Man kunde lätt stämma Ingrid för falsk marknadsföring. Hon påstår nämligen att Arvid kan säga tio ord. Hon påstår det med emfas.

Jag älskar ju Arvid mer än allt annat och är verkligen inte sen att se honom i ett generöst ljus. Men till och med jag har gränser.

Ingrid har inte gränser.

Det hon kallar tio ord är:
– mamma (som han inte sagt på flera dagar nu, kan ju förstås bli enformigt)
– pa (vilket hon tolkar som pappa)
– gaga
– ha
– åååå (i och för sig klart imponerat, men ändå)
– muu
– bää
– brrr
– kaka
– eee

När Arvid på beställning uttalar något av dessa ”ord” jublar storasystern. Applåderar, blåser ballonger, öppnar en kiosk som säljer sockervadd.

Han är älskad den där lilla.

Jag väntar med skräckblandad förtjusning på den dag då han säger något som liknar Ingrid. Då hyr vi nog en konsertsal. Välkomna!

Under gårdagens länk ägnade jag mina första fyrtio minuter åt att lyssna på Radars program om folkkyrkans framtid. Mina sista tjugo minuter ägnade jag åt Backstreet boys. Jag vet att det inte är direkt finkultur, men hemska saker så The call får mig att jobba på slutet av en länk som pressat mig utanför min bekvämlighetszon.

Jag skulle gärna tänka och tycka till lite om folkkyrkans framtid. Men det är ju det här med min totala brist på tvärsäkerhet och min enorma kapacitet att förstå alla läger och lägen. Återkommer. Kanske.

Vad tänker du? Har folkkyrkan någon framtid? Och hur ser den framtiden i så fall ut?

Idag åt jag morgonmål och kände mig sååå hälsosam. Jag åt nämligen morgonmål utan kex, bulle eller chips till. Vet inte när det hänt senast. Att en frukost utan efterrätt väcker sådana känslor kan mycket väl vara ett tecken på att mitt godsaksberoende gått för långt. Det har åtminstone inte gått för kort.

Jag har just sprungit 10 km på 56 minuter och 46 sekunder. Därmed är det egentliga träningsprogrammet avklarat. Om exakt en vecka ska jag springa halvmarathon för andra gången i mitt liv.

Träningen har gått långt ifrån som planerat. Både jag själv och min familj har varit krassliga sedan årsskiftet och krasslighet utgör milt sagt ett hinder för träning.

Någon gång i tiden hade jag tänkt klara loppet på 2:10. För tillfället har jag ingen aning. I bästa fall slår jag min tid från höstens lopp, mer än så vågar jag inte hoppas på.

Det svåra är att veta hur hårt jag vågar gå ut. 21 km är inte en distans som jag kör så ofta att jag känner den i benen, jag vet inte riktigt hur farten ska kännas. Om du vet finns det ingen orsak att hålla kunskapen för dig själv.

”Hur ska Jesus kunna överleva sina anhängare? Inkvisitionen och häxprocesserna och korstågen och försvaret för slaveri och imperialism och motståndet mot vetenskapen och religionskrigen – allt sådant kommer och går. Fördömanden och intolerans och fördomar präglar världsdelar och århundraden. Sex- och pengaskandalerna bland kyrkans ledare tycks det aldrig bli slut på. Jesus efterföljare skapar betydligt mer problem för honom än hans fiender.”

Ur John Ortbergs bok Här för att stanna

– Mamma, varför måste man bli stor? Jag tycker det blir så tråkigt att inte leka mera.
(Jag tänker på hur mycket jag leker. Och spelar. Skrattar. Tar del av berättelser. Men förstår ju vad hon menar. Jag är passiv i rollekar. Man får gärna kalla mig farfar i Bullerbyn eller Lotta på Bråkmakargatans mamma, men jag lyckas alltid skriva om manuset så att min karaktär får ligga och läsa.)
– Den som vill får alltid leka. Man blir aldrig för stor för att leka. Du får leka hur mycket du vill när du är vuxen, säger jag istället.
– Mmmm. Men jag undrar om mina barn tycker det är konstigt.

I sanning en kvinna i min smak.

Jag både skräms av och avundas tvärsäkerhet. När människor uttalar sig som om det faktiskt inte finns något tvivel. Jag brukar försöka tänka att min gåva mera är att kunna se flera olika sidor och perspektiv. Men ibland känns det inte alls som en gåva. Ibland vill jag också peka med hela handen och visa var skåpet ska stå. Nu går jag snarare omkring och letar efter skåpet.

Vi är mycket i vår familj, men första-maj-finlandssvenskar är vi nog tyvärr inte. Vi har inte letat fram våra studentmössor i år (heller). Istället bodde jag i där halvfräscha huvudbonaden på bilden nedan.

Men vi besökte våra bästa vänner. Vi grillade korv (jag rekommenderar verkligen inte korv med smak av bacon och svartpeppar) och drack mjöd. Avrundade med våfflor beklädda med choklad, banan och vispgrädde. Och efterfestade med munkar och struvor. Härligt!

Insåg att vi inte träffat våra vänner på länge. Och insåg att vi träffat nästan ingen på länge. Vad hände med den här våren? Jag fattar inte.

Eller är det så här livet är med två små barn och två heltidsarbetande föräldrar? Finns det faktiskt ingen tid kvar mera då?