Hon har hört om någon som är cheerleader. Det verkar roligt. Ju.

– Är det något du skulle vilja testa på? frågar jag som försöker vara öppen för barns intressen i allmänhet och synmässigt begränsade barns intressen i synnerhet.

– Nej, konstaterar hon direkt. För man måste ha speciella kläder då och jag tycker inte så mycket om att leta fram saker.

Så. Bra. Självinsikt.

Och säkert präglad av en uppväxt där en storebror som oftast spelar fotboll flera gånger i veckan aldrig (och här tror jag faktiskt att aldrig är helt rätt ord) har koll på alla sina saker. Om benskyddsletande hade varit en sport hade jag för länge sedan gjort de där 10 000 timmarna som sägs göra en mästare.

Jag är trots det märkligt dålig.

Så. Bra. Självinsikt.

Vi läser Pelle Svanslös på kvällarna, hon och jag. En sådan där nyskriven version som jag på något plan föraktar, men jag älskar henne för mycket för att bry mig om principer. Så vi läser fem uppslag varje kväll och när boken tar slut börjar vi om igen.

Ikväll hade hon ett önskemål.

– Mamma, kan du läsa det som Måns säger utan sådan där läskig röst? Så att han inte låter så dum? För annars tänker jag så mycket på Pelle.

Så jag läste Måns elaka repliker med glättig stämma och tänkte på hennes lilla stora hjärta.

Den är gårdagens bästa myhet. Veckans. Kanske månadens. Är den rentav årets bästa? Den om de två högstadiepojkarna som bestämt sig för att ta sig till skolan varje dag utan skolbuss eller bilskjuts. De har tio kilometer till skolan. En väg.

I en tid när vi pratar mycket om skärmar och spel och vape i samma meningar som vi pratar om tonåringar är det så ljuvligt med helt andra berättelser. Berättelser om handlingskraft och målmedvetenhet och om att plumsa hem i snöstorm hellre än ge upp.

Just de här tonåringarna bor i samma by som jag. Föga överraskande syns de ofta i byabilden, de är väl utomhus oftare än inomhus. Och de syns dels för att de alltid lyser i neon men främst för att de hälsar gladare än någon annan. Jag tänker att de är lite som alternativa lucior. Lyser upp i mörkret. Kommer med hopp.

Världen brinner. Igen. Jag ska skriva kolumn i Kyrkpressen och borde kanske skriva om just det. Om alla fruktansvärda sätt på vilka människor i vår värld här och nu möter allt annat än nåd. Men istället skriver jag om hur jag möter nåd. Kanske för att mina ord tar slut när jag tänker på krig. Kanske för att påminna mig själv och förhoppningsvis någon annan om det ljus som trots allt också finns. I vår värld här och nu.

Så jag skriver en text om att (alltför ofta) be i trafik och nyckeljakt. Den texten finns här.

Och i texten nämner jag att jag när texten blev skriven hade en nyckel på vift som jag trodde att skulle vara återfunnen när texten väl blev läst. Men så gick det inte.

Dagen efter deadline hittade jag nyckeln och blev återigen en vuxen människa med fri tillgång till sitt eget hem. Men dagen efter det försvann nyckeln igen. Och sedan var den försvunnen. Vi letade överallt. På riktigt. Men ingenstans.

Ingen nyckel är så ombedd som den här. Jag har tänkt på den tjugo gånger per dag. Minst. Utlovat hittelön och haft mig. Kyrkpressennumret med min kolumn kom ut men nyckeln kom inte fram.

Jag hann nästan, men faktiskt bara nästan, börja tvivla på att nyckeln alls skulle hittas.

Tills ikväll. När jag letade efter en annan nyckel (ja, jag inser ironin) och hittade både den och den som varit på vift i två och en halv vecka.

Nåden. Ändå.