När Ingrid blev ungefär tio månader kunde vi ha brinnande stearinljus på soffbordet igen. Där innan var det några veckor, högst en månad, då hon rev ner saker. Sedan slutade hon. Den varelsen har verkligen kunnat vistas i möblerade rum.

Sedan hon var i ungefär samma ålder, om inte redan innan, har vi kunnat ta med henne överallt. Möten, gudstjänster, konserter. Hon har, som sagt, kunnat vistas i möblerade rum.

Arvid är av… annan kaliber. Vi kunde lätt ha en heltidsanställd med ansvar enbart för att röja undan grejer ur hans räckhåll. Och ändå skulle han hinna dra fram en stol till bokhyllan, klättra upp på den och förse sig med alla möjliga förbjudna ting.

Han vräker i sig alla godsaker han får tag på. Han petar på allt. Han hoppar och klättrar och faller och undersöker och slår sig och bits och snavar och härjar och river ner. Sådant är vi inte vana vid. Vi är vana vid små familjemedlemmar som beter sig som kultiverat folk.

Han är så otroligt annorlunda. Precis lika underbar och magisk. Men helt annorlunda.

Och jag tänker att jag på något plan förstår att Ingrids sömnbehov alltid varit så mycket mindre. Och att Arvids är så väldigt stort.

Men mest är jag tacksam! Tänk att få vara förälder till två så brutalt olika typer.

Och jag tänker också att det är nyttigt. Om jag någonsin tänkt att föräldrar till små yrväder är slappa så får jag äta upp det nu. De – förlåt VI – är inte slappa. Vi är föräldrar till små yrväder. Stolta, lyckliga och tacksamma föräldrar.

Lördagen den 31 maj är en stor dag. Mina allra första helt ”egna” studerande blir studenter och jag får äran att sätta studentmössor på deras huvuden.

Idag upplyste en kollega mig om att hon brukar få blinka bort tårar när hon står där jag ska stå nästa lördag. Och jag insåg då vad jag inte insett tidigare; att jag ju kommer att gråta. Tårar är nämligen mitt element. En tår är aldrig långt borta.

Efter 30 år som gråtare har jag slutat skämmas. Men i just den här situationen känns det ändå som om jag borde försöka hålla mig på mattan. Så nu undrar jag; hur gör du när gråtandan faller på i ett läge när tårar inte riktigt passar? Ge mig ditt bästa anti-gråt-tips!

Om fyra månader minus en dag ska jag springa mitt tredje halvmarathon. Jag hoppas på mitt bästa hittills. Jag hoppas att jag då springer på under 2 timmar och 10 minuter.

Tränar som bäst enligt ett program som gör att jag nästan alltid får springa i angenäm takt och bara en gång i veckan pressas utanför min bekvämlighetszon. Så numera är det nästan alltid angenämt att springa.

Nästan.

På bilden är jag lycklig. Jag sitter på Fazers café med mannen jag älskar. Bara sådär en måndag. Äter frukost, bara vi två. Det är så härligt och så viktigt. Balsam för själen. Plåster på såren. Han är fantastisk. Att få vara hans är stort, större, störst.

Sedan årsskiftet har jag dagligen gjort muskelövningar med appen seven.

Ofta har jag jobbat på obekväma tider. Chest expanders, squats och crunches runt halv elva på kvällarna har tyvärr inte hört till undantagen.

Stundvis har jag jobbat under obekväma omständigheter. När jag gjorde mina muskelövningar på vandrarhemstaket i ett kvällssoligt Valencia kände jag att omständigheterna var allt annat än gynnsamma. Men jag körde. Också diverse badrum och en flygfältstoalett har fått agera träningslokal.

Med tanke på allt mitt slit var det ju oerhört synd att jag mitt i upptagna maj var sjuk en dag och sedan bara uppriktigt råkade glömma mitt muskelpass en gång. Och sedan en gång till.

Alla som kör/kört seven vet att en gång och till och med två gånger är ingen gång men att tre gånger är att bli sparkad från sju månaders utmaningen. Efter fyra och en halv månad säger jag tack och hej. Och tänker att jag hoppar på igen. Sedan. Någon gång. I framtiden. Kanske.

Mer än en gång har en blivande förälder i min bekantskapskrets bett om föräldrarelaterade råd. Det är alltid så svårt att komma på något klokt att säga i just de stunderna, men här kommer ett som är riktigt, riktigt vasst;

Stör aldrig någonsin ett barn som leker för sig själv.

Tala inte med barnet. Titta inte på barnet. Inte ens om ditt hjärta svämmar över av kärlek, vilket det lär göra i just den stunden, får du interagera. För i så fall är den självständiga leken över.

Det är nu det händer. Det är nu det är. Det är den tiden på året. Varje dag dyker ett nytt litet tecken upp.

Mina pappershögar är flere och större än vanligt. Mitt skrivbord på jobbet så rörigt att till och med min superhöga toleranströskel mött sin överman. Datum som tyvärr omöjligt kan kommas ihåg. Detaljer som snurrar i huvudet. Saker jag är 99,8% säker på att jag gjort. Ibland har 0,2% rätt.

Det är snart sommarlov. Det känns så tydligt. Alla dessa små tecken… Omöjliga att missa. Omöjliga att missförstå.

Det starkaste och säkraste av tecken; att jag tycker om möjligt ännu mera än vanligt om de studerande som jag till min stora glädje får kalla mina. De är charmigare, smartare och mer fantastiska än någonsin och varje dag tänker jag på att jag kommer att sakna dem i sommar.

Jag skulle lätt kunna skriva om hur ofantligt trött jag är. I en vecka har vi sovit dåligt alla nätter förutom en. Förkylning och/eller pollenallergi gör att vi tre äldsta väcker varandra flera gånger per natt med aggressiva nysningar och hostattacker. Vi är inte en attraktiv grupp. Den minsta familjemedlemmen har tack och lov sin vana trogen levererat nattetid. Nästan som aldrig förr. Hur kan han sova så bra? Jag fattar inte.

Jag kunde också fortsätta mitt inlägg med något om hur mycket jobb det har varit den här veckan. Rättare sagt – hur mycket Fredriks jobb det har varit den här veckan. Mitt eget kan jag alltid hantera, men i Fredriks kan jag stundvis kvävas. Det känns skumt att en annan människas jobb är min egen vardags största utmaning. Men det får väl vara så. Måste tydligen vara så just nu.

Men jag orkar inte. Istället säger jag att det är fredag nu och att det känns. Och den känslan får allt det där andra att om inte försvinna så åtminstone blekna väldigt, väldigt mycket.

När jag läser måndagens inlägg blir jag lite (egentligen mycket) irriterad på mig själv. Antar att någon snnan också blev det. Med rätta. Förlåt.

Men ibland dras jag mellan att å ena sidan hela tiden vilja säga åt alla att de är vackra och å andra sidan tycka att det inte borde ha så stor betydelse. Och i den där dragkampen går jag vilse ibland och blir förvirrad och vet inte vad jag ska göra av mig själv.

Men faktum är att jag tycker att jag är vacker. Inte bildskön, inte modellik. Men vacker. Och trots att jag tycker det själv så tycker jag om att få höra när andra tycker samma sak.

Så egentligen är svaret enkelt. Det är självklart att vi ska säga så ofta vi vill åt folk att de är vackra.

Och så ska vi hoppas att vacker kan bli ett större ord så att alla får höra det. Ofta.