Att leva med min Fredrik är att lyssna på Tongåvan i Radio Vega de gånger man tillbringar sin fredag i bil. Han blir mysigt barndomsnostalgisk. Jag blir omysigt road. Tycker att de flesta hälsningarna är mest bara underhållande. Det finns något så lustigt med alla ”vi på Rönnbacken” som gratulerar någon som borde hålla ”kaffepannan varm på söndag”. För att inte tala om gratulationer från ”du-vet-vem”.

Men. Idag får vi plötsligt höra en hälsning läsas upp. Om en son som är på loma från Drakan, den plats där mahoriteten av finlandssvenska beväringar gör sin värnplikt. Och så det här: Känsliga pappan i Hangö är lycklig.

Jag bara älskar att det finns en känslig pappa i Hangö som kallar sig känslig och som är lycklig när sonen nu är hemma på ledighet. Så lycklig att vi fick veta det.

Jag kommer för alltid att ha en soft spot för känsliga män. De är de finaste och starkaste jag vet.

– Mamma, hur mycket skulle du betala för att Hildes synskada skulle försvinna helt? frågade Hildes storebror en dag.

Frågan är bra. Och helt omöjlig att svara på. Jag är glad att jag inte står inför den på riktigt.

Jag skulle ju å ena sidan vilja att hon kommer så lätt undan som möjligt, så där som vi föräldrar väl alltid vill. Och till det hör inte en synskada. Samtidigt är ju människor som bara glider från räkmacka till räkmacka ofta rätt odrägliga. Vi människor behöver motgångar för att våra liv ska bli… liv. Så å andra sidan vill jag ju inte att hon kommer för lätt undan.

Jag kunde inte svara på frågan. Men jag vet en sak. Jag vet att jag skulle betala allt jag äger och har och lyfta lån om det skulle ge Hilde ett meningsfullt och rikt och vackert liv. Men jag vet en annan sak också – sådana liv kan man inte heller köpa. Och jag vet en tredje sak – sådana liv kan man få också med en synskada.

Jag står i ett hav av kvinnor som springer tio kilometer ungefär lika snabbt som jag. Om några minuter går vår startsignal. Och nu får jag blinka bort tårarna. Tacksamhetstårarna. Jag strävar efter att ta så lite som möjligt för givet, livet blir onekligen större, vackrare, rikare och meningsfullare om man ser sig omkring och ser gåvor och inte rättigheter. Så i den där stunden i startgrupp 3 drabbas jag av enorm tacksamhet.

Tänk att min kropp orkar och vill springa tio kilometer också det här året. Tänk att jag får vara skadefri och frisk. Tänk att jag trots en sommar som var sådär ändå lyckades springa så pass ofta att jag vågar hoppas på en tid på strax under timmen.

Tänk att jag har en ursprungsfamilj som jag genuint älskar att få hänga med ett veckoslut i året i Stockholm. Tänk att våra föräldrar vill ge oss det här. Tänk att vi får skratta så mycket. Men också prata så mycket viktigt.

Tänk att det inte regnar.

Tänk. Och där går signalen.

Jag kommer i mål en knapp timme senare. Mindre knapp än jag trodde. Förra årets rekordtid slog jag inte, men det här blev min med råge näst snabbaste mil och då är det svårt att vara missnöjd. Tänk att jag som nybliven fyrtioåring klarar sådant som jag aldrig hade klarat som tjugofemåring.

Tacksamheten. Igen. Den vill jag inte släppa taget om.