Så kom dagen då Arvid debuterade som nagellacksbärare. Aj aj aj.

Tanken var förstås god. Han ville ju verkligen ha lackade naglar, precis som storasyster och kusinerna. Men alla som såg Arvid löpa bärsärkagång idag på prisma kring halv sex inser det totalt olämpliga i att han har nagellack i det här livsskedet. Trots att Ingrid var med och själv jagade honom mellan hyllorna tyckte hon ett par timmar senare att han var värdig lila lack. Han ville ju verkligen ha.

Hoppas hans fingrar, handleder och armar också ville ha. Och Ingrids lakan. För (åtminstone) de fick sin beskärda del. Hoppas han inte hann slicka i sig några betydande mängder innan jag hann skrubba bort det lack som lossnade.

Ettåringar ska inte ha nagellack. Om du inte visste det.

Idag har vi hängt i skärgården. Fyra vuxna och sju barn under sju år tog en båt och jättemånga väskor och påsar och bosatte oss på Euran. (Känn dig inte dum om du inte vet vad och var Euran är. Det visste jag först kring lunchtid idag.)

Det var på många sätt en fantastisk utfärd. Jag åker båt typ vart femte år, så bara det. Havet var ljuvligt och vädret starkt. Maten bra och sällskspet fint. Att Arvid sov middagsvila i sin resesäng i skuggan på stranden gjorde ingenting sämre. Tvärtom. Jag såg nog att det fanns de som tittade lite konstigt när vi smällde upp sängen i sanden. Jag tittade SÅ inte konstigt när jag plockade upp Arvid två timmar senare.

Jag grät i kudden igår. Jag som kunde ha gått in i rummet intill och fått kärlek av dem som tar hand om mig nu när Fredrik är borta. Istället valde jag att gråta. Ensam. Och jag valde säkert rätt.

Tänk att tårar i ensamhet ibland är det bästa alternativet. Det mest helande.

Jag tänker inte påstå att jag idag är en mamma värd diplom och utmärkelser. Inte heller har jag blivit intressant under natten som gick. Det finns så väldigt mycket som är tråkigt och dåligt med mig idag. Också.

Men det svarta är betydligt mindre vasst. Och jag kommer inte att gråta ikväll.

Nästan alla dagar svävar jag på moln, känner mig tillfreds med livet och tycker rätt bra om den människa som är jag.

Ikväll är inte som nästan alla dagar. Just nu är jag en misslyckad mamma, en präktig, ointressant och tråkig människa som dessutom är lite för tjock. Jag läser för lite. Jag spelar för mycket 2048. Jag diskar för sällan. Jag är vaken för länge om kvällarna och alldeles för trött på dagarna. Jag har varit förkyld i en vecka och det håller på att bli bättre men det ska inte kännas såhär när man andas och det ska inte låta såhär när man hostar. Jag är missunnsam och självupptagen. Dessutom åkte Fredrik tillbaka till Helsingfors i förrgår och jag är halv utan honom. Högst halv. Och det är nog det värsta av allt.

Det är antagligen för länge sedan jag gråtit av sorg. Kanske jag tar det nu?

Fler än en gång sedan vi köpte det här sommarhuset har folk sagt att de aldrig skulle köpa ett sommarhus med sin syster/bror med respektive. Hur känner du? Skulle du kunna tänka dig att göra det som vi gjorde en julidag för snart ett år sedan?