En pojke talar med sin lilla hund.

– Jag älskar dig mest av allt. Jag skulle önska att du var min alldeles egen.

Mycket av det fina med Marius kunde jag föreställa mig. Bandet mellan de här två hör till det fina jag inte hade en aning om.

Den. Här. Veckan.

Redan i onsdags googlade jag frasen ”hur kan man förhindra att man börjar gråta?” och förundrades över att så få andra verkar bära på den frågan. Men då redan hade jag hunnit gråta mer i fler sammanhang än (till och med) jag var bekväm med och jag fasade för lördagen. Att lämna platser och människor som jag tycker om är inte min grej.

Så kom lördagen och jag trodde jag var beredd. Det var jag inte. Jag överraskades för det första av att gråten hölls på en så rimlig nivå – det är trots allt bara de som är döda på insidan som kan se musiklinjens studenter sjunga Vem kan segla förutan vind utan att fälla tårar.

Men mest överraskades jag av mina studerande. När jag kom ut från dimissionen stod de där. Stora grupper av de studerande som känts mest som mina under det här året, de som började skolan samtidigt som jag. Jag fick bada i deras jättefina ord och i kramar och i blommor och choklad och kort och presentkort. Många av dem grät när vi sa hejdå. Och jag vet att det är mycket känslor i luften när skolåret tar slut, men om ens en bråkdel av allt de sa var sant… Då ska jag nog våga kasta de kryckor som mitt självförtroende tagit sig fram på sedan förra våren.

Jag fick ge den här skolan och de här unga människorna ett år. Jag hade ju tänkt hålla tillbaka lite, men jag gav dem precis allt jag kunde ge. Och de tog emot det och det är väl därför det blev rätt fint.

Jag har fått så löjligt mycket kärlek de här senaste dagarna. Jag förtjänar kanske just den där bråkdelen, men den är jag stolt över.

Vilket år det har varit! Tänk att just jag fick vara just deras lärare!

Älskar att de skriver Framtiden är din. Den är ju SÅ mycket mer deras. Men den är faktiskt lite grann min också. Nu först ska jag vila, men sedan ska jag hoppa in i min framtid och ge precis allt jag kan ge till mina nya studerande.

Jag minns första gången det nämndes att Hilde borde få en assistent. Jag tyckte det kändes jobbigt. Jag. Som alla år som lärare har förundrats över sådana föräldrar som inte bara tar emot all den hjälp som erbjöds deras barn. Nu satt jag själv där som förälder och tyckte det kändes jobbigt att tänka sig en tillvaro med assistent. Inte för att jag inte unnar Hilde all tänkbar hjälp, men för att hennes behov av hjälp och hennes utmaningar blev så smärtsamt konkreta när ordet assistent lades fram.

Redan första gången vi träffade den person som skulle bli Hildes assistent visste vi att det skulle bli bra. Det skulle du också ha vetat, så fantastisk är hon. Men vi kunde aldrig gissa hur bra det skulle bli.

I Hildes förskola går drygt sextio barn. Att som synskadad i det myllret ha en person som har koll på just dig är värt massor. Att ha en trygg punkt i tillvaron. En hand att hålla i, ett namn att ropa på. Hilde har älskat sin assistent från första stund. De har ett så fint och så starkt band. Hon är Hildes, liksom.

För några veckor sedan grät jag när jag läste det jättefina utlåtande om Hilde som assistenten skrivit inför övergången mellan förskola och skola. Idag grät jag när jag läste det lika fina kort som assistenten gav till Hilde som tack för året. Tillsammans med en present som visade exakt hur bra hon känner vår Hilde. Oklart om vi eller Hilde själv hade prickat lika rätt.

Och ikväll storgrät Hilde när hon insåg att imorgon är deras sista dag tillsammans. Jag stålsätter mig redan inför deras avsked, trots att jag vet att jag inte kommer att ha en chans. Om vi med chans menar förmågan att hantera det tårfritt. Å andra sidan; är inte tårlösa avsked de allra sorgligaste avskeden?

En kärleksfull, lugn, trygg, varm och lyhörd assistent som Hildes är guld värd. Hon har betytt så mycket för Hilde och därmed för oss alla under det här året.

På sistone har assistenters och skolgångshandledares arbetsvillkor diskuterats mycket. Med rätta. De är ju helt orimliga. Jag tänker på alla de (vi!) familjer som behöver den där extra hjälpen och jag tänker på den otrygghet och osäkerhet som blir konsekvensen för dem (oss!) av att arbetsvillkoren är just otrygga och osäkra för dem. Må det ske en förändring och en förbättring. För Hildes helt fantastiska assistent och alla andra fantastiska.