Och så kom dagen då jag grät inför hela skolan. Jag försökte hålla mig i skinnet för så gör man ju bara inte. Men vad skulle jag göra? När de sa så fint? När de skrev så fint? När de är så fina?

Mina första ”egna” studerande har idag lämnat skolan efter våra tre år tillsammans. Efter sig lämnade de vansinniga mängder godispapper, goda minnen och en grupphandledare som fortfarande inte landat efter förmiddagen.

Jag är rörd till mer än tårar. Jag är ödmjukt tacksam över att ha fått vara med på ett hörn under deras gymnasietid. Jag är så glad och stolt över dem. Alla. Jag lever länge på minnena från den här dagen.

För att inte tala om hur länge jag lever på minnena från den gåva de gav mig.

Flickorna på bilden har allt med inlägget att göra. De ville bli fotade och de ville bli fotade för bloggen. Förstås får de. Idag får de vad som helst.

Min syster Emma skrev ett blogginlägg som faktiskt är bland det finaste jag läst. Jag är kanske lite partisk och lite ovanligt känslig just ikväll, men faktum är att hennes berättelse om människomötet som möjliggjordes av den vita prästkragen fick mig att gråta.

Det påminde mig om hur lätt det är att tala om Gud med människor som är medvetna om att de behöver honom. Hur angelägen han plötsligt kan kännas när marken skälver. Hur få människor som väljer att inte ens hoppas på honom när livet visar sig från sin fulaste, brutalaste sida. Vid en dödsbädd, vid en trafikolycka, vid sjukdomsbeskedet som ändrar allt. Vid ett alldeles för närgånget möte med en ambulans och den egna dödligheten en onsdag i mitten av februari.

Det påminde mig om de gånger som vänner som inte alls tror  har bett mig be för dem eller för någon som står dem nära när allt plötsligt blev som ingen ville, som ingen trodde. Det påminde mig om hur jag mitt i livskriser ibland har kunnat prata om min tro till och med med dem som annars ryggar tillbaka för just den delen av den människa som är jag. Hur lätt jag hittar orden när de söker sig till någon som behöver få höra dem. Hur jag som annars så ofta blir så obekväm plötsligt får allt det där viktiga sagt.

Det påminde mig om hur avlägsen Gud ofta känns när allt går som vi hoppades och trodde och ville. Det påminde mig om hur Gud först och främst är en Gud för de sjuka, de trötta, de svaga, de fattiga, de krossade. De som behöver Honom. Vi som behöver Honom. Och något annat har han ju aldrig heller sagt sig vara.

Redan för någon vecka sedan satt jag och funderade på saken. Nu när Peppe också diskuterat ämnet så kommer jag mig för att dela mina tankar med er. Några tankar kring ouppfostrade barn.

Min tanke är egentligen mest en fråga. När kan man alls börja kalla en människa ouppfostrad? Det är åtminstone för mig alldeles givet att inget otyg som Arvid 1 år och 4 månader gör skulle kunna bero på bristfällig uppfostran. Det är bara helt vanlig avsaknad av mognad och utveckling. Men när ändrar det?

För en människa i Ingrids ålder skulle säkert kunna bete sig på ett sätt som åtminstone en del människor skulle kategorisera som ouppfostrat.

Frågan aktualiserades för mig när Ingrid för en tid sedan var på barnkalas. Hon är rätt petig med maten och dessutom rädd för att få i sig något som hon är allergisk mot (vilket rätt ofta hänt i kalasaktiga situationer) och jag tänkte inför kalaset att hon säkert inte kommer att äta nästan något alls av godsakerna som finns. Och att någon säkert kan se det som ouppfostrat. Men samtidigt som jag ser det där så har jag svårt med tanken på att säga att hon måste äta kakor och kex och chips för att det är artigt, väluppfostrat och helt enkelt bara hör till.

Ah. Jag vet faktiskt inte. Vet du?

