Jag och Ingrid stiger ur bilen efter att ha handlat glass, chips och godis inför kvällens melodifestival. I den här gården tar vi sådant på allvar.
– Jag undrar hur det går för Liverpool nu, säger Ingrid.
– Ja, just ja. Det är ju match, säger jag.
– Mmm. Efter första hand (läs: halvlek) hade Arsenal noll och Liverpool fyra. Så det gick bra då. Jag tror att Liverpool visste bättre var målvakten var så att de inte sparkade bollen rakt där han stod.

Bra analys. Och tänk vad hon hade snappat upp. Jag hade absolut ingen koll på vad ställningen var. Inte ens vilket motståndarlaget var.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Den kvinnan älskar jag. Hon håller på allvar på att bli ett av de bästa hängen jag har.

Jag antydde att vår son har ett rätt irriterande ljud just nu. Varje gång han vill något skriker han till. Gällt. Brustet. Och med en volym som får det mesta jag hittills hört att blekna.

Du tror mig kanske inte. Ord som gällt, brustet och volym kanske säger dig för lite.

Så låt mig uttrycka det på ett annat sätt:

I torsdags när jag kom hem efter två möten satt Fredrik i klubbis (barnkammaren) med händerna för öronen och såg ut som en slagen man. Arvid var på gång.

– Jag har googlat, Amanda. Och vissa menar att det här kan pågå väldigt länge.

Fatta den grejen. Fredrik hade googlat. Under våra fem och ett halvt år som föräldrar har Fredrik inte googlat förr. Inte när något barn haft blödande utslag. Inte när någon spytt nio dagar i sträck. Inte när vi i regel var vakna två-tre timmar i sträck varje natt med vår tvååring.

Men nu har han googlat.

SÅ irriterande är det. Faktiskt.

Och dagen då vi fick se mera seger än vi hoppades på. Då Arvid var glad och nöjd och harmonisk hela dagen trots att allt måste ha känts väldigt nytt och obekant. Då livet på något sätt återvände trots att vi nog skördar frukter ännu en tid efter det pusslande och deltidsjobb som de senaste veckorna fört med sig. En frukt är att jag jobbar fortfarande fast timman är sen. Just idag gör det ingenting. Just idag gör ingenting annat någonting än att Arvid landade väl redan dag 1. Bakslag kan komma. Lär komma. Men just idag och just nu är det fest.

Arvid har under de senaste veckorna börjat uppskatta Buu-klubben så pass att man nästan kan räkna med en halvtimmes andningspaus mitt i kvällen. Det är ju också en milstolpe och en seger.

Imorgon har det gått tre veckor sedan Arvid senast träffade sin dagvårdare. Imorgon ska de träffas igen. Snacka om milstolpe. Hoppas på seger.

I slutet av november blev jag en titel och en kryssning rikare och i söndags tog vi barnen över till Stockholm med båt.

Jag var så sjukt taggad. Såg så brutalt mycket fram emot.

Redan före vi kom till hamnen visade Arvid att han minsann inte hade tänkt samarbeta i hur hög grad som helst. Den mannen avskyr att tvingas till stillasittande och han sparkade, ålade, rev och slog för att komma ur det ondsinta fängelset (en öm föräldrafamn) på spårvagnen.

Och han skrek.

Om du inte hört Arvid skrika har du ingen aning om vad ordet gäll betyder. Ordet röststyrka är troligtvis också helt obekant. Vet du hur ljud som får dina öron att vältra sig i dödsångest låter?

Det vet du. OM du hört Arvid skrika.

Rätt stor del av kryssningen och timmarna i Stockholm gick ut på att minimera de här skrikattackerna. Tyvärr. Däremellan hade vi hur roligt som helst. Vi är i sanning en skön grupp. Jag älskar att hänga med de där tre.

Och när Ingrid igår sa att vi har så mycket att berätta för vårt hem när vi kommer hem så insåg jag att jag mentalt var på väg tillbaka till sommarhuset i Munsala. SÅ ledig var jag efter ett dygn på resa. Ge mig lite Viking line och en doft av Stockholm och jag har uppenbarligen seriös semesterfeelis.

Inte begär jag mycket.

Vi har haft några födelsedagskalas hemma under de senaste åren, men jag tror att gårdagens festligheter höjde min puls mera än något annat kalas gjort.

Min dotterdotter Emilia firade sin första födelsedag och hennes mor hade en hel del förväntningar på dagen. Vi morföräldrar förväntades köpa present (det fixade jag i onsdags), bjuda på godsaker (det fixade jag i tisdags) samt ställa upp på kalaslek. Dessutom handlade vi ballonger, sugrör och kalashattar.

När den unga modern redan strax efter åtta igår på morgonen (efter uppvaktning med sång och gåvor) tyckte att vi borde klä oss i kalaskläder och stiga upp blev jag lam av trötthet. Men det tog sig och kalaset fick klart godkänt. Även om den galaklädda mamman tyckte att mormors pyjamasbyxor och morfars långkalsonger var på gränsen när det kom till feststassen.

I dagarna har sexuella övergrepp inom kyrkan lyfts fram. Och mitt redan från början sköra hjärta bara brister. Hur grym kan människan vara? Hur fruktansvärd kan verkligheten vara?

Jag blir så matt när skadeglädjen ibland kan skymta mellan raderna. Någon länkar på facebook och antyder att det händer igen, driver med dem som kallar sig troende och gör sig lustiga över hur de som borde visa mest kärlek gång på gång misslyckas.

Att det finns rum för skadeglädje här övergår mitt förstånd. Var det alltså nästan värt den unga människans lidande? Att få vrida om kniven i kyrkans hjärta riktigt ordentligt? Att göra sig rolig och märkvärdig i den mening som länkar till en artikel om ett sexuellt övergrepp??

Nej, på riktigt.

Den sorg som jag känner varje gång något sådant här kommer fram är svår att sätta ord på. Och jag brukar inte ha svårt att sätta ord. Förtroendet att ta hand om andras barn, vare sig det är inom skolans eller kyrkans väggar och vare sig det är små eller stora barn, är det största och känsligaste av förtroenden. Varje gång någon av oss missbrukar och misslyckas skakar jorden under också mina fötter.