Idag är det nitton år sedan jag hade på mig mitt livs dyraste plagg. Nitton år sedan jag fick uppleva mitt livs dittills bästa dag. Nitton år sedan jag sa mitt livs mest avgörande ja till den bästa man jag visste.

Till den bästa man jag vet.

Mycket har hänt sedan dess och mycket har hänt med mig, men han är och förblir mitt mest självklara val. Det har inte varit svårt att vara gift med den mannen. Till honom längtar jag ofta, från honom längtar jag aldrig.

Det här året har det stormat mer än vanligt i vår närhet och jag är så ofantligt tacksam och glad över att det vi har och är har stått så stadigt mitt i allt det. Så länge jag får hålla honom i handen tror jag att jag klarar nästan allt. Att han också söker min när det stormar – det är typ allt. Att få vara älskad och behövd av den man älskar och behöver…

Jag vet att vara tacksam.