Igår fick jag se fyra luciatåg. Fyra. IRL.

Först såg jag tvåorna i min förra skola lussa. Jag var där för att den årskursen i den skolan för alltid kommer att ha en alldeles speciell plats i mitt lärarhjärta och jag tror jag grät mer än alla föräldrar tillsammans när jag såg dem lussa.

Sedan såg jag tvåorna i min nuvarande skola lussa. Det var magiskt fint! De bara strålade. Lucian sjöng så vackert och en så vacker sång att mitt hjärta smalt.

På eftermiddagen såg jag Arvids årskurs lussa på pensionärernas julfest i församlingshemmet här hemma. Och där var han, min egen tomte. Som sjöng för full hals och var så seriös i sitt uppdrag. Som tog av sig tomteluvan ett par varv när det blev för varmt.

Och på kvällen såg jag Hildes barnkör lussa. Tjugofyra barn i olika åldrar som tog i för kung och fosterland. Min egen lilla tärna. Som såg mig först på slutet trots att jag satt längst fram. Som var totalt trygg ändå, så där som hon är med sina vänner.

Så jo. Jag grät orimligt många gånger igår. Kan vi säga. Av olika orsaker och samtidigt av en enda; av att det finns så mycket hopp samlat i varenda luciatåg som finns. Själv har jag nåden (ja, nåden) att få tro på det vi sjunger om just nu, men jag undrar om inte de flesta av oss vill hoppas åtminstone lite. Tänk om det får vara så att ljuset faktiskt har sista ordet?

Jag såg uppskattningsvis 220 barn och unga lussa igår. Och jag grät också för att alla de där är någons bästa i världen. För att någon tycker att varje liten tomte och tärna är den mest märkvärdiga som finns. För de flesta av oss är hen en i mängden, men för någon är hen den som strålar och lyser allra klarast.

Tänk att jag varje dag får jobba med andras tomtar och tärnor i vardagsdräkt. Tänk att jag får ha andras guld i mitt klassrum en stund. Fattar jag hur stort det är?

Jag tror faktiskt det.