– Känner du att du behöver sportlov? frågade hon för några veckor sedan.

– Nja nä, jag tror inte jag direkt behöver sportlov, hörde jag mig själv svara.

Dag ett på sportlovet sov jag över en timme mitt på dagen. Som en stock. Sedan kom natten och jag hann tänka att den där dagsvilan kommer att påverka nattsömnen. Men jag sov nästan åtta timmar. Som en stock. Och dag två på sportlovet sov jag över en halvtimme. Som en stock.

Jag lutar åt att jag hade fel. Jag lutar åt att jag behövde sportlov.

Ikväll har vår minsting somnat hemma hos hennes bästa kompis. Hemma hos den familj vi inte ens visste att fanns för fem år sedan och som nu är vårt mesta och bästa familjehäng.

Jag älskar att det finns en familj där hon är så trygg att hon somnar utan hemlängtan. En familj där det för Hilde finns en jämnårig bästa vän, en stor syster att se upp till, en liten syster att få vara stor med och en stor bror att fnissa och skoja med. En familj som vi samarbetar med i vardagen, vi hjälper ofta varandra med de där pusslen som ibland innehåller alldeles för många bitar.

Jag älskar att man kan få nya så viktiga människor i sitt liv också när man är mitt i det.

Numera somnar hon hos oss varje kväll, vår lilla stora sjuåring. En som tänker mycket på krig och brand och Eva och Sindre kan behöva just det. Att få somna bredvid en förälder.

Det finns absolut saker jag hellre gör sent på kvällarna än ligger bredvid henne medan hon kommer till ro. Å andra sidan… Med tredje barnet och yngsta barnet kommer en lugnande visshet om att det mesta bara är faser och att att faser är övergående. Det kommer kvällar – troligtvis många – när jag får göra annat. Hon kommer inte att vilja ha mig här för alltid.

Så här ligger jag. Hör hur hennes andning blir tyngre. Känner hur hon kommer till ro. Tänker på det svindlande i att vara en annan människas tryggaste människa.

Vi kramades i köket, jag och min Fredrik. Kanske någon lätt puss. Men verkligen inte mer än det.

– Skaffa ett rum om ni tänker göra så där, sa Hilde strängt till oss.

Hon vägrade ange källa. Jag misstänker Youtube. Det är ju knappast Buu-klubben.

Hon är absolut mer människa än fisk. Men hon är absolut mer fisk än hennes syskon någonsin har varit. Hon simmar vidare. Trettio meter blev det en gång på simskolan. Och när hon kramade om mig i min famn efteråt viskade hon:

– Jag tror inte att Arvid har simmat så långt.

Så vi frågade när vi kom hem. Han blev tyst en stund.

– Jag tror jag har simmat trettioen meter en gång. Eller trettio och en halv, sa han efter en liten paus.

Jag tvivlar på att han kunde ha sagt att han inte har simmat trettio meter på ett tydligare sätt.

Alla hjärtans dag 2014. Det var gamlas dans i min gamla skola. Det var dagen före sportlovet. Och det var en femårig Ingrid som vågade tacka ja när hon blev uppbjuden till vals av en frackklädd ung man.

Hon blev uppbjuden också som treåring, men vågade inte dansa då. Året därpå övade hon på att säga ett artigt men tydligt nej tack om det skulle hända igen. Vilket det också gjorde. Det finns kanske inget finare än sjuttonåriga pojkar som bjuder upp en lärares lilla dotter till dans. Kan något vara mer #goals än att själv få ha en sådan sjuttonåring någon gång?

Jag lägger mitt hopp till pojken som ligger bredvid mig på soffan i skrivande stund. Han har potential att bli en sådan sjuttonåring. Han är många saker och charmig är definitivt en av dem. Ibland får jag ha studerande som jag tror att är lite som han kommet att bli. Och de studerandena tycker jag om ännu mer än jag tycker om de andra.

Jag hade ju min hemnyckel på vift någon månad i höstas. Det var inte roligt. Att vara fyrtio år gammal och inte ha fri tillgång till sitt eget hem… Nja. Jag är ju inte den mest organiserade till vardags heller, men till och med för mig var det där något slags bottennapp.

