Vi läser Pelle Svanslös. Igen. Jag har tappat räkningen för hur mångte gången.

– Jag tycker Pelle ser så ledsen ut på bilden, säger hon.

Och sedan pratar vi en stund, för ikväll har vi börjat med läggdags i tillräckligt god tid för goda samtal. Vi funderar på om Pelle är ledsen för att han saknar svans eller för att han blir retad för att han saknar svans. Och jag konstaterar att vi ju alla har något som är speciellt med just oss och att man aldrig får retas med någon för det som är speciellt med den.

Och sedan vågar jag fråga vad som är det speciella med just henne. Trots att det kanske är frågan med det mest självklara svaret.

Ha. Trodde jag.

Det speciella med Hilde är nämligen att det ibland kliar på hennes ben så mycket att det blir märken efter skrapande små naglar.

Där fick jag.

Jag frågar om jag får säga vad jag tycker att är speciellt med henne. Jag får.

– Att du är världens bästa på att leka, att du har ett så stort hjärta, att du har en synskada och att du tycker så väldigt mycket om dina kompisar.

Hilde håller med.