Jag tänker ju på det nästan hela tiden, på hur stort det är att just jag får leva. Och minst någon dag i veckan tänker jag på att det kanske är just idag som jag inte längre får det.

På sistone har jag tänkt på det varje dag. Kanske inte så konstigt.

Och kanske inte så farligt heller. Det gör mig inte rädd och inte tungsint, det gör mig förundrad och tacksam. Och kanske lite mer beredd.

Jag tänker ju mig att det enda jag kan göra idag för att bädda för en helt oviss morgondag är att se till att jag inte blir ensam. Så jag håller i mina människor. Jättehårt och jättenära. Värnar om att vi fortsätter tala med varandra om det som är svårt och riktigt och viktigt. Det som är roligt också, ja. Men det måste finnas människor som känner mig. På riktigt.

Så jag fortsätter bygga skyddsnätet. Både fördjupar och breddar det. Är tacksam för att det finns. Är tacksam för att det växer och förstärks.