I julklapp av Fredrik fick jag en sådan där tag som jag kan lägga på nyckelknippan så att den piper när jag letar efter den. Den julklappen kom ju onekligen till en behövande.

Jag har inte lagt min tag på nyckelknippan. Fredrik frågade för någon vecka sedan om jag gjort det och jag svarade, nästan lite kaxigt, att jag inte gjort det ännu men att jag faktiskt har haft stenkoll på mina nycklar ända sedan jul.

Tills nu i veckan. När hemnyckeln plötsligt var försvunnen igen. En stor del av den här lördagen har präglats av oroligt letande efter nyckeln, bön för nyckeln samt löften om att tagga nyckeln direkt jag bara hittar dem.

Nu är hemnyckeln återfunnen (tack och hurra!) och det var faktiskt mycket mer ett barns fel än mitt fel att den alls var borta. Men… Nu vet jag inte alls var min tag är. Så nu tänker jag att jag helt enkelt får ha nyckelbandet runt halsen tills jag hittar min tag.

Och så tänker jag att det är fint och nådefullt att Fredrik tycker så mycket om mig.

För tillfället är jag inte främst fru, mamma, vän eller lärare. Främst är jag hostare. Jag minns inte längre hur det var att sova en natt utan två-tre längre uppehåll för hostan. Vem är jag ens utan min hosta?

Hosta framkallar av många orsaker många av mina sämre egenskaper. Man kan alltså konstatera att jag för tillfället är lite skörare. Att allt känns lite tyngre och lite tråkigare. Det är tillfälligt och totalt ofarligt, men irriterande.

Att just en sådan där skör dag ha penkis i sin nya skola med alla känslor det innebär är inte optimalt. Att just en sådan där skör dag få besöka sin gamla skola och se sina gamla studerande genrepa inför morgondagens äldstes dans… Det är kanske motsatsen till optimalt. Jag fick så många kramar och så mycket kärlek. Den årskursen i den skolan kommer för alltid att ha en alldeles särskild plats i mitt hjärta. Och just det skulle jag säga en sådan där mindre skör dag också.

Att säga att jag tänker på det varje kväll är inte sant. Det är en överdrift. Eller en hyperbol (en term som mina abiturienter borde behärska nu).

Men oftare än en kväll i veckan tänker jag på det. På vilken oerhörd gåva det är att få somna tryggt. Nog är det ju sorgligt få i den här världen som får det och vi som vet vad trygghet är är lyckligt lottade.

Jag somnar inte tryggare de kvällar jag tänker på det. Men jag somnar tacksammare.

Halvvägs in i gymnasiet bytte jag kompisgäng. Jag välsignades (ja, välsignades) med ett gäng genomsnälla, smarta och roliga pojkar i min årskurs. Och sedan var det de och jag. På bilderna från studenten är det jag i turkost och mina kompisar i mörk kostym.

Nästan aldrig tänkte jag på att jag var den enda flickan. Så väldigt självklara var vi tillsammans. Och rätt ofta hade vi med några flickor till, de var ett eller två år yngre och kom också att bli självklara delar av oss.

Igår träffades vi. Inte alla, men nästan alla. Några av oss hade vår respektive med oss. Vo var hemma hos min gymnasiebästis David och hans fru och det var nästan överjordiskt gott att få ses igen. De flesta har jag förstås träffat under åren som gått, några till och med rätt ofta, men att samlas nästan alla så här… Det har inte blivit gjort och det gjorde så väldigt gott.

Det är svårt att ens förklara hur värdefullt det är att få ha vänner som de här under så formativa år som gymnasieåren. Jag var så trygg och när jag hörde de andra igår insåg jag att de var lika trygga. Att den gemenskap vi byggde då var viktig och att den hjälpte oss att bli dem vi blev.

Det här nya året har bara börjat, men jag har redan fått återuppta många relationer och återknyta många band. Gamla grupper har fått nytt liv och jag är så tacksam. Tänk att livet kunde bli ännu rikare.