Världen brinner. Igen. Jag ska skriva kolumn i Kyrkpressen och borde kanske skriva om just det. Om alla fruktansvärda sätt på vilka människor i vår värld här och nu möter allt annat än nåd. Men istället skriver jag om hur jag möter nåd. Kanske för att mina ord tar slut när jag tänker på krig. Kanske för att påminna mig själv och förhoppningsvis någon annan om det ljus som trots allt också finns. I vår värld här och nu.

Så jag skriver en text om att (alltför ofta) be i trafik och nyckeljakt. Den texten finns här.

Och i texten nämner jag att jag när texten blev skriven hade en nyckel på vift som jag trodde att skulle vara återfunnen när texten väl blev läst. Men så gick det inte.

Dagen efter deadline hittade jag nyckeln och blev återigen en vuxen människa med fri tillgång till sitt eget hem. Men dagen efter det försvann nyckeln igen. Och sedan var den försvunnen. Vi letade överallt. På riktigt. Men ingenstans.

Ingen nyckel är så ombedd som den här. Jag har tänkt på den tjugo gånger per dag. Minst. Utlovat hittelön och haft mig. Kyrkpressennumret med min kolumn kom ut men nyckeln kom inte fram.

Jag hann nästan, men faktiskt bara nästan, börja tvivla på att nyckeln alls skulle hittas.

Tills ikväll. När jag letade efter en annan nyckel (ja, jag inser ironin) och hittade både den och den som varit på vift i två och en halv vecka.

Nåden. Ändå.