Den här tisdagen lär inte ihågkommas som den bästa av sommartisdagar. Inte som den bästa av andra tisdagar heller.

Det började rätt bra. Sedan blev det lite sämre. Och sedan bättre igen, i ärlighetens namn. Men i självömkans, trötthetens och efterdyningarnas timma är det svårt att komma ihåg.

Eftersom jag är obotlig slutar jag ändå med det goda; vilken lycka att det här är mitt liv just nu när det smakar trä. Absolut ingen orsak har jag att klaga. Så enormt medveten jag är om det.