Våren 2024. Inte vet jag mycket om den. Men jag tror verkligen inte att jag kommer att söka jobb den här våren. Det blir första våren utan att söka jobb sedan 2018. Och det känns otroligt skönt. Jag behöver vilan mer än spänningen nu.

Det jobb jag har nu, det är mitt. På riktigt. När jag kom till jobbet idag gratulerade min rektor mig till att min prövotid är slut nu. Jag hör ihop med den här skolan.

När jag gick från jobbet idag frågade några av abi-pojkarna om jag kommer till Office på söndag och kollar matchen. När jag sa nej frågade de om jag kommer till Fontana ikväll då. Jag sa nej igen.

Men ja. Jag hör ihop med den här skolan.

Vi var på bio ikväll, min Fredrik är jag. Föga överraskande såg vi Stormskärs Maja och föga överraskande tyckte vi om.

Jag tror jag kunde skriva en halv roman om allt jag tänkte och kände, men jag tvivlar på att någon människa vill läsa en halv roman om det. Så jag skriver om en sak. Om det som drabbade mig allra mest.

Där i början. När den nyförlovade Maja bara rusar sin väg.

– Hon är sådan, säger Majas pappa urskuldande.

– Det gör inga något, svarar fästmannen.

Och det var alltså just det som drabbade mig. Att det inte gör honom något att hon är sådan och att han sedan med resten av sitt liv bevisar just det; att det inte gör något att hon är sådan.

Jag tittade på min Fredrik i biomörkret. För jag är ju också sådan. Det är vi väl nästan alla, på något sätt? Men att jag är sådan det gör inte honom något. Inte då han valde mig för halva mitt liv sedan. Och med resten av sitt liv har han bevisat just det.

Han är så bra på att älska mig.