– Om du börjar springa in i vardagsrummet hela tiden ikväll så äter jag upp dina sista Ikea-kex, hör jag mig själv säga.

I en stund då jag är varken arg, sur eller frustrerad. Jag sa det nästan med något som liknar en glimt i ögat.

Men ändå.

Att hota med att äta upp en femårings kex finns tack och lov inte speciellt högt på listan över mina stoltaste stunder som förälder.

Nu börjar jag. Bara 141 kvar.

Idag kom det sig att jag plötsligt hörde Niklas Strömstedt sjunga Vart du än går. Och den där första tiden med Arvid bara sköljde över mig eftersom det var just den sången jag sjöng allra oftast för honom. Jag kom ihåg att världen blev ny när han kom till oss. Det var jag inte beredd på. Jag hade snusförnuftigt förväntat mig att ett andra barn ändå är ett andra barn och att jag som rutinerad förälder skulle vara rätt sval inför hans ankomst. Han golvade mig. Min egen kärlek till honom golvade mig.

Idag kom det sig att jag plötsligt såg en mamma med en barnvagn. Och den där tiden jag inte fick med Arvid bara sköljde över mig. Tänk att jag började jobba igen när han var bara fyra månader ung. Tänk. Inte en enda gång har jag ångrat det, så vissa är vi om att det var det absolut bästa för oss som familj. Men många, många gånger har jag saknat det som vi inte fick, han den där som golvade mig och jag.

Idag och alla andra dagar sedan han kom till oss har tacksamheten sköljt över mig. Att han är vår är större än allt. Att vi får vara hans är nästan lika stort.

Jag läste idag på min blogg att det var just den här dagen för ett år sedan då Ingrid första gången läste en hel mening ur en bok. Idag läste hon hela Alla vi barn i Bullerbyn så det har ju hänt ett och annat under året som gått.

Oj.

Jag höll nästan på att inte publicera det här inlägget av rädsla för att någon ska tro att jag bara vill stoltsera med Ingrids läsning. Men jag publicerar i alla fall och ser det som ett test. Kollar om någon blir provocerad.

Det finns ingen stolthet i att Ingrid kan läsa. Men det finns väldigt mycket glädje i det. Ni som också tycker om att läsa vet säkert vad jag menar och ser säkert den totala bristen på stolthet och den totala, totala glädjen.

Ett vårtecken säkrare än något annat är studentskrivningarnas intåg i mitt liv. I fredags skrev abiturienterna textkompetens och idag ska jag börja nosa på de hundratals sidor jag ska läsa igenom och bedöma under veckorna som kommer.

Nu just är den där högen med hundratals sidor den absolut värdefullaste saken i mitt liv. Ingenting annat är oersättligt. Ingenting annat är katastrofalt att förlora. Det är en skön påminnelse om hur lite saker betyder när det kommer till kritan. Jag skulle gladeligen offra min nya telefon, min ipad, alla mina klänningar, Fredriks nya dator och till och med Ingrids pappersdockor före jag skulle offra den här pappershögen. För allt det där andra går att ersätta. Det är bara pengar.

Men Högen. Den är mycket mera så.

– vaknade jag och var trött redan från början
– hade jag redan före klockan tolv ätit frukost, sprungit 14,9 km, tvättat håret, fixat lunch åt familjen och upptäckt snowboarden som tv-idrottsgren
– blev jag väckt tre gånger av Ingrid under ettmeddasviilo
– körde jag Ingrid till och från ett barnkalas
– läste jag nästan en hel spänningsroman och funderade som alla gånger förr på vem jag egentligen försöker lura genom att läsa böcker jag egentligen inte klarar av
– såg jag två avsnitt How I met your mother med Fredrik
– tyckte jag att Ingrid somnade ovanligt tidigt då hon somnade redan strax efter halv elva
– tyckte jag att punkten ovan var rätt sorglig