag inte ens om att fanns förrän någon gång i höstas. Och redan nu känns de viktiga och självklara. Det kan hända att det här är deras livs sommar, jag kände nästan deras liv i mig.

Just den här sommaren har hittills byggt på träningar, tävlingar, matcher och sommarjobbspass. Inte en enda stund har det funnits oceaner av oplanerad tid. Inte en enda stund har det ens funnits mer än några enstaka timmar oplanerad tid.

Men också i det planerade och kalenderstyrda sommarlivet finns det mycket härligt. Tänk att en tisdag i juni få komma hem från kvällens springtur först tjugo över nio och veta att det inte är bråttom. Det behöver inte bli stress och dålig stämning för att folk ska komma i säng i tid. Tänk att samma tisdag i juni få åka iväg med mannen i mitt liv efter klockan tio på kvällen och åka till tre olika butiker för att köpa hem aktuell erbjudandeglass.

Inte är man ju stressad då. Nog är man ju ledig då. Trots att kalendern styr också imorgon och trots att oceanerna också nu lyser med sin frånvaro.

De av våra barn som inte ännu insett det klädsamma i att säga att de älskar båda sina föräldrar lika mycket rankar alltid Fredrik högst. Och här använder jag ordet alltid i dess mest bokstavliga betydelse. Jag har inte en chans.

När vi åt frukost en dag i veckan fick Fredrik igen en gång välförtjänt god feedback. (Låter jag bitter? Jag är inte.) Arvid hade ett enda konkret förbättringsförslag.

– Du skulle kunna vara lite mer som Duplantis.

Inte är det synd om Arvid. 11 år, hyfsat nypermanentad och med sommarlov. Friidrotts-EM sena kvällar först. Sedan en enda pausdag och nu fotbolls-EM. Och en pappa vars enda akilleshäl är att han inte innehar speciellt många världsrekord i stavhopp.

Sommardagarna går. Jag funderar mest på hur vi någonsin har fått ihop en vardag med två heltidsjobb utöver allt annat som händer och är. Men det är mycket fint som händer och är. Jag tror att den här sommaren redan har gett flera riktigt goda stunder än hela föra sommaren lyckades göra.

Det säger en hel del. Kanske mer om förra sommaren än om den här. Men en hel del.

Det bästa är förstås att få träffa människor. Det är ju alltid det bästa. En favoritstund inträffade igår när vårt hus för en stund innehöll fyra personer varav ingen bor här egentligen. Ingrid var på språng, Fredrik och Hilde på tandröntgen och jag körde Arvid till ett kalas. Hemma hos oss var en av mina bästisar och hennes dotter samt en av mina systerdöttrar och en av Arvids nya lagkompisar.

Det säger en hel del om vårt sommarliv och om vårt hem. En hel del som jag tycker om.

Ibland tror jag att jag har självdistans. Vem vill nu inte ha det? Och ibland överbevisas jag om motsatsen.

Som idag när spontanköpte några födelsedagskort och först efter att jag kom hem läste hela texten på ett av korten och helst av allt ville återvända till butiken för att förklara att det var ett misstag. Ett felköp.

Kortet?

Kortet.

Det finns liksom ingen i mitt liv som jag kallar favorite bitch eller ens bitch. Varken till vardags eller födelsedags. Det här kortet är i princip helt oanvändbart.

Och jag kunde skratta. Ja. Men jag kunde alltså också känna att jag innerligt gärna ville berätta för personen i kassan att jag missade texten på kortet. Mer självdistans än så har jag inte. Ännu.

(Försöker febrilt få klarhet i om det faktum att jag skriver den här texten är ett steg framåt eller bakåt i den där hett eftertraktade självdistansen. Har absolut ingen aning.)

För sexton år sedan förändrades inte allt. Men nog nästan.

Jag hade ingen aning om vad som väntade och jag vet inte om jag var redo. Men hon kom till oss och vi föll för henne direkt.

Vad är det bästa med att vara förälder? frågade en vän som inte hade barn själv när Ingrid var en liten bebis.

– Det bästa är… att hon finns, sa jag då.

Och jag säger samma sak idag. Det bästa är att hon finns. Och att hon dessutom finns så väldigt nära mig.

Grattis, älskade Ingrid!

En vecka har gått sedan barnen fick sommarlov. Samma vecka har Fredrik för det mesta varit på konfirmandläger och samma vecka har jag själv för det mesta varit på väg. På väg till nästa grej med något av barnen.

Den här veckan har innehållit:

– Arvids tre fotbollsmatcher

– Arvids fotbollscup

– Arvids lagfotografering

– Arvids två sprintträningar

– Ingrids tre träningar

– Ingrids stafett-DM-tävling

– Ingrids jobbpass i Vörå

– Hildes tandläkartid

– Hildes barnkalas

Sommaren är här. Och just nu är just det här sommar för oss. Det är att leva på mellanmålskex och smaksatt bubbelvatten på match eller tävling. Det är att ha regnjackor i bagautrymmet, för man vet ju aldrig. Det är att någon har något inbokat nästan varje dag.

Det låter kanske vilt, men jag klagar inte. Jag njuter. Det finns väldigt mycket som är väldigt fint med det här sommarlivet och jag vet att det kommer andra tider med andra somrar.

Det finns dagar då jag undrar hur hon kommer att klara sig. Och så finns det dagar då hon kommer hem från ett barnkalas med goodiebag och en ny pojkvän.

Livet med Hilde är många olika saker. Hjälp så medveten jag är om det så här vecka ett på sommarlovet. Men tråkigt, det är det ytterst sällan.

Hilde gav mig en gåta idag. Eller gav och gav… Hon hotade mig med att jag inte fick komma förbi henne till den på plats på gymmet där jag skulle träna om jag inte svarade på gåtan.

– Vilket är det vanligaste instrumentet i Finland?

Hmm… Direkt efter bänkpress var det här svårt. Jag hade aldrig hört den gåtan förr. Gjorde någon tapper gissning på typ fiol eftersom det finns någon slags likhet mellan orden.

Hilde tittade på mig som om jag var den minst intelligenta hon vet.

– Det är ju piano, sa hon med något slags förakt i blicken.

Och jag tänkte att det ändå är en rolig rikedom i livet. Det här med att få ha ett barn som har absolut noll koll på vad en gåta är och ändå tycker sig få möta andra med förakt.

Den föraktade och den föraktande. Och en hund. Fotade av bästisen Saara.