Vi lever i de veckorna nu. Jag har vaknat innan väckarklockan väckt mig fyra dagar i rad. Och det är också fyra dagar i rad jag fått läsa vårens studentprov i det ämne som jag älskar att undervisa i.

Det är ofantligt svårt att bedöma studentprov i modersmål och litteratur. Det galna är att det egentligen är bara marginellt lättare nu när jag gör det för tolfte året än det var när jag någon gång i begynnelsen gjorde det fjärde gången. Uppgifterna är ständigt nya och annorlunda till innehåll och form och skribenterna tar sig an dem på tusen olika sätt. Och hur gör man då? Hur hittar man en rutin i bedömningen då?

Hopplöst är det. Nästan omöjligt. Inte konstigt att jag vaknar ännu tidigare än jag måste för att börja på.

Men det är också (på riktigt) helt underbart. Idag har jag vaknat redan före sju. En lördag. Jag har suttit vid köksbordet och läst unga människors tankar kring och erfarenhet av lycka och jag har druckit pepsi max ur en favoritmugg och hela min kropp har vetat att det här är en gåva. Tänk att just jag får göra just det här!

Det är och kommer att vara nästan orimligt mycket nu, men mitt i allt det där som är mycket finns det också mycket som är helt underbart. Och i det vill jag verkligen vara.