Så kom en kväll när hon grät. Det är fint att det finns hjälpmedel för den som inte ser speciellt mycket, men hon vill ju inte ha hjälpmedel. Hon vill bara ha det på samma sätt som alla andra, får hon fram mellan tårarna. Hon vill ju egentligen bara vara som alla andra.

Och den sorgen måste hon få ha.

Samtidigt som det är sant att alla människor kämpar med något och att många människor kämpar med svårare än hon, så måste hon få vara ledsen över ännu en påminnelse om att hennes kamp också är riktig.

Och efter att ha låtit henne gråta en stund, efter att ha torkat tårar och försökt och till och med lyckats lite grann rikta uppmärksamheten mot något annat så… Så ligger jag här och känner mig ledsen över att hon inte får ha det lättare.

Den sorgen måste jag få ha.

Men den är inte hennes att bära. Så den får finnas en stund nu när hennes egen dämpats och svalnat för stunden.

Och jag vet det att imorgon är det lättare igen. Och jag vet det att imorgon fortsätter kampen.